I vårt land har vi vant oss vid att se korset som
en gravsymbol, en symbol för döden. Vi ser det på gravstenar och i
dödsannonser. Ursprungligen var det ju ett avrättningsinstrument, ett av de
grymmaste tänkbara. Men i den kristna tankevärlden är korset i grunden varken
eller.
Korset är en bild för människan. Den människa som
bar sitt kors till Golgata hänger där på krucifixet som en mänsklig urtyp. Jag tänker osökt
på DaVincis vitruvianske man, mansfiguren som ryms inom en cirkel. Men medan den
vitruvianske mannen handlar om perfekta proportioner handlar korset egentligen
om det omvända. Att trots min imperfektion är jag accepterad. Älskad, inte tack
vare mina fördelar, men trots mina fel.
Vi har alla våra kors att bära lyder ett svenskt
uttryck som betyder att vi alla måste ta oss an de vedermödor som livet lägger
i vår väg. Uttrycket går tillbaka på Jesus ord i evangeliet om att den som vill
gå i hans spår måste förneka sig själv och ta sitt kors och följa honom. Korset
står alltså för att ha en uppgift, en funktion.
Korset är en identitet. Mitt kors ser lite snett
och skevt ut. Det är krokigt och inte alls särskilt vackert egentligen. Men så
är inte jag perfekt heller, jag är bristfällig. Och ändå vill Gud att jag ska
finnas.
Kors är som människor. Några är korta, några är
långa. Några är lite sneda men är kors ändå. Några har kroknat, några har
raknat, några har kanske precis vaknat. Vi är som kors, du och jag, vi står där
och kan inte annat.
Mitt kors och jag följs åt genom livet. Tack vare
att Gud själv bar sitt kors till Golgata och kom tillbaka från döden så kan
korset bära mig samtidigt som jag bär det. Det är lite som att ha en skugga. Var
jag än går följer mitt kors med mig. Genom lycka och förtvivlan går vi
tillsammans mot något större och ljusare.
Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar