Socialstyrelsen varnar: Guds kärlek dör aldrig

Jag gick ut med hundarna idag. Vi har två chihuahuatikar, en som är tre år och en som är ett halvår. Den yngsta är fortfarande ganska valpig och blir lätt frusen och lite rädd, så efter några hundra meter börjar hon hoppa mot mitt ben och gnyr och vill upp innanför min jacka. Så då lyfter jag upp henne och stoppar in henne under jackan så får hon sitta där en stund och bli varm och trygg. Så är det med Gud också. Gud hör när vi ropar och Gud vet om vi är frusna, hungriga, ensamma eller rädda. Och då lyfter Gud upp oss till sitt hjärta och låter oss veta att vi är älskade. Det är det som är det fina med att leva tillsammans med Gud. Att även om ingen annan människa bryr sig om mig så är jag aldrig helt och hållet ensam.

Det finns en nidbild av ”religiösa” människor som lite konstiga. Religion är ju farligt. Det får vi veta lite då och då. Men det jag vill är att var och en ska inse sitt eget gränslösa värde utifrån en villkorslös kärlek som kommer från Gud. En kärlek som var så stark att Gud själv blev människa och gick i döden frivilligt för vår skull. En kärlek som var så stark att den inte gick att döda. En kärlek som räddar till evigt liv. Den kärleken finns fortfarande kvar och den är fortfarande lika stark. Glöm inte det.

Mattias

Jesu dop och vårt dop

Innan jag börjar min predikan vill jag att du tänker dig tillbaka till ett dop du minns. Det är kanske inte ditt eget dop, för de flesta av oss är ju döpta som små barn. Så kanske det var en släkting eller en familjemedlem. Kanske var det ditt barn? Säkerligen var det så att alla var där och alla var fulla av förväntan, alla som tillhörde familjen. Någon bad. Kanske bad ni tillsammans. Någon blev ju våt, det säger sig självt. Det var ett starkt ögonblick, nästan som om himlen öppnade sig och Gud själv rörde vid ditt hjärta. Så var det för Jesus också. Allt folket hade låtit döpa sig, även Jesus. Och när han stod och bad öppnade sig himlen och den Helige Ande visade sig som en duva och en röst från himlen sa: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde”.

Jag ställde frågan på Facebook vad folk tänkte när de tänkte på sitt eget dop och vad det betydde. Grovt tecknat fick jag tre slags svar:

• dopet handlar om tillhörighet och samhörighet. Att vi alla är en del av skapelsen och att vi alla hör samman. Att vi tillhör kyrkans stora världsvida gemenskap och att vi tillhör Kristus.
• dopet är en livsnödvändighet. Någon som skrev att han var nära att dö i cancer för några år sedan och då kände en trygghet i att vara döpt.
• dopet handlar om att man hjälper ett nytt liv in i gemenskapen. Dopet är en trygghet, att man aldrig hamnar utanför. Gud ser mig, Gud har sett mig.

En präst lär ha fått frågan en gång om det fanns ett borgerligt dop (på samma sätt som det finns borgerlig vigsel och borgerlig begravning). ”Ja”, svarade han, ”det kallas dusch!” Alltså, en borgerlig dopakt skulle vara en vattenbegjutning utan någon annan innebörd än att man blir blöt. Själv fick jag en gång frågan om man kan avdöpa sig, alltså annullera sitt eget dop. Jag svarade nej, och det är viktigt att man inte kan det, för utifrån Guds synvinkel finns relationen alltid, medan det är upp till mig om jag vill hålla relationen till Gud levande eller inte. Jag vill ta upp tre saker som dopet inte är:

1. dopet är inte en namngivningsceremoni – sitt namn får man i det ögonblick föräldrarna har bestämt vad man ska heta och börjat kalla en vid det namnet. Däremot inbjuder Jesus oss att kalla oss kristna, vilket också är ett namn och det bästa namn man kan ha.
2. dopet är inte något man uteslutande gör eller måste göra med småbarn – vi döper barn för att det inte finns någon anledning att vänta, eftersom vi anser att dopet är en gåva från Gud och inte en erövring man måste prestera. Det döps många vuxna i vårt land, vissa som ett personligt ställningstagande, vissa för att de inte blev döpta som barn av olika skäl, och det är aldrig försent att bli döpt.
3. dopet är inte en kvalitetsstämpel på vem som är mera värd i Guds ögon – Gud älskar alla, men den som är döpt har blivit inbjuden av Gud till en djupare och närmare relation.

Hemma har jag en kopia av Malmø-bogen, en urkund från reformationstidens Malmö, alltså tidigt femtonhundratal. Malmö var ledande när det gällde reformationens genomförande i Danmark, och i Malmø-bogen redogör de protestantiska predikanterna för sina reformer och orsakerna till dem. Malmø-bogen tar avstamp i ett citat ur profeten Amos’ bok i Bibeln. Citatet lyder på modern svenska:

Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det. Den dagen skall vackra flickor och unga män segna ner av törst (Amos 8:11–13).

Tuffa ord. Men det är hela tiden Bibelns budskap att den största hungern och den värsta törsten som människan bär på, det är inte hungern efter mat eller törsten efter nåt att dricka, utan hungern och törsten efter att få vara sedd, känd och älskad. Och även en sådan hunger och törst kan kosta en människa livet om den blir för svår. En människa som aldrig får bli älskad och uppskattad dör inombords. Därför är det alltid viktigt att vi sprider budskapet om att Gud alltid ser på oss med kärleksfulla ögon. Det som låter som självklarheter är det inte alltid i realiteten, och det vet vi. Därför behöver vi påminnas om Guds realitet, Guds verkliga och sanna kraft som kan fördriva vårt dåliga självförtroende, vår misströstan och vår förtvivlan. Det budskapet bär dopet med sig.

De döptas gemenskap är det stora och eviga innanförskapet. Det finns inga murar eller gränser som kan skilja den som är döpt från Guds stora gemenskap, och sannerligen inga ID-kontroller på Öresundstågen. Varje gång vi som är döpta samlas kring en människa som ska döpas så ber vi. Varje gång vi döper en människa så är det ett dop i vatten och helig ande. Och till varje människa som döps säger Gud: ”Du är mitt älskade barn, du är min utvalda”.


Mattias