Låt det ske pingsthändelser

Förra söndagen var det söndagen före pingst (vilket är logiskt eftersom det är pingstdagen idag) och då predikade jag i mässan i Hörby kyrka. Jag uttryckte en önskan att pingsten inte bara ska vara en vacker försommar utan en händelse som kommer åter igen och igen tills vi blir en mänsklighet. Det var ju på pingsten som Jesu lärjungar - eller lärlingar som jag ser dem - uppfylldes av Guds Ande och började tala olika språk så att de kunde berätta för tillresta judar från andra länder om Jesus.

Igår kväll vann Sverige och Måns Zelmerlöw Eurovisionsschlagern i Wien. Wien som en gång i tiden hotades av turkiska arméer. Wien, länge på gränsen till det kommunistiska Östeuropa. Eurovisionen samlar många folk och språk. Man kan tycka vad man vill om detta spektakel. Jag såg det inte men vad man än tycker så betyder det att vi samlas kring ett gemensamt språk. Engelska säger ni kanske, men jag säger musikens språk. En pingsthändelse eftersom den får människor att mötas. Vilken betydelse den har för freden kan man fundera på när Ryssland ställer upp. Men uppfylld av glädje är många svenskar efter segern! :)

Låt oss be och arbeta (ora et labora) för att det sker pingsthändelser idag och alla andra dagar, händelser som betyder att människor möts över gränser som skiljer religioner, ideologier, kön, folkgrupper och språk åt. Låt pingsten förena oss och uppfylla oss med glädje så att vi kan tala så att alla förstår att fred, inte bara mellan nationer utan också mellan familjemedlemmar, skolelever och arbetskamrater, är vägen in i framtiden och till Guds rike.

Mattias

Som postludium idag lyssnar vi på sången Att lära känna dig är min längtan.

Påskens vittnen är vi

Nu befinner vi oss på den glada sidan av påsken. Vi är ju vana att hälsa varandra glad påsk redan på skärtorsdagen eller långfredagen, men ur kyrklig synvinkel blir ju påsken glad först på påskdagen eftersom den markerar Jesu uppståndelse från döden.

Det finns två saker jag tycker är fantastiska med den här evangelietexten. Den första är hur Jesus dyker upp när hans lärjungar har återgått till sitt fiskande och ger dem tips om hur de ska få mera fisk. Han är inte bara intresserad av att möta dem i religiösa sammanhang utan också i väldigt vardagliga. Jesus vill inte bara bli tillbedd som en ikon eller en religiös storhet utan vill verkligen vara en livskamrat som lever våra liv tillsammans med oss och som sitter ner till bords och äter med oss. Hänvisningen till nattvarden är ju uppenbar.

Den andra är att Petrus reagerar som han gör, att han bara hoppar i vattnet helt spontant och simmar in till stranden. Det påminner lite om när vår hund kommer springande emot mig när jag kommer hem från jobbet, jätteglad att se mig. Först fattar de ju inte vem det är, men sen ser de att det är Herren, det är Herren. Och Petrus gör det för att han fattar att han får en chans till, han som hade förnekat Jesus bara några dagar tidigare. Han fattar att han är förlåten och får uppdrag och förtroende fast han svek. Det får de allihopa nu – de ska gå ut och vittna om Jesus för hela världen. De och alla som kom efter dem, ända fram till vår tid. 

Detta med att vittna om Guds närvaro i våra liv, det tänker jag att man kan göra på många sätt. Det finns ju en klassisk bild av att stå upp och vittna om hur fantastiskt ens liv har blivit nu när man har mött Jesus. Och jag menar absolut inte att förlöjliga detta, Jesus har förändrat människors liv och fortsätter förändra människors liv. Jesus har förändrat mitt liv. Men det finns fle sätt. Ska vi följa Jesu exempel här i texten så kommer han ju till en grupp sökare och tvivlare som trodde en tid men tappade modet och återgick till sina gamla liv. Men nu är han där och hjälper dem. Det är de och inga trosvissa övermänniskor han ger sitt uppdrag till. Är det inte då de ser att det är han, när Jesus hjälper dem? Är det inte så andra ser att vi är kristna, när vi hjälper dem? Är inte det ett sätt att vittna om Jesus och om påskens budskap? Jag tror det.

Påsken handlar om möjligheter. Jesus gjorde det omöjliga för att Gud ville visa oss att även det som verkar omöjligt faktiskt är möjligt bara vi bestämmer oss för det. Vi kan titta på det både utifrån ett globalt perspektiv och ett individuellt perspektiv.

• Att en annan världsordning är möjlig. En där vi inte konkurrerar eller tävlar om vem som är störst, bäst och starkast utan en där vi bara är tillsammans och vågar vara svaga och behövande.
• Att ett annat liv är möjligt. Ett där jag inte är utlämnad helt åt mina egna begränsade resurser utan där jag får hjälp av Gud och av mina medmänniskor när jag inte orkar mera.

Det är vittnesbördet. Det är budskapet. Varken mer eller mindre. Och vi är kallade, var och en av oss, att föra ut det budskapet, att räcka evangelium till våra medmänniskor.

Påsken handlar om befrielse, om förlåtelse, om upprättelse. Påsken är inte bara en högtid, den är en händelse. När den som blev kränkt blir upprättad, då är det påsk på jorden. När den som satt fast i missbruk, fattigdom, slaveri eller utnyttjande blir befriad, då är det påsk på jorden. När den som bär på känslor av skam och självförakt får hjälp att inse sitt eget värde, när den som svek får förlåtelse, när den som ingen såg eller brydde sig om får vänner och får känna sig behövd – då är det påsk på jorden. Allt detta är påskhändelser oavsett när de händer.

Mattias

Medmänsklighet och politisk baksmälla

Sverige vaknar upp efter en valvaka där ett enda parti har skördat otroliga framgångar på andras bekostnad. Partiet inget annat parti vill ha med att göra. Partiet vars ursprung står att finna i en aggressiv nynazistisk sekt. Sverigedemokraterna gick från cirka fem till tretton procent. Alliansregeringen tackar för sig och socialdemokraternas Stefan Löfven börjar dra i olika halmstrån. Men varför sker denna utveckling?

Man har på alla sätt försökt hejda Sverigedemokraterna. Man har talat om deras bakgrund. Olika företrädare har avslöjats med att ha gjort grova rasistiska uttalanden. De har stängts ute, isolerats, granskats. Ingenting har hjälpt. De har fortsatt att växa. På vissa håll i Skåne har så mycket som trettio procent röstat på dem i riksdagsvalet. Det är dags att sluta ropa rasist och börja ställa kritiska frågor. Är var tredje person i ICA-kön en rasist in i märgen? Det kan jag inte acceptera. Jag ser några viktiga punkter att utgå från.

För det första är rasist ingen identitet. Ingen säger: "Jag är rasist". Alltså är det ganska lönlöst att anklaga andra för att vara rasister. De kommer bara att neka, och istället för att diskutera sakfrågor fastnar man i en dispyt om tillmälen och etiketter.

För det andra tror jag grundproblemet är brist på tillit till landets ledare. En röst på Sverigedemokraterna blir ett sätt att straffa och skaka om en elit som upplevs som att den inte lyssnar. När folkhemmet knakar i fogarna dras man till en snedvriden retorik om folkgemenskap, en Astrid Lindgren-idyll där könsrollerna är intakta och ingen är annorlunda.

För det tredje har en stor samhällsfråga upplevts som förbjuden att diskutera. Minsta ifrågasättande av den förda politiken har straffats hårt och rasiststämpeln har brukats flitigt. Det är inte bra för demokratin. Självklart ska verbala hatbrott inte tolereras, men diskutera måste man våga göra.

Här behövs en kristen approach. Hata synden men älska syndaren lyder ett gammalt kristet honnörsord. Nästakärleken hamnar i brännpunkten. Kan vi älska den förbehållslöst som själv sätter upp gränser för sin kärlek? Jag tror att det finns många människor i vårt land som har tappat tron. Tron på ledarna, tron på institutionerna, tron på det goda i människan. Sverigedemokraternas framgångar är ett symptom på det. Det vi behöver tala om utöver hur en ny regering ska se ut är hur vi bygger upp en ny tro och en ny tillit hos våra medmänniskor.

Sverigedemokraternas agenda ska vi inte acceptera. Att det finns problem med integrationen har de rätt i, men deras lösningar är inga lösningar. Deras lösning på segregationen är mer segregation. Så försäkrar de ett fortsatt behov av deras politik. Att problemen löstes vore det värsta som kunde hända dem. Andra partier gör rätt i att inte samarbeta med dem. Men för övrigt ska de respekteras som folkvalda. Martyrskap är ett effektivt vapen. Låt dem inte få tillfälle att använda det.

Lösningen är att inse att vi är här tillsammans. Tillsammans måste vi bära vårt land in i framtiden. Sverige är allas, världen är allas, kyrkan är allas. Tillsammans måste vi mötas, samtala och förstå. Det låter kanske naivt, men alternativet är fortsatt polarisering. Vi behöver gå ut som får bland vargar, öva oss att älska dem som hatar oss och om nödvändigt lida för det som är gott.

#viärhärtillsammans

Mattias