Kyrkan är vårt stall

Det är julotta igen, och återigen får vi sjunga de välkända psalmerna och lyssna på sångerna. Än en gång har vi hört den välkända berättelsen ur Lukasevangeliet som berättar om hur kejsare Augustus i Rom beordrar att alla invånare i hela det romerska riket ska registreras för beskattning. Denna ganska torra och byråkratiska händelse vävs samman med det skeende som ska ge hela världen ett nyfött hopp. Det är ett drama där två olika härskare utövar sin makt över oss människor. Å ena sidan är det kejsaren, som vill ha våra pengar och som ytterst använder våld för att tvinga sin vilja igenom. Å andra sidan är det Gud, som vill ha vår kärlek och som envist ger av sig själv tills segern slutligen blir hans och all ondska ska försvinna. Det är inte underligt att Jesus säger till Pilatus att hans rike inte är av denna världen. Hans makt är av en annan sort är den politiska makten. Som Maria utropar i den lovsång som kallas Magnificat: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare… Stora ting låter den Mäktige ske med mig… Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort” (Luk 1:46-47, 49a, 52-53). Budskapet är att Guds makt är större än alla politiska makthavares. Och fortfarande efter tvåtusen år firar vi den här födelsen.

Jag vill ta ett annat avstamp också, inte i nåt som hände för tvåtusen år sedan utan för ett par veckor sedan. Jag hade haft dop och satt på dopkaffet och samtalade med gästerna. Bland annat en äldre man som frågade hur det var ställt med besökssiffrorna på söndagarna. Och jag sa som det var att en vanlig söndag så är det kanske en handfull. Då frågade han vad vi tänkte göra åt det. ”Ja, vad tänker du göra?” sa jag. ”Om du också går så blir det ju en mer i alla fall”. Då skrattade han lite och skakade på axlarna. Han hade nog inte förväntat sig det svaret. För det är ett feltänk det där när vi tror att det som händer här i kyrkan är nåt som några ska producera för att andra ska komma hit och konsumera det. Det vi gör här, det gör vi tillsammans. Jag tänker på herdarna i berättelsen och som vi kan se som figurer i julkrubban.

För det första hade de fått veta att om de gick till just den platsen så skulle de få möta Jesus. Änglarna hade ju sagt: ”Idag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren”. För det andra gick de dit och såg barnet i krubban. För det tredje berättade de vad de hade fått veta och kunde konstatera att det var sant. För det fjärde lovprisade de Gud eftersom de kände glädje. Så är det för oss också. Först måste vi få veta att det finns en kyrka här och att det är gudstjänst den och den söndagen. Sedan måste vi gå dit och konstatera att det vi har fått höra stämmer. Till sist behöver det vi är med om i kyrkan beröra oss så att vi också kan berätta om det och kan prisa Gud också vi. Vad är det då som finns i kyrkan och som vi kan få ta del av?

1. Först och främst är det evangeliet, budskapet om befrielse för alla människor.
2. Sedan sakramenten, dopet och nattvarden, som ger oss gemenskap med varandra och med Gud.
3. Det är bönen, att tyst och stilla få berätta för Gud hur läget är just nu och kanske tacka eller be om kraft att orka,
4. Nåden, att du inte vare sig kan eller behöver prestera ditt eget värde, du är oändligt värdefull som du är.
5. Förlåtelsen, Guds förlåtelse som låter dig lägga bort din skam och din dåliga självkänsla.
6. Välsignelsen, Guds välsignelse som du får bära med dig som ett ljus i ditt hjärta.

Om inte de sakerna är tillräckliga för att motivera oss att komma hit så kommer ingenting annat heller att vara det. Missförstå mig rätt; detta är inte prästen som är indignerad över att folk inte går i kyrkan. Men det vi måste förstå, det är att det här rummet, det är vårt stall där vi får komma som herdarna kom och vara i Jesu närvaro. Och krubban där Jesusbarnet blir lagt, det är våra egna hjärtan där Gud lägger ner ett litet korn av tro. En tro som är så liten och sårbar och naken som en nyfött barn. Men om vi kommer tillbaka hit med någorlunda regelbundenhet så kan vi få hjälp att ge den lilla osäkra tron näring och kraft så att den kan växa och bli så stark att den bär genom allt livet ställer i vår väg och bära oss genom död till liv. Det är vad juldagen handlar om. Om vi förstår det så förstår vi också att detta är en helig plats som vi visar att vi värdesätter genom att komma hit.

 

Gud jul.

 

Att lyda Gud mer än människor

Vad betyder det att lyda Gud mer än människor? Det är ju vad Petrus och de andra apostlarna säger till sitt försvar när de förebrås av prästerskapet som har förbjudit dem att undervisa om Jesus Kristus. För dem betydde det rent konkret att de ville vara lojala mot Jesus som var deras läromästare och frälsare och inte mot de politiska makthavarna. För det var ju så att det var prästerskapet som hade makten i Israel för tvåtusen år sedan, och de i sin tur hade en annan makt över sig. Gud, tänker man kanske spontant, och det är ju rätt, men politiskt så var det romarna. De var ju ockuperade av Rom, och kom det någon och började prata om befrielse så var det lätt att den uppfattades som en upprorsmakare. 
                      Men sen måste vi ju fundera på vad det betyder för oss idag att lyda Gud mer än människor. Jesus är ju även vår läromästare och frälsare, och Bibelns budskap ska ju betyda något även för oss idag. För det första tror jag att lydnad inte är det bästa sättet att beskriva relationen vare sig till Gud eller till andra människor, även om lydnaden inte ska tolkas som att Gud är en diktator utan välvilligt, som en kärleksfull förmaning. Man brukar ibland använda korset som bild för att relationen till Gud och relationen till andra människor hör ihop. Funkar inte den ena relationen så funkar inte den andra heller. Personligen tror jag att det Gud vill och det vi vill innerst inne är samma sak; att älska och att bli älskad. När vi har lagt bort våra sociala masker, lagt bort prestigen och egenkärleken och slutat förställa oss så tror jag att det är så.
                      Jag tror att många människor i vårt land har förlorat tron. Och frågan är hur man återupprättar en förlorad tro? Det vi alla behöver är ju att bli bekräftade, att någon frågar efter oss. Kyrkans uppgift är att vara den som efterfrågar dig och mig och säger: ”Du behövs”. Det är därför vi döper människor – dels för att det är en fin tradition, men framför allt för att vi ska bli fler som sprider detta budskap i ord och handling. Ett exempel på vad jag talar om är att skapa daglig verksamhet för långtidsarbetslösa. Bara det att någon ringer och frågar varför man inte kom idag och hur det är med en, det är det kanske ingen som har gjort på tjugo år… Varje människa är älskad, men det är inte garanterat att livet lär en det. Det måste vi hjälpas åt med, att tala om det och att visa det. Det är en viktig del av vad det innebär att vara en kristen kyrka.

Mattias

Liturgi och kroppslighet

Jag går en distanskurs på kvartsfart från Lunds universitet som heter Liturgi och kroppslighet och som undersöker vilken betydelse kroppen och kroppens närvaro och handlande i gudstjänsten påverkar hur gudstjänsten gestaltas och upplevs. Kursen utgår från teorier kring kroppen och ritualer. Är kroppen ett objekt som intellektet styr eller är den en ofrånkomlig del av mitt väsen som jag inte kan betrakta utifrån och heller aldrig befria mig ifrån? Och är ritualer något vi utför vid speciella tillfällen eller är allt vi människor gör i någon mening ritualer? Blir vi människor när vi börjar utföra ritualer?

En fråga som ställs i litteraturen är om det alltid ska vara teologin och tänkandet kring kristen tro som ska styra det rituella handlandet eller om erfarenheter och upplevelser av gudstjänstfirande också ska få påverka tro och teologi? ”Jag tänker, alltså finns jag”, sa Descartes på 1600-talet, och det synsättet har präglat kristendomen i århundraden. Tanke över handling, huvudet styr över kroppen. Men för mig finns ingen skiljelinje mellan dem. Erfarenheter, övertygelser och tankar rör sig i båda riktningarna och blir det trosliv jag som kristen lever i.

                      En av teoretikerna vi läser påpekar hur tal och syn har dominerat kristet gudstjänstliv. Vi har vant oss vid att gudstjänst är detsamma som att se och höra vad prästen gör och säger och sedan arbeta intellektuellt med detta. Var har det funnits rum för inlevelse, smak och dofter? Jag tror att han (Ronald L Grimes heter han) har en viktig poäng här. Om vi vill ha levande gudstjänster som människor längtar till kan vi inte tvinga varandra att sitta och bara lyssna och delta passivt. För mig är gudstjänst utan inlevelse död, ett känslolöst rituellt handlande, en serie rörelser som en robot lika gärna skulle kunna utföra medan vi ser på via internet.

Kyrkan är Kristi kropp. Det betyder att när nu Jesus Kristus själv inte längre finns fysiskt närvarande så är det vi kristna som tillsammans förkroppsligar honom. Paulus skriver i sina brev om kroppen och dess delar som alla behöver varandra för att hela kroppen ska leva. Kristus är huvudet, vi är kroppen. Jag tycker det är en spännande tanke att jag med min kropp deltar i den stora kroppens liv och uttrycker det i gudstjänsten. Gudstjänsten ska ju vara församlingslivets hjärta och det sammanhang där vi som församling för ny energi och nytt liv. Gudstjänsten blir en kroppsfunktion liksom när jag äter och min kropp tar upp näring ur födan. Lägg till detta att vi rituellt äter och dricker i nattvarden, där vi ju säger om brödet att det också är Kristi kropp! Man är vad man äter? Liturgi blir något djupt, något mångbottnat och mångfacetterat och inte bara en tom ritual. Tanke, känsla, ord och handling bildar en enhet som inte liknar någonting annat. Mysteriet blir närvarande och ger smakprov på någonting som till slut undflyr intellektet. Vi kan inte förstå det, bara delta i det.

Mattias

PS: Om du följer denna länk får du se en koptisk mässa från Sharm el-Sheik i Egypten. Den är cirka en och en halv timma lång men mycket spännande. Märk hur prästen i inledningen av mässan väljer ut det bästa av flera brödkakor till att använda i nattvarden! DS

Vi är här tillsammans

Jag har lanserat en hashtag i sociala medier som heter #viärhärtillsammans. Avsikten är att man under den parollen ska kunna diskutera frågor som har med mänsklig samexistens - eller bristen därpå - att göra. I botten ligger vetskapen om vårt ömsesidiga beroende av varandra och den bibliska tanken på ett förbund mellan Gud och människor där hela världen ingår. Förbundets syfte är att motverka den söndring vi lever i och föra oss mot en sannare gemenskap med Guds egen inre frid som förebild och mål. För den sakens skull har Gud själv i mänsklig gestalt gått i döden för att överskrida den yttersta gränsen och öppna dörren till evigt liv, liv tillsammans. Kristen tro är ingen förutsättning för deltagande. Jag menar att Gud är med oss i hela vår tillvaro och att därför den som har erfarenhet av livet har erfarenhet av Gud och kan uttala sig om Gud. I den meningen är alla människor teologer.

Jag startar detta i ovisshet om var det leder och är avsiktligt otydlig för att tydligheten ska utkristalliseras och syftet förfinas när vi vet mer och kan rikta energi och uppmärksamhet åt ett gemensamt håll. Parollen är hämtad ur min skrift En mycket liten katekes, där den står som omtolkning av det första budet; "Du skall inte ha någon annan Gud vid sidan av mig". Hela katekesen finns på en särskild sida här på bloggen. Så ta gärna initiativet och twittra, Facebooka, instagramma eller vad ni gör,  och gör det under hashtaggen #viärhärtillsammans. Det gör jag.

Mattias

Vilken kroppsdel är du?

Text: Första Korintierbrevet 12:12.26

Om du var en kroppsdel, vilken skulle du då vara? Eller vilken skulle du vilja vara? Skulle du vara ögat; ögat som ser vad som händer runtomkring och skickar informationen vidare? Och om du var ett öga, vad ser du då som vore viktigt att berätta för oss andra? Vad vill du visa oss? Skulle du vara örat; örat som lyssnar på vad andra har att berätta? Och om du var ett öra, vad får du höra? Allt kan du inte berätta. Mycket är sagt i förtroende och du har kanske tystnadsplikt. Men vad säger summan av allt du hör om oss som kyrka och samhälle? Skulle du vara munnen; munnen som talar? Och om du var en mun, vad skulle du vilja säga just nu? Kanske skulle du vara handen; handen som tar tag i saker och får dem gjorda? Och om du var en hand, vad skulle du vilja göra? Eller att vi gjorde? Eller kanske skulle du vara fötterna; fötterna som travar på och ser till så att vi är i rörelse? Och om du var fötter, var skulle du vilja att vi skulle gå?
Fundera på vilken kroppsdel du skulle vilja vara. Kanske skulle du vara någon annan kroppsdel än dem jag har räknat upp? Aposteln skriver att även de mest oansenliga kroppsdelarna är viktiga. I alla händelser behöver du inte redovisa svaret för någon annan. Men fundera på det. Kanske kommer du fram till något överraskande?

Mattias

Här är Herrens tempel

Text: Jeremia 7:1-7

Detta ord kom till Jeremia från Herren: Ställ dig i porten till Herrens hus. Där skall du ropa ut detta budskap: Hör Herrens ord, alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren! Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats. Lita inte på lögner som ”Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel.” Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, om ni inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er själva genom att följa andra gudar, då skall jag bo bland er på denna plats, i det land som jag gav åt era fäder från urminnes tid och för all framtid.

Den som kallas är främst profeten själv, men för varje Bibelläsare gäller också att när Gud kallar till uppdrag så riktar sig kallelsen också till läsaren. Det kan alltså vara de kristna, det kan vara den enskilde kristne, det kan vara predikanten – man ska föra ut Guds budskap på den plats dit människorna dras. Budskapet är att sluta göra det onda och göra det goda: att leva och handla gott, göra rätt mot varandra, hjälpa utsatta, inte straffa oskyldiga och att inte skada sig själv genom att följa andra gudar. Hur skadar man sig själv genom att följa andra gudar? Genom att den Gud som vill omfatta alla människor och samla dem i kärlek är den sanne Guden medan de gudar som vill splittra och söndra oss är falska. Vad leder till splittring? Framför allt maktlystnad och girighet.

”Här är Herrens tempel” sägs det, och det är en lögn. På vilket sätt är det en lögn? Jag kan se tre möjligheter. För det första kan det åsyfta templet eller kyrkan och därmed också den falska tron att man kan gå dit och bara göra det som förväntas – läpparnas bekännelse – och tro att det är gott nog. Det blir en falsk gudstjänst. Jesus säger ju att man först ska försonas med sin medmänniska och sedan gå till gudstjänsten (det är för övrigt nästan det enda Jesus har att säga om gudstjänsten förutom att sabbaten är till för människan och inte tvärtom). I Jesajas’ bok säger Gud: ”Jag hatar era högtider och nymånadsfester, de har blivit en börda för mig, som jag inte orkar bära”. Gudstjänsterna är falska, utförs med fel inställning. Jämför med vad Paulus skriver i Första Korintierbrevet 13, det som kallas Kärlekens lov: ”Om jag… låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit” (1 Kor 13:3). Det yttre handlandet ska ske med rätt inre avsikter.

För det andra kan det som åsyftas vara den tro som fanns på profetens tid att templet i Jerusalem i sig självt var en garanti för att de som folk och rike skulle bestå vad som än hände. Detta fast Gud gång på gång har uppmanat genom profeterna att inte sätta sin tro till något yttre utan till Gud och till kärleken. Murar och befästningar har i längden aldrig klarat att uppfylla sina syften, nämligen att skydda människorna innanför mot yttre hot. De trodde att de hade Gud, de hade Lagen och de hade templet, och att de skulle skydda dem. Hur de levde betydde mindre. Det som pekas ut är att vi människor hela tiden sätter vår lit till styrka, våld, murar och makt. Vad vi ska bygga våra liv på är medmänsklighet och kärlek.

För det tredje kan det åsyfta en annan plats som inte är helig men som människor behandlar som om den var helig – Gå hit så blir du räddad. Kanske kommersialismens tempel, ett köpcenter. Oavsett vilket angrips vår benägenhet att bygga våra liv på fel saker: på misstänksamhet istället för medkänsla, på lögner istället för sanningen, på våld istället för fred, girighet istället för givmildhet osv. Det paradoxala med Bibeln och den kristna tron är ju att man bygger stabilt på det som förefaller svagt. Murar håller aldrig, men det gör kärleken. Om vi lever kärleksfullt kommer Gud att bo hos oss – med andra ord kommer vi att komma närmare varandra och vår närhet blir sann. Dessutom sägs att allt vi har ytterst kommer ifrån Gud.

Mattias

Kristus förklaras i det oväntade

Orsakerna till att man går i kyrkan kan vara många liksom att orsakerna till att folk följde Jesus var många. Men det som förenade dem var att han gav dem ett hopp. De hade en längtan som de upplevde att han besvarade. Och så ska det ju egentligen vara idag också, att kyrkan är en plats dit vi kommer med våra frågor, vår längtan och våra önskningar. Även om Jesus inte i fysisk person vandrar bland oss så är han ändå bland oss, men han kan vara lite svår att se. Därför behöver Jesus Kristus förklaras ibland, och den förklaringen bör väl i alla fall börja här i kyrkan. Och i synnerhet en dag som denna, som ju faktiskt heter Kristi förklarings dag. Samtidigt tror jag att det är i vardagen, när vi gör det vi skulle ha gjort ändå och nåt ovanligt händer, som Kristus blir förklarad och vi får en fingervisning om vem han är. Jag tänkte berätta ett par episoder som illustrerar detta. Den ena är självupplevd och den andra har jag fått berättad för mig. Jag börjar med den självupplevda.

För några år sedan, när jag nyss hade börjat plugga till präst, så var jag i Jönköping och hälsade på en bekant. Och då gick jag i kyrkan när jag ändå var där. Och när gudstjänsten skulle till att börja så kom det in ett par i kanske femtiofem-sextioårsåldern och satte sig ett par bänkrader framför mig. Och jag minns att jag tänkte ganska elaka tankar om dem. För det första tyckte jag de verkade högdragna och trodde att de var ganska rika. Kvinnan hade en päls på sig minns jag. Och mannen hade något missprydande i ansiktet, ett ärr eller nåt. Vad det var minns jag inte, men jag tänkte i alla fall en massa elaka saker om dem. Jag gillade dem inte. Men sen när vi kom fram till nattvardsfirandet och prästen hälsade Herrens frid, då vände de sig om och log och tog min hand och sa: ”Herrens frid!” Och då var det som om allt det där elaka rann av mig. ”Vilka fantastiska människor!” tänkte jag. Det fick mig att tänka på det Jesus säger om att man ska älska sin nästa. För det handlar ju just om detta att man ska visa medmänsklighet mot den som för stunden råkar befinna sig i ens närhet. Det är ju den som är ens nästa. Det kan vara nästa person i kassakön på ICA, eller som i det här fallet, nästa person i kyrkbänken. Så blev Kristus förklarad för mig då.

Den andra episoden fick jag berättad för mig av föreståndaren för Diakonicentralen i Lund. Under en svältkatastrof i Östafrika på åttiotalet arbetade han med att samordna hjälpinsatserna. Och en gång befann han sig på flygplatsen i Nairobi och väntade på ett Herkulesplan från Sverige med spannmål. Planet var försenat, och stämningen var otålig. Men så kom planet och landade och lastbilarna körde fram för att lasta över alla säckarna med spannmål. Och han höll sig undan för han förstod att han bara skulle vara i vägen om han försökte hjälpa till att langa säckar. De andra hjälparbetarna var mycket effektivare eftersom de hade vana. Men så efter ett tag upptäckte han att för varje säck de langade hade han omedvetet börjat säga ”Kristi kropp för dig utgiven”, precis som man gör vid nattvardsfirandet. Och han sa att enligt allt han hade fått lära sig när han läste till präst så var det ju inte Kristi kropp. För det första ska det ju vara ojäst bröd och för det andra så var de flesta som skulle få spannmålet muslimer. Och nattvarden hör ju ihop med dopet. Även om vi har ett öppet nattvardsbord så att vi inte frågar utan ger åt den som kommer fram och vill ta emot så är det ändå så att nattvarden hör ihop med dopet. Men samtidigt, vad annat kunde det vara om inte Kristi kropp? Det skulle ju konkret rädda livet på många människor.

I båda de här episoderna så har jag berört nattvarden. Och altaret här i kyrkan är ett litet förklaringsberg som vi får gå upp till för att se vem Jesus Kristus är. Man säger ju när man firar nattvard att ”Brödet som vi bryter är en delaktighet i Kristi kropp. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av samma bröd”. Och i en av tackbönerna står det: ”Uppenbara för oss ditt bords hemlighet; ett enda bröd och en enda mänsklighet”. Förklaringen börjar härinne, men det är när du och jag visar varandra omtanke och omsorg som Kristus förklaras och vi förstår vem han är.

Mattias

Vi möts i lärkans sång

Idag på den sjätte söndagen efter trefaldighet, som har temat efterföljelse, att följa Jesus, vill jag berätta om en annorlunda präst som levde för bra precis hundra år sedan. Han hette David Emmanuel Petander. Han var från Göteborg men 1903 prästvigdes han i Härnösand, alltså i Norrland. Med tiden fick han tjänst i Ånge i Medelpad, på den tiden en växande industriort i Mellannorrland. Och eftersom det var en växande industriort så var det stor skillnad mellan de som ägde industrierna och de som arbetade i dem, mellan societeten och arbetarna. Och som präst räknades David till societeten och blev inbjuden till deras fina middagar. Själv var han dock av enkel börd, och vid en av dessa middagar, på vintern 1911, reste han sig resolut upp från bordet och sa: ”Här ska jag inte vara”, och sen gick han därifrån och gick på luffen. Han var enkelt klädd och såg inte alls ut som en präst. Sedan vandrade han söderut genom Hälsingland och Dalarna och ner till Mälardalen. Och på varje ort samlade han människor och talade till dem. Men han lät inte alls som en präst gjorde då. Han talade inte maktspråk och predikade inga dogmer. Han sa åt folk att de skulle lyssna till sina hjärtan och behandla andra så som deras hjärtan sa åt dem att göra. Man skulle inte lyssna på yttre auktoriteter utan på sin egen inre auktoritet. Det var genom hjärtat Gud talade, menade han. Han ska ha sagt att: ”Gud behöver inga kyrkor. Gud behöver inga bönehus. Gud behöver inga präster. Gud behöver inga predikanter. Men han behöver människor, fyllda av sin ande”. Snart nådde ryktet före honom till varje ny ort, och han fick sällan tala i kyrkorna utan istället talade han i missionshus, i skolsalar eller i det fria. Och när han predikade talade han mycket enkelt om ”Jesu enkla lära” och sedan satte han sig och lämnade öppet för vem som helst som ville säga något. Och det var ju väldigt uppseendeväckande och utmanande på den tiden. När någon talade med honom om att man skulle organisera sig svarade han: ”Vi behöver ingen annan organisering än den hos lärkorna. De känner igen varandra på sången”. 1914 slutade hans vandring. Han greps för vapenvägran. Det var världskrig och han vägrade döda andra människor. Men innan han kunde ställas inför rätta så avled han i sin cell på grund av ett hjärtfel.
                      Författaren och den tidigare fackmannen Olle Sahlström har skrivit en bok om David Petander som jag kan rekommendera som sommarläsning. Den är inte mer än 120 sidor och bygger på att Sahlström själv har vandrat genom Sommarsverige i Petanders fotspår och innehåller mycket av Sahlströms egna tankar och observationer under vandringen. Boken heter Vi möts i lärkans sång. En resa i vandrarprästen David Petanders fotspår.
                      Nu är det kanske inte alldeles lätt för vem som helst att göra vare sig som Petander eller för all del de som följde Jesus, att släppa allting och bara gå. Något som ju hörs tydligt i evangelietexten är ju att många som Jesus kallade kände sig förhindrade av olika plikter och annat de satt fast i. Kanske ännu mer idag sitter människor fast i åtaganden, ansvar, huslån och amorteringar och så vidare. Man kan liksom inte bara följa sitt hjärta hur enkelt som helst. Men det som både Jesus och Petander vill säga oss är ändå att det finns nånting som är viktigare än allt annat och som det är värt att offra en del bekvämlighet för. Man kan ändå ha efterföljelsen som livsinställning. Alla kan göra som David Petander sa, lyssna till sitt eget hjärta och handla mot andra människor som hjärtat säger till en att göra.

Mattias

Vill du höra hur en lärka låter så lyssna här! Nästa gång du hör den sången är det kanske en annan enkel vandrare du hör?

Kyrkans främsta resurs är människor

Betraktelse från morgonmässa i Hörby kyrka den 24 juli 2014.

Text: Episteln för apostladagen, tredje årgången, Romarbrevet 16:1-7.

Texten är hämtad ur Paulus’ brev till den kristna församlingen i Rom. Det är kapitel 16, dvs. i slutet, och det är många hälsningar och det räknas upp många fler namn efter dessa. Det finns tre saker jag skulle vilja lyfta fram ur den här texten.

1.      För det första att den viktigaste resursen då som nu är människor. Idag har vi många fastigheter och kyrkobyggnader, det är mycket ekonomi och administration. Men ändå är det människorna som bygger upp kyrkan. Människor som är varandras stöd och medarbetare.

2.      För det andra att många av dem som nämns som viktiga för Paulus är kvinnor. Vi har Foibe som tjänar församlingen i Kenchreai, som var en grekisk stad. Hon har varit ett stöd för många, skriver han. Prisca, en judinna som tillsammans med sin man Aquila är Paulus’ medarbetare och har riskerat sina liv för hans skull. Alla hednakristna församlingar, alltså församlingar som inte består av judar (detta var ju mycket tidigt i kyrkans historia och kyrkan bestod fortfarande till stor del av judar som trodde att Jesus var Messias), står i tacksamhetsskuld till dem. En församling samlas också i deras hus – de är församlingsledare. Man hade ju inga kyrkobyggnader då utan samlades i hemmen för att be, läsa i Skriften, lovsjunga och dela nattvarden med varandra. Maria heter en kvinna som har arbetat mycket för de kristna i Rom. Slutligen Junias, vars namn ibland tolkas som Junia, en kvinnlig namnform. Det är alltså möjligt att även detta namn syftar på en kvinna. Det finns alltså många framstående och viktiga kvinnor i den tidiga kyrkans historia.

3.      För det tredje arbetade alla dessa människor modigt och utan att få ett öre i ersättning för evangeliet och den kristna tron. Idag är vi vana att de som arbetar i Svenska kyrkan är anställda. Inom frikyrkorna har man ju alltid fått förlita sig på ideella krafter, och det ser ut som om vi måste göra det också i framtiden.

Men den viktiga lärdomen för oss i den här texten är ändå att den viktigaste resursen vi har varken är tid eller pengar eller annat kapital utan oss själva. Kyrkan har varit och är först och främst människor.

Mattias 

Mannen som talar med kyrkor

Jag har en liten egenhet. Jag brukar tala med kyrkor. När jag kommer till en kyrka så händer det ofta – inte alltid – att jag lägger handen mot ytterväggen för att få kontakt med kyrkan. Det verkar kanske konstigt, men jag känner det som om jag vill fråga den hur den mår, om jag får hålla gudstjänst där eller bara försöka förnimma en känsla. Vissa kyrkor dras jag till på ett närmast magnetiskt sätt. Det finns en kyrka som jag är nästintill besatt av. Jag är så fascinerad av den att när jag kör förbi så måste jag anstränga mig för att hålla ögonen på vägen så att jag inte orsakar en trafikolycka. Jag har stannat och kommunicerat med den ett par gånger. Jag tror vi är kompisar :).

                      Även kyrkor är levande, tänker jag. I en kyrka har människor bett och haft gudstjänst länge, ofta i århundraden. Det gör något med kyrkan tror jag. Det sitter i väggarna eller hur man ska uttrycka det. När man säger så menar man ofta en tradition som i negativ bemärkelse begränsar den som ska verka i ett visst sammanhang. Det sitter i väggarna, det spelar ingen roll vad du vill. Jag menar bara att det finns ett avtryck, ett liv. Jag är inte säker på att jag menar något övernaturligt. Jag bara tror att man kan kommunicera med kyrkor. Jag gör det i alla fall.

                      En gång hittade jag en liten bit av kyrkfasaden liggande i grusgången vid en kyrka och lade handen mot kyrkmuren med frågan i huvudet om det var så att jag kunde få ta den med mig som minne. Men ganska snart fick jag känslan av att jag inte fick det, så jag la tillbaka den där det såg ut som om den passade in i fasaden. En annan gång frågade jag en kyrka om den välkomnade mig dit ifall jag skulle vilja jobba i den församlingen som kyrkan tillhörde. Och då upplevde jag starkt att svaret var ja. Ofta handlar min kommunikation med kyrkor om ordlös närvaro eller tankar som kommer spontant. Jag ser det som ett sätt att öva min egen intuition. Jag gör ofta val utifrån vad jag spontant upplever som rätt och söker därför efter en omedelbar känsla som en kyrka inger. Kanske kan du förstå vad jag menar.

Mattias

Natten innan vi går till rätta med varandra ingriper en ängel

Predikotext; Apostlagärningarna 12:6-17

Kyrkan och det mänskliga hjärtat har det gemensamt att de är platser där Gud och människa möts. Men hjärtat kan vara en låst plats, ett rum där vi har låst in oss och spärrat för ingången eftersom vi har blivit sårade, svikna eller skadade. Rädda för andra människor, rädda för våra egna känslor. Rädda att om vi öppnar och släpper in igen så blir vi sårade igen. Förtrampade igen. Men vi glömmer att den uppståndne Kristus gick rakt igenom väggar för att möta sina förtvivlade vänner. De som satt tillsammans i ett rum och trodde att han, som var deras hopp, var död. Med samma förvåning som lärjungarna mötte Jesus efter uppståndelsen öppnade de bedjande vännerna dörren och såg att det var Petrus. De trodde aldrig att de skulle få se honom igen. Men där stod han och berättade hur Gud hade befriat honom.

Kyrkan vill vara en plats där försoning kan ske. Det trygga rummet där vi kan berätta om det onda i vår tillvaro. Lyssna på varandra och försonas med oss själva, med varandra och med Gud. Kanske kan vi också berätta en ny berättelse. En berättelse om hur vi blev befriade från en ond börda, om ett sår som äntligen har kunnat läkas. För Gud har förmågan att tränga in i mitt hjärtas mörkaste fängelserum där jag har låst in mig för att slippa känna smärtan, men samtidigt evigt kättrad fast vid det onda. Han som låser upp varje lås och bryter igenom varje mur. Med nådens ljus lysande kring sig reser han mig upp. Han befriar mig från syndens bojor. Han leder mig ut, förbi vakterna och genom järnporten, ut ur hjärtats fängelse, ut till försoningens befrielse. Ut till friheten. Amen

Mattias

Postludium: Shackles av Mary Mary