Kyrka och politik

Detta är en insändare jag har skickat in till Ystads Allehanda med anledning av kyrkovalet.

Maria Ludvigsson skriver i dagens SvD Opinion att det behövs mer Gud i kyrkan. Svenska kyrkan har ärvt en partipolitik som sätter fokus mer på miljöpolitik och socialförsäkringar än på trosfrågor i en tid då alltfler intresserar sig för religion och ”där samfund som håller sitt budskap högt blir de mest relevanta och växer”. Svenska kyrkans svar på människors sökande är att utlysa kyrkoval skriver hon, och frågar var skiljelinjerna går mellan höger och vänster avseende trosbekännelsen. Det är uppenbart att Ludvigsson tycker att kyrkan ska pyssla med nåt andligt och politiskt sett harmlöst och inte lägga sig i stora och viktiga framtidsfrågor. Det kan vi aldrig acceptera eftersom det vore att svika vårt uppdrag som kyrka. Argumentet är lätt igenkänt; Svenska kyrkan är ett trossamfund och ska därför hålla på med trosfrågor och strunta blankt i samhällsfrågor. Men att vara kyrka innebär att både fira gudstjänst och engagera sig för sina medmänniskor. Vi kan inte göra det ena eller det andra.

                      Om det är ett andligt budskap Ludvigsson vill se ska hon få det; Jesus Kristus har uppstått från de döda. Det innebär att vi som lever i hans efterföljd ska följa hans uppdrag och synliggöra de osynliggjorda, ge röst åt de svaga och hjälpa nödställda. Vad Ludvigsson missar är att det är själva evangeliet i sig som motiverar oss att sätta ner foten när vår värld missköts och våra medmänniskor lever under svåra villkor. Jag undrar om man kan vara kristen utan att det får någon som helst politisk konsekvens eftersom Jesus är mycket tydlig med hur vi ska behandla varandra. Så tyvärr måste vi göra henne besviken och fortsätta tala om allt som hon inte tycker att vi ska tala om. Helt enkelt för att våra medarbetare arbetar på samhällets skuggsida och bakom fasaderna där politiska debattörer inte behöver bemöda sig med att gå. Vi vet att majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar motiverar sitt medlemskap med att kyrkan har ett omfattande socialt arbete. Så vi har nog rätt bra mandat för att göra det vi gör och säga det vi säger.

                      Den 15 september är det kyrkoval. Om du fortfarande är osäker på varför du ska vara med och rösta så behövs det förtroendevalda som är med och tar ansvar för att våra medarbetare ska kunna göra just det som de är bra på. Är du inte redan medlem så kan du bli det genom att kontakta den församling där du bor. Sök via www.svenskakyrkan.se. Vi ses vid vallokalen!

Mattias

Några tankar om Skriftens auktoritet

Jag är inte särskilt intresserad av att diskutera Bibeln i termer av auktoritet och sanning eftersom det är begrepp som är förknippade med makt och gör att Skriften blir ett vapen som vi slår varandra i huvudet med när vi inte är överens. Jag är mycket mer intresserad av att diskutera Bibeln som daglig föda och en del av det dagliga bröd vi ber om i Herrens bön. Det är mitt intryck att de som hävdar Bibelns oantastliga auktoritet mest är ute efter att hävda sin egen oantastlighet. För varför diskuterar man Bibelns sanning om inte för att positionera sig och i förlängningen få rätt gentemot andra? Men om Bibelordet är något vi alla behöver ställer vi oss i en ödmjuk position gentemot den som är dess kärna och blir därmed sinsemellan likvärdiga.

                      För en kristen människa är Bibelordet är daglig föda. För dess ord och texter gäller samma budskap som för nattvarden; tag och ät! Jag ser det inte som fruktbart att dissekera sönder texterna för att finna vad som är det gudomliga och vad som är det mänskliga i Bibeln. Jag tror inte att allt i Bibeln är del av den gudomliga uppenbarelsen. Allt som görs och sägs i Bibeln är inte föredömligt. Men i allt det mänskliga finns Gud och i allt det gudomliga åsyftas människan. Därför är också Kristus Skriftens kärna och stjärna eftersom han är Gud och människa.

Innehåller Bibeln Guds ord? Ja. Men Guds ord är ett större begrepp och inte rakt av liktydigt med Bibelordet. Guds ord är en kraft som ger liv och upprätthåller liv. ”Liksom regn och snö faller från himlen och inte vänder tillbaka dit utan vattnar jorden… så är det med ordet som kommer från min mun: det vänder inte fruktlöst tillbaka utan gör det jag vill och utför mitt uppdrag” (Jesaja 55:10-11). För att Bibelns ord ska bli något mer än ett skrivet ord som står i en bok måste det komma i kontakt med levande varelser – oss! Bibeln är ett redskap, ett verktyg. Det ska inte stå som en prydnad i min bokhylla utan användas dagligen för min egen självutveckling som människa och kristen. Den ska få fläckar på sidorna. Den ska ha anteckningar i kanten. Den ska slitas och slitas ut. Då kommer den till sin rätt.

                      Visst har Bibeln auktoritet. Men inte på ett sådant sätt att en människa med dess hjälp ska få rätt över en annan i någon dispyt utan såsom dagligt bröd och föda och någonting som vi behöver. Människan ska inte leva bara av bröd utan av varje ord som utgår från Guds mun, säger Jesus. Brödet avser självklart maten vi äter, men även nattvarden som är det bröd som serveras i mässan. Det tar vi heller inte emot bara för att det är en fin ritual – eller för att visa vår fromhet för den delen – utan för att det är föda, vi behöver det.

Mattias

Ljus och röster

Idag på Kristi förklarings dag sitter jag och lyssnar på Malala Yousafzais tal från FN-högkvarteret i New York på hennes sextonårsdag i förrgår. Malala är den pakistanska flicka som sköts i huvudet av en taliban* förra året efter att ha krävt utbildning för alla barn, pojkar så väl som flickor. I talet sa Malala att talibanerna trodde att deras kulor skulle sätta stopp för hennes ambitioner, men att ingenting i hennes liv förändrades förutom att hennes svaghet, rädsla och hopplöshet dog och att styrka, mod och iver föddes. ”Jag är samma Malala. Mina ambitioner är desamma. Mina förhoppningar är desamma och mina drömmar är desamma.” Hon sa också att hon inte hatade den taliban som hade skjutit henne, och hänvisade till Muhammed, Jesus Kristus, Buddha, Martin Luther King, Nelson Mandela, Gandhi och Moder Theresa som förebilder i medkänsla, förändring och ickevåld.

                      Det är förvånande hur en människas lyskraft kan skrämma oss. När Mose kom ner från berget Sinai efter sitt möte med Gud lyste det om hans ansikte så att han var tvungen att bära mask för att inte skrämma sitt folk, och när det lyste om hela Jesu kropp blev lärjungarna förskräckta. Vad de fick se var de inte alls beredda på. Petrus försöker komma med nån slags praktisk lösning. Men budskapet var något helt annat. ”Jag är världens ljus”, säger Jesus i Johannesevangeliet, det ljus som lyser i mörkret och som mörkret inte ska besegra. Jesus säger också i Matteusevangeliet till lärjungarna att de är världens ljus. ”En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen” (Matt 5:14-16).

                      Vi bär alla ett gudomligt ljus inom oss. Många har fått betala ett högt pris för att ha låtit sina ljus lysa inför andra. I välsignelsen säger vi ”Herren låte sitt ansikte lysa över oss”. Men vi kan alla låta våra ansikten lysa mot alla människor vi möter. Gud har inte gett oss livet för att vi ska leva förkrympta och i det fördolda. Vi har inte fått våra talanger, våra gåvor och våra drömmar för att de ska dö en långsam död. Gud har gett oss uppdraget att skapa en bättre värld för alla. Inte alla har samma mod som Malala uppvisar, men vi kan ha henne som förebild tillsammans med alla de förebilder hon själv nämnde i sitt tal.

                      Malala sade också i sitt tal att hon ger röst åt alla de tusentals människor som man har försökt att tysta. Rösten som hördes från molnet som sänkte sig ner över berget var samma röst som hördes när Jesus döptes av Johannes i Jordan, och budskapet var detsamma; ”Detta är min älskade son, han är min utvalde, lyssna till honom”. I dopet uttrycks Guds kärlek till var och en av oss, och vi får uppdraget att vara röster för godhet, kärlek och förlåtelse. Talibanerna skräms av böcker, pennor och kvinnors röster. Budskapet om medmänsklighet är en stötesten och tas som ett hot av dem som inte klarar av att se andra människors ljus lysa. Men som Jesus också säger: Om lärjungarna tystnar så ska stenarna ropa.

Mattias

*Talib är arabiska och betyder student (och inte terrorist om någon trodde det). ”Taliban” är egentligen plural, vilket gör det onödigt att sätta svenskt ”–er” efter.

Efterföljelsens sex steg

När jag läste evangelietexten för idag så tyckte jag att den kändes som ett slags redskap för självcoaching. Det är ju så populärt numera att man ska fråga sig själv vart man är på väg och så vidare. Jesus berör sex olika steg eller aspekter av efterföljelsen, och till varje steg hör en fråga man kan ställa sig för att finna sitt eget svar på. Det första steget är det jag kallar uppgivandet. Man måste offra någonting, och det man måste offra är sitt eget ego. Ge upp en del av sitt eget självbestämmande. Det andra steget är upptagandet, och det handlar om att finna sin uppgift i livet och i kyrkan och ta sig an den uppgiften. Det är kanske inte så lätt att veta vad ens uppgift är, men det tredje steget ger en hjälp att finna svaret. Steg tre är följandet eller själva efterföljelsen, och frågan man kan ställa här är ”Hur ska jag göra för att följa Jesu exempel på den plats eller i den miljö där jag befinner mig?” Det fjärde steget kallar jag omprioriteringen. Det handlar om att prioritera bort materialismen och fokusera på det inre livet, det andliga livet och på sin medmänniska. Det finns ett pris att betala om man inte gör det, och det är steg fem. Det är inte fel att äga saker, men om det bara är det materiella som är livet så kommer man att mista livet för allt vi äger kommer vi ju att förlora. Om man prioriterar rätt så kommer det en belöning som är djupare och mer tillfredsställande än det materiella livet. Och det är det sjätte och sista steget.

                      Nu är det sommar och sommaren innebär att vi sjunger sommarpsalmer och talar om naturens skönhet, blommornas doft och fågelsången och tar det som tecken på Guds godhet och kärlek. Och det är just det sommargrönskan är; ett tecken på något bakomliggande och större. Den är ett tecken på att livet aldrig ger upp. Att bakom allt detta vackra vi ser finns en livskraft som bara öser på och vill växa. De av oss som har trädgårdar vet att sommaren inte bara innebär att njuta av vacker natur. Det innebär också en konstant kamp mot ogräset som stör våra vackert tillrättalagda grusgångar och rabatter. Vi vill inte ha maskrosor och tistlar, de stör oss. Men jag tänker att Jesus på många sätt mera liknar ogräset än våra fina pioner och rosor eller vad vi nu har i trädgården. Dels var han obekväm för ledarna i det samhälle där han levde, de ville helst bara att han skulle försvinna. Men framför allt var det ju hans livsuppgift just att visa oss att livet aldrig ger upp. Bakom hans död och uppståndelse ligger det en beslutsamhet och en vilja som är lika stark som när en maskros mot alla odds sticker upp i en liten spricka i asfalten eller för all del mellan plattorna på min uteplats. Nu menar inte jag att vi ska sluta sköta våra trädgårdar. Men nästa gång vi rensar ogräs kan vi tänka på detta – Jesus är inte gullig och tillrättalagd, han är obekväm och påstridig. Och det ska nog vi vara ganska glada för, eftersom det ytterst är ett budskap om hopp och nytt liv och nya möjligheter. Det gulliga och tillrättalagda har sällan något att säga när vi verkligen behöver stöd.

                      Tidigare år när jag har haft sommargudstjänst så har jag haft ett boktips, och det har jag i år också. Boktipset idag är Den bibliska berättelsen, skriven av Bo Johnson som är före detta professor i Gamla testamentet vid Lunds universitet. Den här boken går igenom Bibeln från början till slut, ganska översiktligt förstås, men den förklarar mycket av det vi läser om i Bibeln. Den duckar inte för det svårförklarliga utan diskuterar det på ett bra sätt. Det mest svårförklarliga och svårförståeliga ligger ju också i själva kärnan av den kristna tron; Jesu död och uppståndelse. I slutet av boken berör också Bo Johnson detta som det handlar om idag, vad det innebär att leva i Jesu efterföljd. Boken är på lite mer än hundra sidor, perfekt sommarläsning!

Sommaren får vi varje år. Det är en nåd som ges utan prestationer. Vi behöver inte göra något för att få den. Vad vi behöver minnas är att all den livskraft och livsvilja som ligger bakom sommarens outtröttliga grönska visar oss en väg och en riktning. Alla kors ser inte likadana ut. Min uppgift är min och den är inte rätt för alla. Men alla kan finna sin uppgift i Jesu efterföljd. Och det vill Jesus inspirera och uppmana till.

Mattias