Nåd

Nåd är att släppa taget om sitt dåliga samvete

Nåd är att leva mer av det man får än det man åstadkommer själv

Nåd är att bäras av andra och av Gud

Nåd är att få bära andra med Guds hjälp

Nåd är att leva

Nåden är inte till för att säga mig att det jag gjorde som var fel inte gör nånting 

Nåden är till för att befria mig från känslor av skuld, skam och misslyckande så att jag ändå kan gå vidare 

Nåden är möjligheten till försoning, nystart, att bearbeta och komma förbi

Nåd handlar om att följa sin Herre Kristus ”genom synd, död och helvete”* till något bättre

Den uppståndne Kristus hade såren kvar i händerna, fötterna och i sidan, men de blödde inte längre

Det är nåd

Du kan inte förtjäna genom aldrig så goda gärningar att bli rättfärdig och komma in i det eviga livet

Det betyder att det inte är i dina prestationer ditt värde ligger utan i det faktum att du existerar och älskas av Gud

Det är nåd

De goda gärningar du gör kommer som en konsekvens av din tro

För alla människor visar genom sitt sätt att leva vad de har för värderingar

Det är nåd

Nåden är en Guds kraft som verkar i världen för livets skull

Den kraften verkar genom oss

Det är nåd

Det är i sanning nåd

Mattias

* Luthers 95 teser, punkt 94

Natten innan vi går till rätta med varandra ingriper en ängel

Predikotext; Apostlagärningarna 12:6-17

Kyrkan och det mänskliga hjärtat har det gemensamt att de är platser där Gud och människa möts. Men hjärtat kan vara en låst plats, ett rum där vi har låst in oss och spärrat för ingången eftersom vi har blivit sårade, svikna eller skadade. Rädda för andra människor, rädda för våra egna känslor. Rädda att om vi öppnar och släpper in igen så blir vi sårade igen. Förtrampade igen. Men vi glömmer att den uppståndne Kristus gick rakt igenom väggar för att möta sina förtvivlade vänner. De som satt tillsammans i ett rum och trodde att han, som var deras hopp, var död. Med samma förvåning som lärjungarna mötte Jesus efter uppståndelsen öppnade de bedjande vännerna dörren och såg att det var Petrus. De trodde aldrig att de skulle få se honom igen. Men där stod han och berättade hur Gud hade befriat honom.

Kyrkan vill vara en plats där försoning kan ske. Det trygga rummet där vi kan berätta om det onda i vår tillvaro. Lyssna på varandra och försonas med oss själva, med varandra och med Gud. Kanske kan vi också berätta en ny berättelse. En berättelse om hur vi blev befriade från en ond börda, om ett sår som äntligen har kunnat läkas. För Gud har förmågan att tränga in i mitt hjärtas mörkaste fängelserum där jag har låst in mig för att slippa känna smärtan, men samtidigt evigt kättrad fast vid det onda. Han som låser upp varje lås och bryter igenom varje mur. Med nådens ljus lysande kring sig reser han mig upp. Han befriar mig från syndens bojor. Han leder mig ut, förbi vakterna och genom järnporten, ut ur hjärtats fängelse, ut till försoningens befrielse. Ut till friheten. Amen

Mattias

Postludium: Shackles av Mary Mary