Vilken kroppsdel är du?

Text: Första Korintierbrevet 12:12.26

Om du var en kroppsdel, vilken skulle du då vara? Eller vilken skulle du vilja vara? Skulle du vara ögat; ögat som ser vad som händer runtomkring och skickar informationen vidare? Och om du var ett öga, vad ser du då som vore viktigt att berätta för oss andra? Vad vill du visa oss? Skulle du vara örat; örat som lyssnar på vad andra har att berätta? Och om du var ett öra, vad får du höra? Allt kan du inte berätta. Mycket är sagt i förtroende och du har kanske tystnadsplikt. Men vad säger summan av allt du hör om oss som kyrka och samhälle? Skulle du vara munnen; munnen som talar? Och om du var en mun, vad skulle du vilja säga just nu? Kanske skulle du vara handen; handen som tar tag i saker och får dem gjorda? Och om du var en hand, vad skulle du vilja göra? Eller att vi gjorde? Eller kanske skulle du vara fötterna; fötterna som travar på och ser till så att vi är i rörelse? Och om du var fötter, var skulle du vilja att vi skulle gå?
Fundera på vilken kroppsdel du skulle vilja vara. Kanske skulle du vara någon annan kroppsdel än dem jag har räknat upp? Aposteln skriver att även de mest oansenliga kroppsdelarna är viktiga. I alla händelser behöver du inte redovisa svaret för någon annan. Men fundera på det. Kanske kommer du fram till något överraskande?

Mattias

Gud som ensam räddar

För en tid sedan satt jag och funderade på vad det betyder när man säger i dopgudstjänsten att Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria X från mörkrets makt… Och då föddes den här dikten:

Ett värn som aldrig rämnar, en mur som aldrig rasar, ett skydd som aldrig brister, det är du, min Gud.

Ett liv som nog kan rämna en dag då allting rasar, det ögonblick allt brister, då är du där, min Gud.

Min Gud, min Gud, min Gud, min Gud, varför överger du mig aldrig? Varför tar du mig i handen när jag faller ner i en avgrund? Vad gjorde dig så god? Är det för att du är du? Du som ensam räddar, Gud, min Gud, från allt ont?

Det underliggande teodicéproblem som ligger i formuleringen har jag inte lyckats knäcka. Men jag tror på nåt sätt att teodicén ligger i själva problemet – våra förväntningar på Gud skapar problem. Förvänta dig en närvarande Gud, då är Gud alltid där och räddar. Men förväntar du dig en Gud som gör allt perfekt så kommer du att känna dig övergiven.

Mattias

Här är Herrens tempel

Text: Jeremia 7:1-7

Detta ord kom till Jeremia från Herren: Ställ dig i porten till Herrens hus. Där skall du ropa ut detta budskap: Hör Herrens ord, alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren! Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats. Lita inte på lögner som ”Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel.” Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, om ni inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er själva genom att följa andra gudar, då skall jag bo bland er på denna plats, i det land som jag gav åt era fäder från urminnes tid och för all framtid.

Den som kallas är främst profeten själv, men för varje Bibelläsare gäller också att när Gud kallar till uppdrag så riktar sig kallelsen också till läsaren. Det kan alltså vara de kristna, det kan vara den enskilde kristne, det kan vara predikanten – man ska föra ut Guds budskap på den plats dit människorna dras. Budskapet är att sluta göra det onda och göra det goda: att leva och handla gott, göra rätt mot varandra, hjälpa utsatta, inte straffa oskyldiga och att inte skada sig själv genom att följa andra gudar. Hur skadar man sig själv genom att följa andra gudar? Genom att den Gud som vill omfatta alla människor och samla dem i kärlek är den sanne Guden medan de gudar som vill splittra och söndra oss är falska. Vad leder till splittring? Framför allt maktlystnad och girighet.

”Här är Herrens tempel” sägs det, och det är en lögn. På vilket sätt är det en lögn? Jag kan se tre möjligheter. För det första kan det åsyfta templet eller kyrkan och därmed också den falska tron att man kan gå dit och bara göra det som förväntas – läpparnas bekännelse – och tro att det är gott nog. Det blir en falsk gudstjänst. Jesus säger ju att man först ska försonas med sin medmänniska och sedan gå till gudstjänsten (det är för övrigt nästan det enda Jesus har att säga om gudstjänsten förutom att sabbaten är till för människan och inte tvärtom). I Jesajas’ bok säger Gud: ”Jag hatar era högtider och nymånadsfester, de har blivit en börda för mig, som jag inte orkar bära”. Gudstjänsterna är falska, utförs med fel inställning. Jämför med vad Paulus skriver i Första Korintierbrevet 13, det som kallas Kärlekens lov: ”Om jag… låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit” (1 Kor 13:3). Det yttre handlandet ska ske med rätt inre avsikter.

För det andra kan det som åsyftas vara den tro som fanns på profetens tid att templet i Jerusalem i sig självt var en garanti för att de som folk och rike skulle bestå vad som än hände. Detta fast Gud gång på gång har uppmanat genom profeterna att inte sätta sin tro till något yttre utan till Gud och till kärleken. Murar och befästningar har i längden aldrig klarat att uppfylla sina syften, nämligen att skydda människorna innanför mot yttre hot. De trodde att de hade Gud, de hade Lagen och de hade templet, och att de skulle skydda dem. Hur de levde betydde mindre. Det som pekas ut är att vi människor hela tiden sätter vår lit till styrka, våld, murar och makt. Vad vi ska bygga våra liv på är medmänsklighet och kärlek.

För det tredje kan det åsyfta en annan plats som inte är helig men som människor behandlar som om den var helig – Gå hit så blir du räddad. Kanske kommersialismens tempel, ett köpcenter. Oavsett vilket angrips vår benägenhet att bygga våra liv på fel saker: på misstänksamhet istället för medkänsla, på lögner istället för sanningen, på våld istället för fred, girighet istället för givmildhet osv. Det paradoxala med Bibeln och den kristna tron är ju att man bygger stabilt på det som förefaller svagt. Murar håller aldrig, men det gör kärleken. Om vi lever kärleksfullt kommer Gud att bo hos oss – med andra ord kommer vi att komma närmare varandra och vår närhet blir sann. Dessutom sägs att allt vi har ytterst kommer ifrån Gud.

Mattias

Kristus förklaras i det oväntade

Orsakerna till att man går i kyrkan kan vara många liksom att orsakerna till att folk följde Jesus var många. Men det som förenade dem var att han gav dem ett hopp. De hade en längtan som de upplevde att han besvarade. Och så ska det ju egentligen vara idag också, att kyrkan är en plats dit vi kommer med våra frågor, vår längtan och våra önskningar. Även om Jesus inte i fysisk person vandrar bland oss så är han ändå bland oss, men han kan vara lite svår att se. Därför behöver Jesus Kristus förklaras ibland, och den förklaringen bör väl i alla fall börja här i kyrkan. Och i synnerhet en dag som denna, som ju faktiskt heter Kristi förklarings dag. Samtidigt tror jag att det är i vardagen, när vi gör det vi skulle ha gjort ändå och nåt ovanligt händer, som Kristus blir förklarad och vi får en fingervisning om vem han är. Jag tänkte berätta ett par episoder som illustrerar detta. Den ena är självupplevd och den andra har jag fått berättad för mig. Jag börjar med den självupplevda.

För några år sedan, när jag nyss hade börjat plugga till präst, så var jag i Jönköping och hälsade på en bekant. Och då gick jag i kyrkan när jag ändå var där. Och när gudstjänsten skulle till att börja så kom det in ett par i kanske femtiofem-sextioårsåldern och satte sig ett par bänkrader framför mig. Och jag minns att jag tänkte ganska elaka tankar om dem. För det första tyckte jag de verkade högdragna och trodde att de var ganska rika. Kvinnan hade en päls på sig minns jag. Och mannen hade något missprydande i ansiktet, ett ärr eller nåt. Vad det var minns jag inte, men jag tänkte i alla fall en massa elaka saker om dem. Jag gillade dem inte. Men sen när vi kom fram till nattvardsfirandet och prästen hälsade Herrens frid, då vände de sig om och log och tog min hand och sa: ”Herrens frid!” Och då var det som om allt det där elaka rann av mig. ”Vilka fantastiska människor!” tänkte jag. Det fick mig att tänka på det Jesus säger om att man ska älska sin nästa. För det handlar ju just om detta att man ska visa medmänsklighet mot den som för stunden råkar befinna sig i ens närhet. Det är ju den som är ens nästa. Det kan vara nästa person i kassakön på ICA, eller som i det här fallet, nästa person i kyrkbänken. Så blev Kristus förklarad för mig då.

Den andra episoden fick jag berättad för mig av föreståndaren för Diakonicentralen i Lund. Under en svältkatastrof i Östafrika på åttiotalet arbetade han med att samordna hjälpinsatserna. Och en gång befann han sig på flygplatsen i Nairobi och väntade på ett Herkulesplan från Sverige med spannmål. Planet var försenat, och stämningen var otålig. Men så kom planet och landade och lastbilarna körde fram för att lasta över alla säckarna med spannmål. Och han höll sig undan för han förstod att han bara skulle vara i vägen om han försökte hjälpa till att langa säckar. De andra hjälparbetarna var mycket effektivare eftersom de hade vana. Men så efter ett tag upptäckte han att för varje säck de langade hade han omedvetet börjat säga ”Kristi kropp för dig utgiven”, precis som man gör vid nattvardsfirandet. Och han sa att enligt allt han hade fått lära sig när han läste till präst så var det ju inte Kristi kropp. För det första ska det ju vara ojäst bröd och för det andra så var de flesta som skulle få spannmålet muslimer. Och nattvarden hör ju ihop med dopet. Även om vi har ett öppet nattvardsbord så att vi inte frågar utan ger åt den som kommer fram och vill ta emot så är det ändå så att nattvarden hör ihop med dopet. Men samtidigt, vad annat kunde det vara om inte Kristi kropp? Det skulle ju konkret rädda livet på många människor.

I båda de här episoderna så har jag berört nattvarden. Och altaret här i kyrkan är ett litet förklaringsberg som vi får gå upp till för att se vem Jesus Kristus är. Man säger ju när man firar nattvard att ”Brödet som vi bryter är en delaktighet i Kristi kropp. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av samma bröd”. Och i en av tackbönerna står det: ”Uppenbara för oss ditt bords hemlighet; ett enda bröd och en enda mänsklighet”. Förklaringen börjar härinne, men det är när du och jag visar varandra omtanke och omsorg som Kristus förklaras och vi förstår vem han är.

Mattias

En bok om en annorlunda präst

Vi möts i lärkans sång - En resa i vandrarprästen David Petanders fotspår är titeln på en bok skriven av författaren och tidigare fackföreningsmannen Olle Sahlström. Innehållet är till största delen författarens egna tankar och reflektioner när han en sommar vandrade genom södra Norrland och Dalarna ner till Mälardalen enligt samma sträckning som prästen David Emmanuel Petander gjorde för hundra år sedan. Boken handlar till stor del om att gå på tvärs mot hierarkier, religiösa såväl som politiska, och ändå finna en enkel mänsklig lära att tro på.

Petander vigdes till präst för Härnösands stift 1903 och fick tjänst i Ånge där han en dag reste sig upp från en av societetens fina middagar och sade: "Här ska jag inte vara". Med de orden lämnade han sällskapet och gick ut på luffen. Han såg inte ut som en präst och han lät inte alls som en präst gjorde då. Han talade inte maktspråk och predikade inga dogmer. Han sa åt folk att de skulle lyssna till sina hjärtan och behandla andra så som deras hjärtan sa åt dem att göra.  Han ska ha sagt att: ”Gud behöver inga kyrkor. Gud behöver inga bönehus. Gud behöver inga präster. Gud behöver inga predikanter. Men han behöver människor, fyllda av sin ande”. När han predikade talade han mycket enkelt om ”Jesu enkla lära” och sedan satte han sig och lämnade öppet för vem som helst som ville säga något. När någon talade med honom om att man skulle organisera sig svarade han: ”Vi behöver ingen annan organisering än den hos lärkorna. De känner igen varandra på sången”. 1914 slutade hans vandring. Han greps för vapenvägran. Det var världskrig och han vägrade döda andra människor. Men innan han kunde ställas inför rätta så avled han i sin cell på grund av ett hjärtfel.

I min predikan för sjätte efter trefaldighet berättade jag om Petander utifrån denna bok. Min predikan hittar du här. Boken är på cirka 120 sidor och kostar cirka 165 kronor om man beställer den på nätet. Boken är utgiven 2014 av förlaget Atlas.

Vi möts i lärkans sång

Idag på den sjätte söndagen efter trefaldighet, som har temat efterföljelse, att följa Jesus, vill jag berätta om en annorlunda präst som levde för bra precis hundra år sedan. Han hette David Emmanuel Petander. Han var från Göteborg men 1903 prästvigdes han i Härnösand, alltså i Norrland. Med tiden fick han tjänst i Ånge i Medelpad, på den tiden en växande industriort i Mellannorrland. Och eftersom det var en växande industriort så var det stor skillnad mellan de som ägde industrierna och de som arbetade i dem, mellan societeten och arbetarna. Och som präst räknades David till societeten och blev inbjuden till deras fina middagar. Själv var han dock av enkel börd, och vid en av dessa middagar, på vintern 1911, reste han sig resolut upp från bordet och sa: ”Här ska jag inte vara”, och sen gick han därifrån och gick på luffen. Han var enkelt klädd och såg inte alls ut som en präst. Sedan vandrade han söderut genom Hälsingland och Dalarna och ner till Mälardalen. Och på varje ort samlade han människor och talade till dem. Men han lät inte alls som en präst gjorde då. Han talade inte maktspråk och predikade inga dogmer. Han sa åt folk att de skulle lyssna till sina hjärtan och behandla andra så som deras hjärtan sa åt dem att göra. Man skulle inte lyssna på yttre auktoriteter utan på sin egen inre auktoritet. Det var genom hjärtat Gud talade, menade han. Han ska ha sagt att: ”Gud behöver inga kyrkor. Gud behöver inga bönehus. Gud behöver inga präster. Gud behöver inga predikanter. Men han behöver människor, fyllda av sin ande”. Snart nådde ryktet före honom till varje ny ort, och han fick sällan tala i kyrkorna utan istället talade han i missionshus, i skolsalar eller i det fria. Och när han predikade talade han mycket enkelt om ”Jesu enkla lära” och sedan satte han sig och lämnade öppet för vem som helst som ville säga något. Och det var ju väldigt uppseendeväckande och utmanande på den tiden. När någon talade med honom om att man skulle organisera sig svarade han: ”Vi behöver ingen annan organisering än den hos lärkorna. De känner igen varandra på sången”. 1914 slutade hans vandring. Han greps för vapenvägran. Det var världskrig och han vägrade döda andra människor. Men innan han kunde ställas inför rätta så avled han i sin cell på grund av ett hjärtfel.
                      Författaren och den tidigare fackmannen Olle Sahlström har skrivit en bok om David Petander som jag kan rekommendera som sommarläsning. Den är inte mer än 120 sidor och bygger på att Sahlström själv har vandrat genom Sommarsverige i Petanders fotspår och innehåller mycket av Sahlströms egna tankar och observationer under vandringen. Boken heter Vi möts i lärkans sång. En resa i vandrarprästen David Petanders fotspår.
                      Nu är det kanske inte alldeles lätt för vem som helst att göra vare sig som Petander eller för all del de som följde Jesus, att släppa allting och bara gå. Något som ju hörs tydligt i evangelietexten är ju att många som Jesus kallade kände sig förhindrade av olika plikter och annat de satt fast i. Kanske ännu mer idag sitter människor fast i åtaganden, ansvar, huslån och amorteringar och så vidare. Man kan liksom inte bara följa sitt hjärta hur enkelt som helst. Men det som både Jesus och Petander vill säga oss är ändå att det finns nånting som är viktigare än allt annat och som det är värt att offra en del bekvämlighet för. Man kan ändå ha efterföljelsen som livsinställning. Alla kan göra som David Petander sa, lyssna till sitt eget hjärta och handla mot andra människor som hjärtat säger till en att göra.

Mattias

Vill du höra hur en lärka låter så lyssna här! Nästa gång du hör den sången är det kanske en annan enkel vandrare du hör?

Kyrkans främsta resurs är människor

Betraktelse från morgonmässa i Hörby kyrka den 24 juli 2014.

Text: Episteln för apostladagen, tredje årgången, Romarbrevet 16:1-7.

Texten är hämtad ur Paulus’ brev till den kristna församlingen i Rom. Det är kapitel 16, dvs. i slutet, och det är många hälsningar och det räknas upp många fler namn efter dessa. Det finns tre saker jag skulle vilja lyfta fram ur den här texten.

1.      För det första att den viktigaste resursen då som nu är människor. Idag har vi många fastigheter och kyrkobyggnader, det är mycket ekonomi och administration. Men ändå är det människorna som bygger upp kyrkan. Människor som är varandras stöd och medarbetare.

2.      För det andra att många av dem som nämns som viktiga för Paulus är kvinnor. Vi har Foibe som tjänar församlingen i Kenchreai, som var en grekisk stad. Hon har varit ett stöd för många, skriver han. Prisca, en judinna som tillsammans med sin man Aquila är Paulus’ medarbetare och har riskerat sina liv för hans skull. Alla hednakristna församlingar, alltså församlingar som inte består av judar (detta var ju mycket tidigt i kyrkans historia och kyrkan bestod fortfarande till stor del av judar som trodde att Jesus var Messias), står i tacksamhetsskuld till dem. En församling samlas också i deras hus – de är församlingsledare. Man hade ju inga kyrkobyggnader då utan samlades i hemmen för att be, läsa i Skriften, lovsjunga och dela nattvarden med varandra. Maria heter en kvinna som har arbetat mycket för de kristna i Rom. Slutligen Junias, vars namn ibland tolkas som Junia, en kvinnlig namnform. Det är alltså möjligt att även detta namn syftar på en kvinna. Det finns alltså många framstående och viktiga kvinnor i den tidiga kyrkans historia.

3.      För det tredje arbetade alla dessa människor modigt och utan att få ett öre i ersättning för evangeliet och den kristna tron. Idag är vi vana att de som arbetar i Svenska kyrkan är anställda. Inom frikyrkorna har man ju alltid fått förlita sig på ideella krafter, och det ser ut som om vi måste göra det också i framtiden.

Men den viktiga lärdomen för oss i den här texten är ändå att den viktigaste resursen vi har varken är tid eller pengar eller annat kapital utan oss själva. Kyrkan har varit och är först och främst människor.

Mattias