Liturgi och kroppslighet

Jag går en distanskurs på kvartsfart från Lunds universitet som heter Liturgi och kroppslighet och som undersöker vilken betydelse kroppen och kroppens närvaro och handlande i gudstjänsten påverkar hur gudstjänsten gestaltas och upplevs. Kursen utgår från teorier kring kroppen och ritualer. Är kroppen ett objekt som intellektet styr eller är den en ofrånkomlig del av mitt väsen som jag inte kan betrakta utifrån och heller aldrig befria mig ifrån? Och är ritualer något vi utför vid speciella tillfällen eller är allt vi människor gör i någon mening ritualer? Blir vi människor när vi börjar utföra ritualer?

En fråga som ställs i litteraturen är om det alltid ska vara teologin och tänkandet kring kristen tro som ska styra det rituella handlandet eller om erfarenheter och upplevelser av gudstjänstfirande också ska få påverka tro och teologi? ”Jag tänker, alltså finns jag”, sa Descartes på 1600-talet, och det synsättet har präglat kristendomen i århundraden. Tanke över handling, huvudet styr över kroppen. Men för mig finns ingen skiljelinje mellan dem. Erfarenheter, övertygelser och tankar rör sig i båda riktningarna och blir det trosliv jag som kristen lever i.

                      En av teoretikerna vi läser påpekar hur tal och syn har dominerat kristet gudstjänstliv. Vi har vant oss vid att gudstjänst är detsamma som att se och höra vad prästen gör och säger och sedan arbeta intellektuellt med detta. Var har det funnits rum för inlevelse, smak och dofter? Jag tror att han (Ronald L Grimes heter han) har en viktig poäng här. Om vi vill ha levande gudstjänster som människor längtar till kan vi inte tvinga varandra att sitta och bara lyssna och delta passivt. För mig är gudstjänst utan inlevelse död, ett känslolöst rituellt handlande, en serie rörelser som en robot lika gärna skulle kunna utföra medan vi ser på via internet.

Kyrkan är Kristi kropp. Det betyder att när nu Jesus Kristus själv inte längre finns fysiskt närvarande så är det vi kristna som tillsammans förkroppsligar honom. Paulus skriver i sina brev om kroppen och dess delar som alla behöver varandra för att hela kroppen ska leva. Kristus är huvudet, vi är kroppen. Jag tycker det är en spännande tanke att jag med min kropp deltar i den stora kroppens liv och uttrycker det i gudstjänsten. Gudstjänsten ska ju vara församlingslivets hjärta och det sammanhang där vi som församling för ny energi och nytt liv. Gudstjänsten blir en kroppsfunktion liksom när jag äter och min kropp tar upp näring ur födan. Lägg till detta att vi rituellt äter och dricker i nattvarden, där vi ju säger om brödet att det också är Kristi kropp! Man är vad man äter? Liturgi blir något djupt, något mångbottnat och mångfacetterat och inte bara en tom ritual. Tanke, känsla, ord och handling bildar en enhet som inte liknar någonting annat. Mysteriet blir närvarande och ger smakprov på någonting som till slut undflyr intellektet. Vi kan inte förstå det, bara delta i det.

Mattias

PS: Om du följer denna länk får du se en koptisk mässa från Sharm el-Sheik i Egypten. Den är cirka en och en halv timma lång men mycket spännande. Märk hur prästen i inledningen av mässan väljer ut det bästa av flera brödkakor till att använda i nattvarden! DS

Medmänsklighet och politisk baksmälla

Sverige vaknar upp efter en valvaka där ett enda parti har skördat otroliga framgångar på andras bekostnad. Partiet inget annat parti vill ha med att göra. Partiet vars ursprung står att finna i en aggressiv nynazistisk sekt. Sverigedemokraterna gick från cirka fem till tretton procent. Alliansregeringen tackar för sig och socialdemokraternas Stefan Löfven börjar dra i olika halmstrån. Men varför sker denna utveckling?

Man har på alla sätt försökt hejda Sverigedemokraterna. Man har talat om deras bakgrund. Olika företrädare har avslöjats med att ha gjort grova rasistiska uttalanden. De har stängts ute, isolerats, granskats. Ingenting har hjälpt. De har fortsatt att växa. På vissa håll i Skåne har så mycket som trettio procent röstat på dem i riksdagsvalet. Det är dags att sluta ropa rasist och börja ställa kritiska frågor. Är var tredje person i ICA-kön en rasist in i märgen? Det kan jag inte acceptera. Jag ser några viktiga punkter att utgå från.

För det första är rasist ingen identitet. Ingen säger: "Jag är rasist". Alltså är det ganska lönlöst att anklaga andra för att vara rasister. De kommer bara att neka, och istället för att diskutera sakfrågor fastnar man i en dispyt om tillmälen och etiketter.

För det andra tror jag grundproblemet är brist på tillit till landets ledare. En röst på Sverigedemokraterna blir ett sätt att straffa och skaka om en elit som upplevs som att den inte lyssnar. När folkhemmet knakar i fogarna dras man till en snedvriden retorik om folkgemenskap, en Astrid Lindgren-idyll där könsrollerna är intakta och ingen är annorlunda.

För det tredje har en stor samhällsfråga upplevts som förbjuden att diskutera. Minsta ifrågasättande av den förda politiken har straffats hårt och rasiststämpeln har brukats flitigt. Det är inte bra för demokratin. Självklart ska verbala hatbrott inte tolereras, men diskutera måste man våga göra.

Här behövs en kristen approach. Hata synden men älska syndaren lyder ett gammalt kristet honnörsord. Nästakärleken hamnar i brännpunkten. Kan vi älska den förbehållslöst som själv sätter upp gränser för sin kärlek? Jag tror att det finns många människor i vårt land som har tappat tron. Tron på ledarna, tron på institutionerna, tron på det goda i människan. Sverigedemokraternas framgångar är ett symptom på det. Det vi behöver tala om utöver hur en ny regering ska se ut är hur vi bygger upp en ny tro och en ny tillit hos våra medmänniskor.

Sverigedemokraternas agenda ska vi inte acceptera. Att det finns problem med integrationen har de rätt i, men deras lösningar är inga lösningar. Deras lösning på segregationen är mer segregation. Så försäkrar de ett fortsatt behov av deras politik. Att problemen löstes vore det värsta som kunde hända dem. Andra partier gör rätt i att inte samarbeta med dem. Men för övrigt ska de respekteras som folkvalda. Martyrskap är ett effektivt vapen. Låt dem inte få tillfälle att använda det.

Lösningen är att inse att vi är här tillsammans. Tillsammans måste vi bära vårt land in i framtiden. Sverige är allas, världen är allas, kyrkan är allas. Tillsammans måste vi mötas, samtala och förstå. Det låter kanske naivt, men alternativet är fortsatt polarisering. Vi behöver gå ut som får bland vargar, öva oss att älska dem som hatar oss och om nödvändigt lida för det som är gott.

#viärhärtillsammans

Mattias

Vi är här tillsammans

Jag har lanserat en hashtag i sociala medier som heter #viärhärtillsammans. Avsikten är att man under den parollen ska kunna diskutera frågor som har med mänsklig samexistens - eller bristen därpå - att göra. I botten ligger vetskapen om vårt ömsesidiga beroende av varandra och den bibliska tanken på ett förbund mellan Gud och människor där hela världen ingår. Förbundets syfte är att motverka den söndring vi lever i och föra oss mot en sannare gemenskap med Guds egen inre frid som förebild och mål. För den sakens skull har Gud själv i mänsklig gestalt gått i döden för att överskrida den yttersta gränsen och öppna dörren till evigt liv, liv tillsammans. Kristen tro är ingen förutsättning för deltagande. Jag menar att Gud är med oss i hela vår tillvaro och att därför den som har erfarenhet av livet har erfarenhet av Gud och kan uttala sig om Gud. I den meningen är alla människor teologer.

Jag startar detta i ovisshet om var det leder och är avsiktligt otydlig för att tydligheten ska utkristalliseras och syftet förfinas när vi vet mer och kan rikta energi och uppmärksamhet åt ett gemensamt håll. Parollen är hämtad ur min skrift En mycket liten katekes, där den står som omtolkning av det första budet; "Du skall inte ha någon annan Gud vid sidan av mig". Hela katekesen finns på en särskild sida här på bloggen. Så ta gärna initiativet och twittra, Facebooka, instagramma eller vad ni gör,  och gör det under hashtaggen #viärhärtillsammans. Det gör jag.

Mattias