Tjukurrpa - aboriginsk skapelseteologi

Idag blir det en kort betraktelse på temat andlig klarsyn, som handlar om att kunna se och distingera mellan gott och ont, nåd och synd, uppbyggande och nedrivande. Klarsynen jag tror mig kunna leverera är denna; låt dig inte luras av att någonting har en kristen stämpel på sig. Allt är inte guld som glimmar, och som aposteln skriver i denna söndags text ur Första Korintierbrevet så har en grund lagts som man sedan kan bygga på med vad man finner gott och tillgängligt. Bygget kommer dock att prövas av eld och den vars bygge brinner upp ska själv räddas, men som ur eld. Evangelietexten är ju den självklara när vi talar om byggen; den som bygger på berggrund och den som bygger på sand. Stormen kommer, och huset på berggrunden står kvar medan huset på sand rasar och raset blir stort. Hållbarhet förefaller alltså vara ett underliggande tema. Vad som är hållbart visar sig med tiden, då alla slags stormar med tiden kommer att ansätta det vi försöker bygga.

Världens äldsta mänskliga kultur anses vara de australiska aboriginernas. De har levat på denna enorma ö av kontinental storlek i minst fyrtio tusen år, sannolikt mycket längre. Deras kultur liknar inte alls vår. Jag kan åka till Australien och se allt jag ser här; västerländsk kultur, enorma städer, McDonalds och så vidare. Och jag kan åka dit och se någonting som inte finns någon annanstans i världen. I en urtid som kallas tjukurrpa (översatt som drömtiden) skapade urvarelser som kallas förfäderna den värld människorna bebor, och på människorna ligger sedan dess ansvaret för att upprätthålla deras skapelse intakt. Varför har inte dessa folk förändrat sin livsvärld? Ett svar är kanske att behovet inte har funnits. Men det inhemska svaret är att man helt enkelt inte ska förändra sin omvärld eftersom man är en del av den. Man lever så hållbart det bara går; trots kärva förhållanden i ökennära områden har man överlevt på vad naturen själv har erbjudit.

Första Mosebok kapitel ett och två ger människan två funktioner gentemot den värld Gud har skapat; dels att härska över den (1 Mos 1:26-28) och dels att bruka och vårda den (1 Mos 2:15). Det kan förefalla som om urfolken, som ofta är naturfolk, är de som brukar och vårdar medan vi andra har satsat allt på att härska och betvinga. Kombinerat med en självsyn som har handlat västerlänningens överlägsenhet har betvingandet också drabbat andra folk och kulturer. Än idag är det urfolken som tvingas flytta på sig när vår konsumtionskultur kräver allt större naturresurser. Vem är det som har byggt på klippan och vem har byggt på sand? Och framför allt – när kommer den stora stormen?

Mattias

Bilden ovan är ett konstverk av den australiensiske konstnären George Ward Tjungurrayi. Mer av hans konst kan ses här.

Kyrka och politik

Detta är en insändare jag har skickat in till Ystads Allehanda med anledning av kyrkovalet.

Maria Ludvigsson skriver i dagens SvD Opinion att det behövs mer Gud i kyrkan. Svenska kyrkan har ärvt en partipolitik som sätter fokus mer på miljöpolitik och socialförsäkringar än på trosfrågor i en tid då alltfler intresserar sig för religion och ”där samfund som håller sitt budskap högt blir de mest relevanta och växer”. Svenska kyrkans svar på människors sökande är att utlysa kyrkoval skriver hon, och frågar var skiljelinjerna går mellan höger och vänster avseende trosbekännelsen. Det är uppenbart att Ludvigsson tycker att kyrkan ska pyssla med nåt andligt och politiskt sett harmlöst och inte lägga sig i stora och viktiga framtidsfrågor. Det kan vi aldrig acceptera eftersom det vore att svika vårt uppdrag som kyrka. Argumentet är lätt igenkänt; Svenska kyrkan är ett trossamfund och ska därför hålla på med trosfrågor och strunta blankt i samhällsfrågor. Men att vara kyrka innebär att både fira gudstjänst och engagera sig för sina medmänniskor. Vi kan inte göra det ena eller det andra.

                      Om det är ett andligt budskap Ludvigsson vill se ska hon få det; Jesus Kristus har uppstått från de döda. Det innebär att vi som lever i hans efterföljd ska följa hans uppdrag och synliggöra de osynliggjorda, ge röst åt de svaga och hjälpa nödställda. Vad Ludvigsson missar är att det är själva evangeliet i sig som motiverar oss att sätta ner foten när vår värld missköts och våra medmänniskor lever under svåra villkor. Jag undrar om man kan vara kristen utan att det får någon som helst politisk konsekvens eftersom Jesus är mycket tydlig med hur vi ska behandla varandra. Så tyvärr måste vi göra henne besviken och fortsätta tala om allt som hon inte tycker att vi ska tala om. Helt enkelt för att våra medarbetare arbetar på samhällets skuggsida och bakom fasaderna där politiska debattörer inte behöver bemöda sig med att gå. Vi vet att majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar motiverar sitt medlemskap med att kyrkan har ett omfattande socialt arbete. Så vi har nog rätt bra mandat för att göra det vi gör och säga det vi säger.

                      Den 15 september är det kyrkoval. Om du fortfarande är osäker på varför du ska vara med och rösta så behövs det förtroendevalda som är med och tar ansvar för att våra medarbetare ska kunna göra just det som de är bra på. Är du inte redan medlem så kan du bli det genom att kontakta den församling där du bor. Sök via www.svenskakyrkan.se. Vi ses vid vallokalen!

Mattias

Några tankar om Skriftens auktoritet

Jag är inte särskilt intresserad av att diskutera Bibeln i termer av auktoritet och sanning eftersom det är begrepp som är förknippade med makt och gör att Skriften blir ett vapen som vi slår varandra i huvudet med när vi inte är överens. Jag är mycket mer intresserad av att diskutera Bibeln som daglig föda och en del av det dagliga bröd vi ber om i Herrens bön. Det är mitt intryck att de som hävdar Bibelns oantastliga auktoritet mest är ute efter att hävda sin egen oantastlighet. För varför diskuterar man Bibelns sanning om inte för att positionera sig och i förlängningen få rätt gentemot andra? Men om Bibelordet är något vi alla behöver ställer vi oss i en ödmjuk position gentemot den som är dess kärna och blir därmed sinsemellan likvärdiga.

                      För en kristen människa är Bibelordet är daglig föda. För dess ord och texter gäller samma budskap som för nattvarden; tag och ät! Jag ser det inte som fruktbart att dissekera sönder texterna för att finna vad som är det gudomliga och vad som är det mänskliga i Bibeln. Jag tror inte att allt i Bibeln är del av den gudomliga uppenbarelsen. Allt som görs och sägs i Bibeln är inte föredömligt. Men i allt det mänskliga finns Gud och i allt det gudomliga åsyftas människan. Därför är också Kristus Skriftens kärna och stjärna eftersom han är Gud och människa.

Innehåller Bibeln Guds ord? Ja. Men Guds ord är ett större begrepp och inte rakt av liktydigt med Bibelordet. Guds ord är en kraft som ger liv och upprätthåller liv. ”Liksom regn och snö faller från himlen och inte vänder tillbaka dit utan vattnar jorden… så är det med ordet som kommer från min mun: det vänder inte fruktlöst tillbaka utan gör det jag vill och utför mitt uppdrag” (Jesaja 55:10-11). För att Bibelns ord ska bli något mer än ett skrivet ord som står i en bok måste det komma i kontakt med levande varelser – oss! Bibeln är ett redskap, ett verktyg. Det ska inte stå som en prydnad i min bokhylla utan användas dagligen för min egen självutveckling som människa och kristen. Den ska få fläckar på sidorna. Den ska ha anteckningar i kanten. Den ska slitas och slitas ut. Då kommer den till sin rätt.

                      Visst har Bibeln auktoritet. Men inte på ett sådant sätt att en människa med dess hjälp ska få rätt över en annan i någon dispyt utan såsom dagligt bröd och föda och någonting som vi behöver. Människan ska inte leva bara av bröd utan av varje ord som utgår från Guds mun, säger Jesus. Brödet avser självklart maten vi äter, men även nattvarden som är det bröd som serveras i mässan. Det tar vi heller inte emot bara för att det är en fin ritual – eller för att visa vår fromhet för den delen – utan för att det är föda, vi behöver det.

Mattias

Ljus och röster

Idag på Kristi förklarings dag sitter jag och lyssnar på Malala Yousafzais tal från FN-högkvarteret i New York på hennes sextonårsdag i förrgår. Malala är den pakistanska flicka som sköts i huvudet av en taliban* förra året efter att ha krävt utbildning för alla barn, pojkar så väl som flickor. I talet sa Malala att talibanerna trodde att deras kulor skulle sätta stopp för hennes ambitioner, men att ingenting i hennes liv förändrades förutom att hennes svaghet, rädsla och hopplöshet dog och att styrka, mod och iver föddes. ”Jag är samma Malala. Mina ambitioner är desamma. Mina förhoppningar är desamma och mina drömmar är desamma.” Hon sa också att hon inte hatade den taliban som hade skjutit henne, och hänvisade till Muhammed, Jesus Kristus, Buddha, Martin Luther King, Nelson Mandela, Gandhi och Moder Theresa som förebilder i medkänsla, förändring och ickevåld.

                      Det är förvånande hur en människas lyskraft kan skrämma oss. När Mose kom ner från berget Sinai efter sitt möte med Gud lyste det om hans ansikte så att han var tvungen att bära mask för att inte skrämma sitt folk, och när det lyste om hela Jesu kropp blev lärjungarna förskräckta. Vad de fick se var de inte alls beredda på. Petrus försöker komma med nån slags praktisk lösning. Men budskapet var något helt annat. ”Jag är världens ljus”, säger Jesus i Johannesevangeliet, det ljus som lyser i mörkret och som mörkret inte ska besegra. Jesus säger också i Matteusevangeliet till lärjungarna att de är världens ljus. ”En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen” (Matt 5:14-16).

                      Vi bär alla ett gudomligt ljus inom oss. Många har fått betala ett högt pris för att ha låtit sina ljus lysa inför andra. I välsignelsen säger vi ”Herren låte sitt ansikte lysa över oss”. Men vi kan alla låta våra ansikten lysa mot alla människor vi möter. Gud har inte gett oss livet för att vi ska leva förkrympta och i det fördolda. Vi har inte fått våra talanger, våra gåvor och våra drömmar för att de ska dö en långsam död. Gud har gett oss uppdraget att skapa en bättre värld för alla. Inte alla har samma mod som Malala uppvisar, men vi kan ha henne som förebild tillsammans med alla de förebilder hon själv nämnde i sitt tal.

                      Malala sade också i sitt tal att hon ger röst åt alla de tusentals människor som man har försökt att tysta. Rösten som hördes från molnet som sänkte sig ner över berget var samma röst som hördes när Jesus döptes av Johannes i Jordan, och budskapet var detsamma; ”Detta är min älskade son, han är min utvalde, lyssna till honom”. I dopet uttrycks Guds kärlek till var och en av oss, och vi får uppdraget att vara röster för godhet, kärlek och förlåtelse. Talibanerna skräms av böcker, pennor och kvinnors röster. Budskapet om medmänsklighet är en stötesten och tas som ett hot av dem som inte klarar av att se andra människors ljus lysa. Men som Jesus också säger: Om lärjungarna tystnar så ska stenarna ropa.

Mattias

*Talib är arabiska och betyder student (och inte terrorist om någon trodde det). ”Taliban” är egentligen plural, vilket gör det onödigt att sätta svenskt ”–er” efter.