Jesu dop och vårt dop

Innan jag börjar min predikan vill jag att du tänker dig tillbaka till ett dop du minns. Det är kanske inte ditt eget dop, för de flesta av oss är ju döpta som små barn. Så kanske det var en släkting eller en familjemedlem. Kanske var det ditt barn? Säkerligen var det så att alla var där och alla var fulla av förväntan, alla som tillhörde familjen. Någon bad. Kanske bad ni tillsammans. Någon blev ju våt, det säger sig självt. Det var ett starkt ögonblick, nästan som om himlen öppnade sig och Gud själv rörde vid ditt hjärta. Så var det för Jesus också. Allt folket hade låtit döpa sig, även Jesus. Och när han stod och bad öppnade sig himlen och den Helige Ande visade sig som en duva och en röst från himlen sa: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde”.

Jag ställde frågan på Facebook vad folk tänkte när de tänkte på sitt eget dop och vad det betydde. Grovt tecknat fick jag tre slags svar:

• dopet handlar om tillhörighet och samhörighet. Att vi alla är en del av skapelsen och att vi alla hör samman. Att vi tillhör kyrkans stora världsvida gemenskap och att vi tillhör Kristus.
• dopet är en livsnödvändighet. Någon som skrev att han var nära att dö i cancer för några år sedan och då kände en trygghet i att vara döpt.
• dopet handlar om att man hjälper ett nytt liv in i gemenskapen. Dopet är en trygghet, att man aldrig hamnar utanför. Gud ser mig, Gud har sett mig.

En präst lär ha fått frågan en gång om det fanns ett borgerligt dop (på samma sätt som det finns borgerlig vigsel och borgerlig begravning). ”Ja”, svarade han, ”det kallas dusch!” Alltså, en borgerlig dopakt skulle vara en vattenbegjutning utan någon annan innebörd än att man blir blöt. Själv fick jag en gång frågan om man kan avdöpa sig, alltså annullera sitt eget dop. Jag svarade nej, och det är viktigt att man inte kan det, för utifrån Guds synvinkel finns relationen alltid, medan det är upp till mig om jag vill hålla relationen till Gud levande eller inte. Jag vill ta upp tre saker som dopet inte är:

1. dopet är inte en namngivningsceremoni – sitt namn får man i det ögonblick föräldrarna har bestämt vad man ska heta och börjat kalla en vid det namnet. Däremot inbjuder Jesus oss att kalla oss kristna, vilket också är ett namn och det bästa namn man kan ha.
2. dopet är inte något man uteslutande gör eller måste göra med småbarn – vi döper barn för att det inte finns någon anledning att vänta, eftersom vi anser att dopet är en gåva från Gud och inte en erövring man måste prestera. Det döps många vuxna i vårt land, vissa som ett personligt ställningstagande, vissa för att de inte blev döpta som barn av olika skäl, och det är aldrig försent att bli döpt.
3. dopet är inte en kvalitetsstämpel på vem som är mera värd i Guds ögon – Gud älskar alla, men den som är döpt har blivit inbjuden av Gud till en djupare och närmare relation.

Hemma har jag en kopia av Malmø-bogen, en urkund från reformationstidens Malmö, alltså tidigt femtonhundratal. Malmö var ledande när det gällde reformationens genomförande i Danmark, och i Malmø-bogen redogör de protestantiska predikanterna för sina reformer och orsakerna till dem. Malmø-bogen tar avstamp i ett citat ur profeten Amos’ bok i Bibeln. Citatet lyder på modern svenska:

Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det. Den dagen skall vackra flickor och unga män segna ner av törst (Amos 8:11–13).

Tuffa ord. Men det är hela tiden Bibelns budskap att den största hungern och den värsta törsten som människan bär på, det är inte hungern efter mat eller törsten efter nåt att dricka, utan hungern och törsten efter att få vara sedd, känd och älskad. Och även en sådan hunger och törst kan kosta en människa livet om den blir för svår. En människa som aldrig får bli älskad och uppskattad dör inombords. Därför är det alltid viktigt att vi sprider budskapet om att Gud alltid ser på oss med kärleksfulla ögon. Det som låter som självklarheter är det inte alltid i realiteten, och det vet vi. Därför behöver vi påminnas om Guds realitet, Guds verkliga och sanna kraft som kan fördriva vårt dåliga självförtroende, vår misströstan och vår förtvivlan. Det budskapet bär dopet med sig.

De döptas gemenskap är det stora och eviga innanförskapet. Det finns inga murar eller gränser som kan skilja den som är döpt från Guds stora gemenskap, och sannerligen inga ID-kontroller på Öresundstågen. Varje gång vi som är döpta samlas kring en människa som ska döpas så ber vi. Varje gång vi döper en människa så är det ett dop i vatten och helig ande. Och till varje människa som döps säger Gud: ”Du är mitt älskade barn, du är min utvalda”.


Mattias

Kyrkan är vårt stall

Det är julotta igen, och återigen får vi sjunga de välkända psalmerna och lyssna på sångerna. Än en gång har vi hört den välkända berättelsen ur Lukasevangeliet som berättar om hur kejsare Augustus i Rom beordrar att alla invånare i hela det romerska riket ska registreras för beskattning. Denna ganska torra och byråkratiska händelse vävs samman med det skeende som ska ge hela världen ett nyfött hopp. Det är ett drama där två olika härskare utövar sin makt över oss människor. Å ena sidan är det kejsaren, som vill ha våra pengar och som ytterst använder våld för att tvinga sin vilja igenom. Å andra sidan är det Gud, som vill ha vår kärlek och som envist ger av sig själv tills segern slutligen blir hans och all ondska ska försvinna. Det är inte underligt att Jesus säger till Pilatus att hans rike inte är av denna världen. Hans makt är av en annan sort är den politiska makten. Som Maria utropar i den lovsång som kallas Magnificat: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare… Stora ting låter den Mäktige ske med mig… Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort” (Luk 1:46-47, 49a, 52-53). Budskapet är att Guds makt är större än alla politiska makthavares. Och fortfarande efter tvåtusen år firar vi den här födelsen.

Jag vill ta ett annat avstamp också, inte i nåt som hände för tvåtusen år sedan utan för ett par veckor sedan. Jag hade haft dop och satt på dopkaffet och samtalade med gästerna. Bland annat en äldre man som frågade hur det var ställt med besökssiffrorna på söndagarna. Och jag sa som det var att en vanlig söndag så är det kanske en handfull. Då frågade han vad vi tänkte göra åt det. ”Ja, vad tänker du göra?” sa jag. ”Om du också går så blir det ju en mer i alla fall”. Då skrattade han lite och skakade på axlarna. Han hade nog inte förväntat sig det svaret. För det är ett feltänk det där när vi tror att det som händer här i kyrkan är nåt som några ska producera för att andra ska komma hit och konsumera det. Det vi gör här, det gör vi tillsammans. Jag tänker på herdarna i berättelsen och som vi kan se som figurer i julkrubban.

För det första hade de fått veta att om de gick till just den platsen så skulle de få möta Jesus. Änglarna hade ju sagt: ”Idag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren”. För det andra gick de dit och såg barnet i krubban. För det tredje berättade de vad de hade fått veta och kunde konstatera att det var sant. För det fjärde lovprisade de Gud eftersom de kände glädje. Så är det för oss också. Först måste vi få veta att det finns en kyrka här och att det är gudstjänst den och den söndagen. Sedan måste vi gå dit och konstatera att det vi har fått höra stämmer. Till sist behöver det vi är med om i kyrkan beröra oss så att vi också kan berätta om det och kan prisa Gud också vi. Vad är det då som finns i kyrkan och som vi kan få ta del av?

1. Först och främst är det evangeliet, budskapet om befrielse för alla människor.
2. Sedan sakramenten, dopet och nattvarden, som ger oss gemenskap med varandra och med Gud.
3. Det är bönen, att tyst och stilla få berätta för Gud hur läget är just nu och kanske tacka eller be om kraft att orka,
4. Nåden, att du inte vare sig kan eller behöver prestera ditt eget värde, du är oändligt värdefull som du är.
5. Förlåtelsen, Guds förlåtelse som låter dig lägga bort din skam och din dåliga självkänsla.
6. Välsignelsen, Guds välsignelse som du får bära med dig som ett ljus i ditt hjärta.

Om inte de sakerna är tillräckliga för att motivera oss att komma hit så kommer ingenting annat heller att vara det. Missförstå mig rätt; detta är inte prästen som är indignerad över att folk inte går i kyrkan. Men det vi måste förstå, det är att det här rummet, det är vårt stall där vi får komma som herdarna kom och vara i Jesu närvaro. Och krubban där Jesusbarnet blir lagt, det är våra egna hjärtan där Gud lägger ner ett litet korn av tro. En tro som är så liten och sårbar och naken som en nyfött barn. Men om vi kommer tillbaka hit med någorlunda regelbundenhet så kan vi få hjälp att ge den lilla osäkra tron näring och kraft så att den kan växa och bli så stark att den bär genom allt livet ställer i vår väg och bära oss genom död till liv. Det är vad juldagen handlar om. Om vi förstår det så förstår vi också att detta är en helig plats som vi visar att vi värdesätter genom att komma hit.

 

Gud jul.

 

en gud med hud

en gud med hud
med helande händer
ögon som möter
tal som betvingar det onda

en gud med hud
med fötter som går
armar som famnar
ord som stillar stormen

en gud med hud
hud som gisslas
hud som trasas sönder
fader förlåt dem

en gud med hud
död sedan levande
sårad sedan läkt
utandas helig ande

en gud med hud
bor inom mig
får mig att gå röra tala
sanningen måste ut

hör du som har öron

Vi är här tillsammans

Egentligen vill jag bara säga en enda sak och det är att vi är här tillsammans. Det kan låta lite fånigt. Det är ju klart att vi är tillsammans här i kyrkan idag. Men jag menar i ett större perspektiv, som mänsklighet och som kyrka i hela världen. Båda två går över nationsgränserna. Men även i de små perspektiven är vi här tillsammans med alla de utmaningar som det innebär. När Jesus ber för sina lärjungar så ber han ju att de ska vara ett liksom han och Fadern är ett. Gud själv blir ett mönster för oss; flera enskilda personer är samtidigt ett. Men redan i evangelierna ser vi hur lärjungarna kivas om vem som är störst av dem, och två av dem vill ha hedersplatserna bredvid Jesus när han sitter på tronen i sitt rike.

Att vara tillsammans är så enkelt men också så svårt. Svårt att inte vilja förändra varandra. Svårt att inte tycka att jag har sanningen och alla andra borde göra som jag vill. Svårt att inte se sin egen partiskhet, även i trosfrågor. För att vara kristen är inte detsamma som att vara immun mot att bli osams och bråka med varandra. Ibland tycks det nästan tvärtom eftersom tron bygger på identitet och övertygelse. I botten ligger frågan om frälsningen. Men enhet betyder inte enhetlighet. Man behöver inte vara exakt likadana. Enhet är inte heller detsamma som enighet; man behöver inte vara överens om allt.

Idag nås Europa av de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget. Ungern stänger gränserna medan Bayern säger välkomna. Hit till Sverige kommer ett par promille av alla miljontals flyktingar. Och vi hör så ofta att ingen kan göra allt. Nej, det är sant, men det är också sant att alla kan göra något. För nu kan vi inte kalla det för social turism längre. Nu är det frågan om ren överlevnad och flykt i panik och skräck. Och tror man att Jesus dog på korset för att vi ska få slippa ha en granne som heter al-Hassan istället för Svensson så är vi fel på det. Vi är här tillsammans. Enhet i Kristus betyder inte bara enhet när det är enkelt och bekvämt utan också när det är besvärligt.

Mattias

Enhet i Kristus del ett

Detta är första delen av två om enheten i Kristus som är temat för den fjortonde söndagen före trefaldighet. Här publicerar jag länken till det avsnitt av Predikopodden där jag samtalar med poddens innehavare Clara Nystrand.

Evangelietexten vi samtalar om är Johannes 17:9-11:

Jesus sade: Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem.  Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.

Del två kommer på söndag då jag publicerar den predikan jag håller då.

Mattias

Gud vill att vi ska förvalta varandra väl

Medan jag pluggade till präst så jobbade jag en sommar som tidningsbärare. Tidningarna kom mellan två och tre på natten och innan sex skulle de vara utdelade. Jag hade sex månaders provanställning men fick tyvärr inte fortsätta för jag var inte snabb nog att springa i trapporna och gjorde lite för mycket missar. Så jag fick inte fortsätta. Nu var jag lika glad för det, för detta var på sommaren och det blev en ganska snörik vinter det året. Men det är lite med den erfarenheten som jag ser på den här berättelsen om tjänarna och deras talenter. För det är ju så att Gud investerar sin nåd och sin förlåtelse i oss för att vi ska få nåden och förlåtelsen att bli större på jorden. Och då är det ju klart att den gör fel som bara gräver ner det han får och inte gör nåt av det.

Men sen kan ju folk komma till en med skvaller och baktaleri och vill ju att jag i min tur ska sprida det till flera andra så att snacket kan gå och drevet kan gå så den där människan blir riktigt jagad och uthängd. I synnerhet på sociala medier går det att göra väldigt effektivt. Ta ett tips från coachen (Jesus alltså); gör det inte. Gör som den tredje tjänaren och gräv ner det, djupt ner. Och ta ett steg ytterligare när du ändå håller på; gå till den som det snackas om och sträck ut handen. Då har du en kompis för livet.

I fredags kväll såg jag ett intressant videoklipp på youtube. Det var en amerikansk kvinnlig pastor som talade inför en hel arena full av kristna tonåringar. Hon var helt underbar att lyssna på. Framför allt förklarade hon på ett bra sätt vad som är grundstenen i vår kyrkas teologi, alltså vår syn på förhållandet mellan Gud och oss människor. Svenska kyrkan är ju en luthersk kyrka och hon var också lutheran liksom alla ungdomarna hon talade inför. Hon hade växt upp i en mansdominerad kristen miljö där allt lustfyllt var syndigt och alla var säkra på att det bara var de som tillhörde deras kyrka som var riktiga kristna och kom till himlen. Det enda som gav henne lättnad från skam och inre anspänning som den här miljön gav henne, det var alkohol. Så vid arton års ålder hade hon en fullt utvecklad alkoholism. Vid tjugotvå års ålder lyckades hon sluta dricka och mötte en kille som hon senare gifte sig med. De var intresserade av fredsarbete och rättvisefrågor båda två och allt verkade jättebra tills han sa att det var hans kristna tro som motiverade honom till det. Det gjorde henne ställd eftersom kristendom för henne var lika med det som hon hade blivit matad med som ung och som hon hade tagit avstånd från. Men hon följde med honom till kyrkan och upptäckte att det var nåt helt annat än vad hon hade växt upp med. Bara detta att det verkligen fanns människor av alla olika slag, alla nationaliteter och hudfärger, alla olika sexuella läggningar, alla socialgrupper och inkomstklasser och så vidare. För där, i den lutherska kyrkan, fick hon höra ett helt annat budskap än hon fick i sin barndoms kyrka. Det hon fick höra där var;

• att Gud ger oss sin nåd och kärlek helt fritt utan motprestation och att det vi försöker göra är att leva i gensvar till Guds kärlek, 
• att det inte fanns nån andlig klätterstege som man kunde ta sig uppför,
• att det hela tiden var Gud som kom ner och förnyade människan igen och igen och att det kallas död och uppståndelse,
• att människan är både helgon och syndare samtidigt, dvs kapabel till både så mycket gott och så mycket ont.

Allt det här kan jag skriva under på. Och det jag tyckte var så fantastiskt med att lyssna på henne, det var att hon var människa och berättade om en Gud om accepterar att vi är människor med fel och brister och älskar oss ändå. Och är det inte den kärleken vi ska ge vidare? 

Vi får inte det goda från Gud för att vi är duktiga. Det viktiga är nämligen inte hur skötsamma och goda vi har varit hittills utan vad vi gör med gåvan från Gud när vi väl får den! Och det bästa av allt är att Gud inte bara använder sig av våra styrkor och talanger utan av våra svagheter och misslyckanden. Hela människan med alla hennes fördelar och nackdelar kommer från Gud, älskas av Gud och tas i anspråk av Gud.

 

Mattias

 

Den amerikanska pastorn jag lyssnade på heter Nadia Bolz-Weber. Klippet med hennes tal kan du lyssna på här. Avsnittet om luthersk teologi finner du här.

Jesus Kristus i himlen och på jorden

Jesus Kristus i himlen och på jorden
Jesus Kristus i luft och vindar
Jesus Kristus i land och vatten
Jesus Kristus i skogar och sjöar
Jesus Kristus i tundror och öknar
Jesus Kristus i regnskogar och korallrev
Jesus Kristus i fiskstim och fågelsvärmar

Jesus Kristus i stjärnor och galaxer
Jesus Kristus i planeter och satelliter
Jesus Kristus i kometer och svarta hål
Jesus Kristus i gasjättar och meteoriter

Jesus Kristus i fotoner och neutriner
Jesus Kristus i atomer och molekyler
Jesus Kristus i deoxiribonukleinsyror och proteinkedjor

Jesus Kristus, inom famntag och bortom händelsehorisonter
Jesus Kristus, den uppståndne och uppstigne Herren
sittande på Faderns högra sida
lever i allt, andas genom allt
som föds och dör och föds på nytt
och på vars rike icke skall vara någon ände
Jesus Kristus, Herre över allting

Amen

Påskens vittnen är vi

Nu befinner vi oss på den glada sidan av påsken. Vi är ju vana att hälsa varandra glad påsk redan på skärtorsdagen eller långfredagen, men ur kyrklig synvinkel blir ju påsken glad först på påskdagen eftersom den markerar Jesu uppståndelse från döden.

Det finns två saker jag tycker är fantastiska med den här evangelietexten. Den första är hur Jesus dyker upp när hans lärjungar har återgått till sitt fiskande och ger dem tips om hur de ska få mera fisk. Han är inte bara intresserad av att möta dem i religiösa sammanhang utan också i väldigt vardagliga. Jesus vill inte bara bli tillbedd som en ikon eller en religiös storhet utan vill verkligen vara en livskamrat som lever våra liv tillsammans med oss och som sitter ner till bords och äter med oss. Hänvisningen till nattvarden är ju uppenbar.

Den andra är att Petrus reagerar som han gör, att han bara hoppar i vattnet helt spontant och simmar in till stranden. Det påminner lite om när vår hund kommer springande emot mig när jag kommer hem från jobbet, jätteglad att se mig. Först fattar de ju inte vem det är, men sen ser de att det är Herren, det är Herren. Och Petrus gör det för att han fattar att han får en chans till, han som hade förnekat Jesus bara några dagar tidigare. Han fattar att han är förlåten och får uppdrag och förtroende fast han svek. Det får de allihopa nu – de ska gå ut och vittna om Jesus för hela världen. De och alla som kom efter dem, ända fram till vår tid. 

Detta med att vittna om Guds närvaro i våra liv, det tänker jag att man kan göra på många sätt. Det finns ju en klassisk bild av att stå upp och vittna om hur fantastiskt ens liv har blivit nu när man har mött Jesus. Och jag menar absolut inte att förlöjliga detta, Jesus har förändrat människors liv och fortsätter förändra människors liv. Jesus har förändrat mitt liv. Men det finns fle sätt. Ska vi följa Jesu exempel här i texten så kommer han ju till en grupp sökare och tvivlare som trodde en tid men tappade modet och återgick till sina gamla liv. Men nu är han där och hjälper dem. Det är de och inga trosvissa övermänniskor han ger sitt uppdrag till. Är det inte då de ser att det är han, när Jesus hjälper dem? Är det inte så andra ser att vi är kristna, när vi hjälper dem? Är inte det ett sätt att vittna om Jesus och om påskens budskap? Jag tror det.

Påsken handlar om möjligheter. Jesus gjorde det omöjliga för att Gud ville visa oss att även det som verkar omöjligt faktiskt är möjligt bara vi bestämmer oss för det. Vi kan titta på det både utifrån ett globalt perspektiv och ett individuellt perspektiv.

• Att en annan världsordning är möjlig. En där vi inte konkurrerar eller tävlar om vem som är störst, bäst och starkast utan en där vi bara är tillsammans och vågar vara svaga och behövande.
• Att ett annat liv är möjligt. Ett där jag inte är utlämnad helt åt mina egna begränsade resurser utan där jag får hjälp av Gud och av mina medmänniskor när jag inte orkar mera.

Det är vittnesbördet. Det är budskapet. Varken mer eller mindre. Och vi är kallade, var och en av oss, att föra ut det budskapet, att räcka evangelium till våra medmänniskor.

Påsken handlar om befrielse, om förlåtelse, om upprättelse. Påsken är inte bara en högtid, den är en händelse. När den som blev kränkt blir upprättad, då är det påsk på jorden. När den som satt fast i missbruk, fattigdom, slaveri eller utnyttjande blir befriad, då är det påsk på jorden. När den som bär på känslor av skam och självförakt får hjälp att inse sitt eget värde, när den som svek får förlåtelse, när den som ingen såg eller brydde sig om får vänner och får känna sig behövd – då är det påsk på jorden. Allt detta är påskhändelser oavsett när de händer.

Mattias

Vill du kalla dig kristen i år?

Jag vill tala om namn idag. I evangelietexten får vi höra hur det barn vars födelse vi just har firat fick sitt namn: namnet Jesus. Namnet som betyder ”Gud räddar”. Namnet som står över alla andra namn, som det står i Filipperbrevet i Bibeln. Jag tänkte återge ett kort stycke:

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära (Fil 2:5-10).

Ett namn har vi ju alla. Precis som Jesus fick vi namn som barn, namn som speglar den kärlek som våra föräldrar kände för oss som små. Namn som vittnar om det hopp som de såg i oss. Hopp om liv. Alla namn betyder något. Jag heter Mattias. Det betyder Guds gåva. Kanske var det så mina föräldrar såg på mig den där gången för över fyrtio år sen då jag föddes. Kärt barn har ju många namn, som det heter, och visst är det lätt att hitta alla möjliga vackra namn på den man älskar.

Tyvärr gäller också det omvända, att den man inte gillar kan man ganska snabbt komma på en massa förolämpande och elaka namn på. Det finns saker vi människor kallar varandra som är helt och hållet avsedda att såra, tysta, trycka ner och stänga ute. Med ett enda ord kan vi döma en människa till att vara utan kompisar. Det kan vara killen som blir mobbad och slagen, det kan vara tjejen som blir kallad både det ena och det andra och som kanske har det tufft hemma och ännu tuffare i skolan. För att inte tala om det näthat som mer eller mindre kända människor utsätts för bara för att de vågade sticka ut hakan.

Det ligger stor makt i ett namn. Och det ligger stor makt i att bestämma vem som är okej och vem som inte är okej, vem som får vara med i gänget och vem som inte får det. Det är ett effektivt sätt att skaffa sig makt i världen. Tyvärr har det sättet att få makt blivit mer och mer använt på sistone, både i vårt land och i andra länder.

Men det finns ett namn som står över alla andra namn, och det är namnet Jesus. I det namnet finns ingen åtskillnad mellan människor. I det namnet är alla människor välkomna att vara med i gänget, så som det står i dagens episteltext; Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger av sin rikedom åt alla som åkallar honom (Rom 10:12). Namnet Jesus går alltså över alla gränser mellan etniska och religiösa grupper. I det namnet förenas mänskligheten istället för att splittras. I det namnet är alla människor älskade, önskvärda och värdefulla.

Namnet Jesus är himlens eget namn när den möter jorden, ett budskap om räddning och ett löfte om liv. Det namnet är alla människor välkomna att göra till sitt eget namn. Alla är välkomna att kalla sig kristna och följa Jesus. Då får man ett namn som är starkare än allt ont man någonsin kan bli kallad och vackrare än det vackraste en människa kan kalla en.

Vill du kalla dig kristen i år? Vill du vara med i gänget som inte är ett gäng utan en stor kärleksfull gemenskap där alla blir sedda och uppskattade för dem de är? Vill du gå in i det nya året i Jesu namn? Vi kan göra det tillsammans: gå in i det nya året i tro på det namn som räddar och på den kärlek som segrar – i Jesu namn.

Mattias

Fjärde advent

Julen är inte bara en tradition. Julen är framför allt en möjlighet. Den är en möjlighet för dig att låta tron födas på nytt i ditt hjärta. Under julen kan du få avlösning, men inte en sådan avlösning som innebär att du ska få förlåtelse för allt dumt du har sagt och gjort. Du får en avlösning där all den ångest, oro och ilska du känner ska lyftas av dig av den Gud som blev människa och bar hela världen på sina axlar. När du har fått ta emot en sådan avlösning, då kan den plats inom dig där den gnagande oron eller den sargande vreden bodde fyllas av nyfödd tro. Då kan du gå fram och ta emot i bröd och vin den tro som föddes till världen som ett hjälplöst litet barn, och det barnet kan du ta till ditt hjärta och vårda så att det kan växa för varje dag.

Och vet du vad du också skulle kunna göra? Du skulle kunna komma tillbaka hit till kyrkan nästa jul och säga: ”Nu fyller min tro ett år!” Och på samma sätt år efter år, när din tro fyller två år, tre år, fyra år, fem år, och så vidare. Du skulle kunna sätta en födelsedagstårta mitt på julbordet med ett ytterligare ljus i för varje jul som kommer. Och vet du vad, en vacker dag kanske det fantastiska händer att din tro förälskar sig i en annan människas tro, och så föds det ett nytt litet trosbarn som kan läggas i en annan människas hjärta. Och så kan du hjälpa till så att ny tro föds till världen varje jul. Hade inte det varit alldeles fantastiskt? Jag tror det hade kunnat bli nåt riktigt stort av det!

Så öppna ditt hjärta idag för det barn som föddes den där gången för tvåtusen år sedan. Glöm tiden och rummet mellan den händelsen och dig, för det är en händelse i sig att du är här idag. Tänk dig att du är en enkel herde eller en stjärntydare som får komma dit och se det där lilla miraklet och låta stjärnljuset lysa in i ditt inre så att du kan tro.

Vad tror du om det?

Mattias

Jag står vid dörren och bultar

Vi befinner oss bra precis mitt i adventstiden nu, och man kan ju fundera på varför vi fortfarande efter tvåtusen år firar den här födelsen. Rent kulturellt firar vi ju högtiden i sig, med alla traditioner den inbegriper. Men jag tror att svaret ligger i den här berättelsen vi berättar varje år, det här avsnittet ur Lukasevangeliet som handlar om hur Josef och Maria kommer till Betlehem för att bli registrerade i ett skatteregister. Och medan de är där så föder hon sitt barn. Det börjar alltså ganska tråkigt och byråkratiskt. Men sedan så tror jag att mötet med värdshusvärden säger en hel del. Det var kanske så att det verkligen var fullt överallt, alla hotellen var fullbelagda. Men jag undrar också om inte det fanns en och annan värdshusvärd och hotellportier som bara påstod att det var fullt. För symboliskt är det ju vi som ska öppna hjärtats dörr och ta emot Guds kärleksgåva. Och det vet vi ju att det är många som inte har gjort i vår värld. Människor som gör onda saker har helt enkelt hårda hjärtan – eller förhärdade, som det står i Bibeln. För det är ju så med Jesus att han vill något med oss, men vi människor vill gärna ha kontroll över saker och ting. Så då känns det tryggare att hålla Jesus på armlängds avstånd. Så därför måste vi fortsätta att påminna om den här födelsen år efter år tills alla människor har tagit emot Jesus i sina hjärtan, ända tills vi alla har lärt oss att släppa taget och låta tron födas i våra hjärtan, en tro som Gud ger oss som är lika sårbar och utlämnad som ett nyfött barn och som vi måste ge vår omsorg och omvårdnad för att den ska kunna växa.


Dagens Bibelord är hämtat från Uppenbarelseboken 3:20; ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.”


Mattias