Recension av Homiletiskt hantverk

Homiletiskt hantverk. Praktisk handledning för predikan i kyrkoåret av Bo Johanneryd, präst och teologie doktor i kyrkovetenskap, är en praktisk handledning för predikoarbetet. Boken har tre kapitel. I första kapitlet diskuteras predikans art och syfte. Flera möjliga definitioner av predikan redovisas, men Johanneryd erbjuder ingen egen. Från Yngve Brilioth och hans verk ”Predikans historia” hämtar han tre syften med predikan; den har ett liturgiskt, ett exegetiskt och ett profetiskt moment. Därmed menas att predikan har sin plats i gudstjänst och kyrkoår, ska lägga ut texten (framför allt evangeliet) samt tala Guds ord till varje tid och plats. Johanneryd framhåller evangeliets ärende och substans framför den enskilda söndagens tema och synen på texten som enbart inspirationskälla. Han skriver: ”…kyrkoåret handlar inte främst om enskilda ämnen och rubriker. Kyrkoåret är ett Kristusår, dynamiskt uppbyggt kring den andra trosartikelns avgörande punkter” (1). Det får anses vara en viktig poäng. I bokens två andra kapitel ges dels ett antal exempel på predikoarbetet från text till utkast enligt en angiven arbetsprocess, samt en översikt över kyrkoårets söndagar ur ett homiletiskt perspektiv. Sist i boken finns en översikt över annan homiletisk litteratur.

Boken igenom betonar Johanneryd kyrkans dogmer och framhåller utvecklingen av Luthers lilla katekes av år 1878 (2). Han ägnar litet eller inget utrymme åt att analysera nutidssamhället eller att finna kopplingar till den sociala kontexten (samhället församlingen lever i). Begreppet kontextualisering, som vanligtvis innebär en kristen analys av samhället utifrån Bibelläsningen, avser i denna bok predikans förankring i kyrkans dogmer och bekännelse. För det som vanligen kallas kontextualisering använder Johanneryd ordet aktualisering, med hänvisning till en katolsk skrift om Bibeltolkning.

Till bokens förtjänster hör de exempel på predikoarbete som redovisas i kapitel II samt den översikt över kyrkoårets söndagar som redovisas i kapitel III. Däremot upplever jag inte att den ger den direkta handledning som man finner hos andra verk. Kanske är detta en bok för den mer vane predikanten som behöver en kortfattad vägledning. Eftersom den är så pass kortfattad och översiktlig – den omfattar cirka 120 sidor – upplever jag den mer som ett referensverk som man kanske tittar i ganska tidigt i sitt predikoförberedande arbete. Vad jag saknar är en analys av det moderna samhället och dess livsvillkor. Konsumtion, individualism eller andra nutidstendenser berörs inte, vilket är förvånande för en så sent tillkommen bok. Johanneryd är doktrinärt stringent men väver inte in den sociala kontexten, vilket gör att boken känns lite gammalmodig. Boken är utgiven 2012 av GAudete förlag, Helsingborg.

Mattias

 

(1) Johanneryd sid 16.
(2) Det vill säga Luthers lilla katekes med senare tillkomna frågor och svar.

Predikopodden

Nu hälsar vi en ny resurs välkommen till bloggens rekommenderade onlineresurser. Det är Predikopodden, en nystartad poddkanal som har startats av Malmöprästen Clara Nystrand och där kommande söndags texter diskuteras till hjälp för oss predikanter. Kan rekommenderas då den hjälpte mig inför den söndag som just har varit (andra i påsktiden 2015, första årgångens texter). Tack för hjälpen säger jag och ber om Guds välsignelse över det fortsatta arbetet!


Mattias

Sanning och konsekvens

Det är domssöndagen idag, och tankarna går kanske dels till Uppenbarelsbokens beskrivningar av världsundergång i eld och blod eller till miljöförstöring och annat ont som vi människor ställer till med. Men även domen är underkastad det kristna livsmönstret av död och uppståndelse. Även i domen finns det nåd. Om det är något som är tydligt i evangeliet så är det att nåden är starkast. Men nåden finns inte bara där som en ständig förlåtelse utan konsekvenser. Nåden finns inte för sin egen skull. Den finns där för att vi ska kunna får förlåtelse och försoning för att sedan gå och försona oss med nästa människa, och nästa och nästa. Vi får lasta av oss våra bördor, inte för att sätta oss i soffan och glo på TV utan för att gå vidare och hjälpa andra att avlastas. Titta på TV kan vi göra ändå, det behöver vi inte nåden till. Nåden finns till för efterföljelsens skull, och det är vår efterföljelse som underkastas en kritisk blick idag. Numera kan man ju höra en nyare formulering av avlösningsorden; istället för ”Dina synder är dig förlåtna” kan man höra präster säga ”Du är förlåten, du får förlåta andra”. Det handlar om just detta. Det är inte en tillåtelse, det är en uppmaning.

Domssöndagen handlar om sanning och konsekvens, det som alla Bibelns profeter har talat om: ”Omvänd er från era onda vägar, annars går ni under”. Det är inte svårt att se på vilka sätt vi måste omvända oss. Men jag skulle vilja tala om något annat idag än alla krig och allt annat elände i världen. Domssöndagen handlar också om att se sig själv i spegeln och rannsaka sig själv. Guds ord har funktionen av att vara den spegel vi speglar oss själva och våra liv i. Vem är jag egentligen? Hur lever jag mitt liv, och vad får det för konsekvenser för mig själv och andra runt omkring mig?

På domssöndagen måste vi också kunna rannsaka oss själva som kyrka och fundera på hur vi är kyrka idag och hur vi skulle vilja vara det. Nånting som jag tror vi generellt är lite dåliga på i Svenska kyrkan idag, det är att faktiskt vara kristna och stå för det. Den kristna tron ska ju vara en hjälp att leva, en hjälp att dö och en hjälp att gå in i det eviga livet, det som vi redan har del i men en dag ska uppleva fullt ut. Efterföljelsen innebär ju också att Jesus leder oss nånstans, men hur ofta talar vi om det? Låter vi det nånsin bränna till när vi talar om tro? Och en dag som denna: vad betyder det att Jesus ska komma tillbaka? Vi säger orden varenda mässa och vi ska säga dem idag också: ”Din död förkunna vi, Herre. Din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet”. Men vad betyder det? Och vad kan det betyda för människor som kommer till kyrkan och hör det?

Jag tror att det finns många människor som längtar efter ett budskap som utmanar och faktiskt ställer dem inför sanning och konsekvens, men jag tror också tyvärr att många som kommer innanför vår kyrkas väggar blir besvikna för att de sökte ett budskap med nerv och känsla men inte fann det. Men i en tid då allt fler människor vill välja aktivt vad de vill vara medlemmar i och allt mindre är medlemmar av gammal vana, då blir det också allt viktigare att visa ett tydligt alternativ. Ett alternativ där måttfullhet, enkelhet och ödmjukhet är kärnvärden i kontrast mot omvärldens konsumtion och exploatering. Ett alternativ vars grundare dog på korset och uppstod på den tredje dagen för att vi skulle gå ut i världen och förkunna evangelium, döpa och befria människor – och som en gång ska komma tillbaka.

Men kommer han att finna någon tro när han kommer? Ska han finna engagemang och levande Gudsord eller bekvämlighet och låt gå-mentalitet? Vi har ett uppdrag som gäller till tidens slut, oavsett när det händer. Det uppdraget handlar inte om att stillatigande se på när världen störtas i mörker, och det säger jag inte heller att vi gör. Det finns engagemang i vår kyrka. Det är inte i handling jag menar att det skulle råda någon bekvämlighet, men kanske i vårt sätt att föra ut det kristna budskapet och också i vår attityd till det vi gör. Som om vi vill vara ofarliga, en slags andlig välgörenhetsorganisation. Men välgörenhetsorganisationer finns det gott om. Varför engagera sig i kyrkan och inte i exempelvis Greenpeace. För jag tror att många funderar på detta. Var ska jag engagera mig, vem ska jag ge mina pengar? Nu ska ju inte det ena engagemanget utesluta det andra. Det hoppas jag ingen tror att jag menar. Men vad är kyrkans ”unique selling point”? Vad är vårt varumärke? Det är korset, och korset bär inte bud om död utan om nåd – nåd till efterföljelse. Nåd till försoning.

Det är nu idag som människor sorteras bort som dålig fisk, inte för att de inte duger i Guds ögon utan för att de inte duger i marknadens och konsumtionssamhällets ögon. Inte rik nog, inte snygg nog, inte klädd i rätt märkeskläder. Har inte den senaste mobiltelefonen. Bort med dig. Den yttersta dagen kommer säkert, och vi är uppmanade till en aktiv väntan i engagemang för ett enkelt sätt att leva, med sinnet vänt mot den behövande medmänniskan och den sargade jorden och med bönen och lovsången som redskap för livsvandringen. Låt oss inte vara rädda för den yttersta dagen. Som kristna ska vi fortsätta att förkunna, ta ansvar för varandra och världen och vara aktiva i vår väntan på vår Herres återkomst. Han kommer med nåd.

Mattias


Som postludium den norska versionen av psalmen Namnet Jesus, nummer 716 i Den Svenska Psalmboken.

En bok om en annorlunda präst

Vi möts i lärkans sång - En resa i vandrarprästen David Petanders fotspår är titeln på en bok skriven av författaren och tidigare fackföreningsmannen Olle Sahlström. Innehållet är till största delen författarens egna tankar och reflektioner när han en sommar vandrade genom södra Norrland och Dalarna ner till Mälardalen enligt samma sträckning som prästen David Emmanuel Petander gjorde för hundra år sedan. Boken handlar till stor del om att gå på tvärs mot hierarkier, religiösa såväl som politiska, och ändå finna en enkel mänsklig lära att tro på.

Petander vigdes till präst för Härnösands stift 1903 och fick tjänst i Ånge där han en dag reste sig upp från en av societetens fina middagar och sade: "Här ska jag inte vara". Med de orden lämnade han sällskapet och gick ut på luffen. Han såg inte ut som en präst och han lät inte alls som en präst gjorde då. Han talade inte maktspråk och predikade inga dogmer. Han sa åt folk att de skulle lyssna till sina hjärtan och behandla andra så som deras hjärtan sa åt dem att göra.  Han ska ha sagt att: ”Gud behöver inga kyrkor. Gud behöver inga bönehus. Gud behöver inga präster. Gud behöver inga predikanter. Men han behöver människor, fyllda av sin ande”. När han predikade talade han mycket enkelt om ”Jesu enkla lära” och sedan satte han sig och lämnade öppet för vem som helst som ville säga något. När någon talade med honom om att man skulle organisera sig svarade han: ”Vi behöver ingen annan organisering än den hos lärkorna. De känner igen varandra på sången”. 1914 slutade hans vandring. Han greps för vapenvägran. Det var världskrig och han vägrade döda andra människor. Men innan han kunde ställas inför rätta så avled han i sin cell på grund av ett hjärtfel.

I min predikan för sjätte efter trefaldighet berättade jag om Petander utifrån denna bok. Min predikan hittar du här. Boken är på cirka 120 sidor och kostar cirka 165 kronor om man beställer den på nätet. Boken är utgiven 2014 av förlaget Atlas.

Vi möts i lärkans sång

Idag på den sjätte söndagen efter trefaldighet, som har temat efterföljelse, att följa Jesus, vill jag berätta om en annorlunda präst som levde för bra precis hundra år sedan. Han hette David Emmanuel Petander. Han var från Göteborg men 1903 prästvigdes han i Härnösand, alltså i Norrland. Med tiden fick han tjänst i Ånge i Medelpad, på den tiden en växande industriort i Mellannorrland. Och eftersom det var en växande industriort så var det stor skillnad mellan de som ägde industrierna och de som arbetade i dem, mellan societeten och arbetarna. Och som präst räknades David till societeten och blev inbjuden till deras fina middagar. Själv var han dock av enkel börd, och vid en av dessa middagar, på vintern 1911, reste han sig resolut upp från bordet och sa: ”Här ska jag inte vara”, och sen gick han därifrån och gick på luffen. Han var enkelt klädd och såg inte alls ut som en präst. Sedan vandrade han söderut genom Hälsingland och Dalarna och ner till Mälardalen. Och på varje ort samlade han människor och talade till dem. Men han lät inte alls som en präst gjorde då. Han talade inte maktspråk och predikade inga dogmer. Han sa åt folk att de skulle lyssna till sina hjärtan och behandla andra så som deras hjärtan sa åt dem att göra. Man skulle inte lyssna på yttre auktoriteter utan på sin egen inre auktoritet. Det var genom hjärtat Gud talade, menade han. Han ska ha sagt att: ”Gud behöver inga kyrkor. Gud behöver inga bönehus. Gud behöver inga präster. Gud behöver inga predikanter. Men han behöver människor, fyllda av sin ande”. Snart nådde ryktet före honom till varje ny ort, och han fick sällan tala i kyrkorna utan istället talade han i missionshus, i skolsalar eller i det fria. Och när han predikade talade han mycket enkelt om ”Jesu enkla lära” och sedan satte han sig och lämnade öppet för vem som helst som ville säga något. Och det var ju väldigt uppseendeväckande och utmanande på den tiden. När någon talade med honom om att man skulle organisera sig svarade han: ”Vi behöver ingen annan organisering än den hos lärkorna. De känner igen varandra på sången”. 1914 slutade hans vandring. Han greps för vapenvägran. Det var världskrig och han vägrade döda andra människor. Men innan han kunde ställas inför rätta så avled han i sin cell på grund av ett hjärtfel.
                      Författaren och den tidigare fackmannen Olle Sahlström har skrivit en bok om David Petander som jag kan rekommendera som sommarläsning. Den är inte mer än 120 sidor och bygger på att Sahlström själv har vandrat genom Sommarsverige i Petanders fotspår och innehåller mycket av Sahlströms egna tankar och observationer under vandringen. Boken heter Vi möts i lärkans sång. En resa i vandrarprästen David Petanders fotspår.
                      Nu är det kanske inte alldeles lätt för vem som helst att göra vare sig som Petander eller för all del de som följde Jesus, att släppa allting och bara gå. Något som ju hörs tydligt i evangelietexten är ju att många som Jesus kallade kände sig förhindrade av olika plikter och annat de satt fast i. Kanske ännu mer idag sitter människor fast i åtaganden, ansvar, huslån och amorteringar och så vidare. Man kan liksom inte bara följa sitt hjärta hur enkelt som helst. Men det som både Jesus och Petander vill säga oss är ändå att det finns nånting som är viktigare än allt annat och som det är värt att offra en del bekvämlighet för. Man kan ändå ha efterföljelsen som livsinställning. Alla kan göra som David Petander sa, lyssna till sitt eget hjärta och handla mot andra människor som hjärtat säger till en att göra.

Mattias

Vill du höra hur en lärka låter så lyssna här! Nästa gång du hör den sången är det kanske en annan enkel vandrare du hör?

Mynt och människor

Den här texten handlar inte om städning. Moralen i den är inte att du ska ha fint hemma. Gud letar inte damm under din soffa. Det Gud söker är vad som finns i ditt hjärta. Det du säger till dig själv när ingen annan hör och det du tänker om människan framför dig i kassakön på ICA – om du tänker nåt alls om den personen – det är Gud intresserad av. Varför då? Jo, därför att Gud har gett oss livet och ansvar för livet för att vi ska lära oss tillsammans vad som håller i längden i vår relation till Gud, varandra och hela världen. Gud som skapare skulle kanske kunna ses som en uppfinnare som vill se att experimentet fungerar. Gör komponenterna det de ska? Reagerar substanserna som det är tänkt? Och om de inte gör det så ingriper han kanske genom att blanda in en ny substans i experimentet för att hejda den negativa reaktionen. Helt irrelevant är inte den jämförelsen. Gud har redan liknats med en trädgårdsmästare som ansar sina växter för att de livskraftiga grenarna ska växa samtidigt som han rensar bort döda kvistar. Det viktiga att minnas är att Gud är med oss. Gud är inte någon passiv åskådare eller ännu värre, en åskådare som skadeglatt skakar på huvudet åt våra tokigheter. Gud är en passionerat älskande medvandrare som är lika snar till både glädje och ilska som vi. Och Gud har ingripit för att rädda oss, men inte på ett sådant sätt att vårt ansvar försvinner. Gud vill att vi ska samarbeta. Därför är det intressant och roligt att Gud faktiskt liknas vid en kvinna så att den gubbiga gudsbilden får en motvikt.

                      Att vara förlorad och bli återfunnen följer samma mönster som att dö och uppstå. Hur döden kan komma först och livet sedan verkar ologiskt för oss som lever nu och tycker att man ju naturligtvis lever först och sedan dör. Hur kan det vara på något annat sätt? Men ställt mot denna söndags tema blir det tydligare; det som återfinns måste ju först ha varit förlorat. På något annat sätt kan det ju inte vara. Grundläggande för förståelsen av uppståndelsen är att det som kommer efteråt är bättre än det som föregick. Efter uppståndelsen har Jesus en förhärligad kropp. Det är han, men han är förändrad. Jag ska inte bli så klichéartad att jag säger att det som inte dödar härdar. Men vi dör och uppstår flera gånger under vår livstid och det vi går igenom förändrar oss för all framtid. På samma sätt är det med den nya värld som kommer efter den som går under i Uppenbarelseboken. Sammanrasade världar och krossade drömmar ersätts med nya. Gud gör allting nytt.

Liknelsen om det förlorade myntet ingår i en triad av liknelser Jesus berättar när han får frågan varför han äter tillsammans med tullindrivare och syndare. De är liknelsen om det förlorade fåret, det förlorade myntet och den förlorade sonen. Serien kulminerar i den sista och lärdomen är att Gud alltid söker relation med varje människa och alltid är beredd att försonas. Fåret, myntet och sonen är du och jag när vi glömmer var vi hör hemma och vem som vill oss väl. När Jesus får frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren – kejsaren var ju ändå en hedning vars arméer höll judarnas land under ockupation – svarar han att man ska ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren och ge Gud det som tillhör Gud. Vi tillhör Gud och varandra och ska ge oss själva åt Gud och våra medmänniskor. Gud söker oförtröttligt relation med oss oavsett om vi själva söker Gud eller inte. Med lagens kvast och i ljuset från evangeliets lampa sopar Gud hjärtats rum och finner de tankar och känslor som vi helst vill sopa under mattan. Och vi själva behöver vara ljus i varandras mörker. Att bara städa huset räcker inte. Vi måste aktivt söka varandra.

Mattias

Confiteor unum baptisma

Jag är döpt i Färila kyrka i västra Hälsingland. Jag är inte säker på datumet, vilket stör mig eftersom det har blivit populärt att fira sin dopdag. Men i början av oktober är det i alla fall eftersom jag är född den första oktober. Bilden föreställer en badplatsskylt och skulle kunna skvallra om en baptistisk dopsyn. Det har jag inte ifall någon undrar. Däremot kan det vara värt att tänka på att Svenska kyrkan tack vare sin storlek är det samfund som döper flest vuxna. Svenska kyrkan godkänner varje dop som är gjort i vatten i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och det gör jag också. Det tråkiga är att fallet inte alltid är det omvända, men det är en annan diskussion.

                      Rubriken är hämtad ur den nicenska trosbekännelsen: ”Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse”. Ett enda dop. Vi döper inte om, är man döpt så är man. Till syndernas förlåtelse. Dopet är en nyckel till Gudsrelation och visar en väg ut ur vårt mänskliga tillkortakommande och synliggör oss som var och en älskade av Gud. Dopet är den första vigningen till tjänst i kyrkan, startskottet för ett liv med nya möjligheter. I fornkyrkan – där de döpte vuxna tills det inte fanns fler vuxna att döpa – använde man bassänger som kallades dopgravar. Jag tycker detta är viktigt att känna till för att bokstavligen förstå dopets djup. Ned i vattnet steg den gamla människan och ”dog” därnere. Upp på andra sidan kom en ny människa, född av vatten och ande. Efter att ha gått i lära (katekumenat) i upp till två år och efter att ha svarat ”ja” på tre frågor fick man stiga ned i vattnet. ”Tror du på Gud Fader… Tror du på Jesus Kristus… Tror du på den helige Ande, en helig allmännelig kyrka…” Trosbekännelsen är en dopbekännelse. Pånyttfödelsetemat var starkt. Den gamla syndiga människan dog och den nya kristna människan föddes. Till tecken på detta fick den nydöpta en vit klädnad. Därav vita dopklänningar, vita konfirmandkåpor och vita prästkläder. Som Jesus steg ned i graven och dödsriket och steg upp igen, så steg man ned i vattnet och upp igen på andra sidan som en ny människa.

                      För mig är kallelsemotivet i dopet viktigt. I dopgudstjänsten tecknar prästen ett kors över dopkandidaten (det är ju inte alltid ett litet barn) och säger därefter: ”Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge.” Jesus döptes, prövades och kallade därefter sina första lärjungar. Det betyder att han med ett modernt ord handplockade dem. Han tog dem ur deras vardagliga medelgalileiska liv och lät dem bli del av något nytt, stort som Gud skulle göra.

För en kristen människa är det viktigt och värdefullt att se sitt eget liv i ljuset av Jesu liv. Jesu dop blev startskottet för hans offentliga gärning. Efter dopet prövades han och bestod provet; han var Guds utvalde. Han var Messias. Vilken livsuppgift är du döpt till? Kanske känner du som jag att det har dröjt länge innan din livsuppgift blev tydlig? Kom ihåg att Jesus levde ett ganska anonymt liv – vilket vi vet eftersom evangelierna inte berättar om det – tills han steg ned i vattnet hos Johannes och blev döpt. Glöm aldrig att hur ditt liv än ser ut är du oändligt älskad av den Gud som ville att du skulle leva och har skapat dig efter sin vilja. Allt i dig känner han och omsluter med ömhet. Därför kan du gå ut och tjäna Herren med glädje.

Mattias

Betraktelse på Annandag pingst

Idag är det Annandag pingst och temat är Andens vind över världen. Nu har raden av söndagar från fastan genom påsken, Kristi himmelsfärd och pingsten börjat betas av som pärlorna på en frälsarkrans. Söndag för söndag och bön för bön förändras budskapet från något internt och hemlighetsfullt till något utåtriktat och kraftfullt. Förvandlingen skedde genom korset. Stafettpinnen överlämnades vid uppstigandet. Anden gavs på pingstdagen. Nu kommer missionen, apostlaskapet och efterföljelsen i fokus.

                      Andens vind över världen låter poetiskt. Som en försommarvind som rasslar i trädens soldränkta lövverk. Pingstens hänförelse får ett litet passionerat efterskalv. På ett fördolt, nästan osynligt sätt ska världen förändras inifrån och ut. Men så säger Johannes något till oss. ”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Amen. Stor nåd. Men sedan säger han: ”Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom”.* Stor oro. Vad gör vi nu med detta?

                      Jag fattar frälsarkransens båda röda pärlor och tänker att de är Andens pärlor. Inandning och utandning. Jag får inte glömma att arbeta med mig själv och sträva efter att vandra livets väg. Gud ger anden utan att mäta. Guds generositet är utan gräns. Ett ideal jag aldrig kan uppnå men heller aldrig får glömma att sträva efter. För Jesu Kristi skull. Amen

Mattias

*Johannesevangeliet 3:36