Bär sådan frukt som hör till omvändelsen

När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden” (Lukas 3:7-9).

När jag läser den här texten där Johannes säger till människorna att de inte ska tro att de går säkra för att de har Abraham till fader så tänker jag på Martin Luthers ord ur Stora Katekesen: Det som du sätter din lit till och fäster ditt hjärta vid, det är i verkligheten din Gud. Innan har han skrivit att tro och vantro gör både Gud och avgud, och om min tro är rättskaffens så är också min Gud den rätte. Det är ju väldigt lätt för oss att tro att om vi bara har pengar, makt, prylar eller är tillräckligt beundrade – kort sagt har status – så går vi säkra för allting. Det är sant att mycket av det som kan drabba en människa kan avstyras om man har råd att köpa motmedel. Men inte allt. Yxan är satt till roten, och börjar det skaka i trädkronan så kan man börja undra vad man har missat.

                      Tro och liv hör ihop, det har vi fått veta bland annat av Jakobsbrevet. Tro utan gärningar är tom, död. Egotripp, självtillfredsställelse. Som om andlighet är detsamma som att var och en sitter hemma för sig själv och mässar sina formler. Visst är det viktigt att kunna slappna av, men andlighet är så mycket mer än att bara få en lugn stund med ett doftljus och lugnande musik. Kristen andlighet är konkret, eftersom den har en konkret konsekvens. Jakobsbrevet säger: Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död (Jak 2:14-17). Som Lutheran kan man få problem med en sådan formulering som ”Inte kan väl tron rädda honom?” eftersom vi ju har lärt oss att tron ensam gör människan salig. Det betyder inte att vi inte ska göra det goda, tvärtom. Men vi ska göra det goda för att vi tror på det goda. Talet om gärningslära handlar om att mina handlingar och mitt sätt att leva speglar vad jag faktiskt tror på. Tro och liv hör verkligen ihop. Vad ska vi då göra? Det är bara att lyssna på Johannes.

Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt. Så bär man den frukt som hör till omvändelsen, frukt som bokstavligen mättar den som är hungrig. För tron, den ska få mig att växa liksom senapskornet blir ett stort träd där himlens fåglar söker skydd. Och när jag har växt tillräckligt, då börjar jag bära frukt, frukt som jag inte bär för min egen skull utan för andras.

Mattias

Postludium: Bereden väg för Herran med Sissel Kyrkjebø.

Ett nådens år från Herren

När Jesus inleder sin offentliga verksamhet sker det genom några viktiga symbolhandlingar. Först döps han i Jordan av Johannes, och sedan går han ut i öknen för att prövas. Sedan står han i sin hemstad Nasarets synagoga och läser ur profeten Jesajas bok, det ställe vi kallar kapitel 61. Herrens ande är över mig, ty han har smort mig idag till att frambära ett glädjebud för de fattiga. Syn för de blinda och frihet för de fångna. Att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Därefter rullar han ihop boken och går och sätter sig. Sedan säger han: ”Idag har detta skriftställe besannats för er som hör mig”. När stadsborna bevisar för honom att man verkligen inte kan bli profet i sin egen hemstad – de misstror honom eftersom han för dem är snickarens son – börjar han tala om hur det var många israeliter som led under svält och sjukdom under profeterna Elias och Elishas tid, men profeterna hjälpte inte dem utan hedningar. Det gör dem så rasande att de är nära att kasta honom över ett stup utanför staden.

                      Glädjebudet, det är evangeliet. Ev angelion betyder gott budskap eller god nyhet på grekiska. När en ny kejsare hade kommit till makten tog man det som ett evangelion, ett gott budskap, eftersom man satte hopp till kejsaren att han skulle skydda folket och skapa välstånd i riket. Men här kommer de första tecknen från en ny slags härskare, en som inte vill bli kung på jorden utan i himlen – och i människornas hjärtan. Ty Guds rike ser man inte. Det finns inom oss. Nådens år var enligt den israelitiska lagen ett år då slavar skulle friges och alla skulder skulle avskrivas. Detta för att ingen i Israel skulle hållas i ständig träldom. Alla kan komma på obestånd, men ingen ska få lida för det livet ut. Man ska kunna få upprättelse så att man kan återinträda i samhället som en fri och ansvarstagande och bidragande medborgare. Som medborgare i Guds rike, Kristi rike, kallas vi dagligen att vara fria och modiga. Inte så att de tokigheter vi har ställt till med sopas under mattan. Tvärtom. Utan genom att verkligen ta tag i det onda från det förgångna så att det inte förgiftar oss själva och våra relationer längre.

                      Ett nådens år från Herren betyder att vi befriar och befrias. Till och med jorden skulle få vila genom att ligga i träda för att den inte skulle tröttas ut. En uttröttad jord kan inte längre ge någon skörd. Hör, du som har öron. Ett nådens år från Herren, en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla som sörjer och ge de sörjande i Sion huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorgdräkt, lovsång i stället för modlöshet. De skall kallas ”rättfärdighetens träd”, som Herren planterat för att visa sin härlighet (Jesaja 61:2-3). Det är det som är målet för allt som Jesus har gjort och fortfarande gör med oss människor. Föll vi ner ska vi resas upp till att bli rättfärdighetens träd. Det som fällde oss ska vi få befrias ifrån. Därför vill jag rikta en uppmaning till dig och mig; låt oss använda denna adventstid till att fundera på vad befrielse skulle innebära för oss just idag. Vad vill du befrias ifrån? Och vad kan du befria din medmänniska ifrån? För det är inte bara en present- och julmatstid som ligger framför oss. Det är framför allt en gåvotid och en hjälptid och en vilotid för dig och för mig. Så låt oss tända det första ljuset idag för den goda nyheten om ett nådens år från vår Gud och en länge väntad ankomst av en vän som vill in i ditt hjärta där du har berett ett rum för honom. Jesus ska komma, ljuset ska lysa i mörkret och mörkret ska inte besegra det.

Vi ber:

Gud, du som kommer till oss i vår egen mänskliga skepnad och talar till oss genom en människas mun, gör oss lyhörda för det rop som du har hört och hjälp oss att se den nöd som du har sett så att vi kan komma till deras befrielse så som du befriade Israel ur slaveriet. Och hjälp oss att förstå ditt bords hemlighet; ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Amen.

Som postludium idag har jag valt Gå, Sion, din konung att möta. Jag tycker att sista versen är väl värd att begrunda lite extra eftersom den säger mycket om vad det glada budskapet handlar om.

Han kommer till sörjande hjärtan, och livet får annan gestalt.

Han kommer med makt att regera tills Gud uti alla blir allt.

Var glad, var glad! Var glad för din Herre och Gud.

Var glad, var glad, och hylla din konung och Gud!

Mattias

Postludium: Gå, Sion, din konung att möta.