Kyrkan är vårt stall

Det är julotta igen, och återigen får vi sjunga de välkända psalmerna och lyssna på sångerna. Än en gång har vi hört den välkända berättelsen ur Lukasevangeliet som berättar om hur kejsare Augustus i Rom beordrar att alla invånare i hela det romerska riket ska registreras för beskattning. Denna ganska torra och byråkratiska händelse vävs samman med det skeende som ska ge hela världen ett nyfött hopp. Det är ett drama där två olika härskare utövar sin makt över oss människor. Å ena sidan är det kejsaren, som vill ha våra pengar och som ytterst använder våld för att tvinga sin vilja igenom. Å andra sidan är det Gud, som vill ha vår kärlek och som envist ger av sig själv tills segern slutligen blir hans och all ondska ska försvinna. Det är inte underligt att Jesus säger till Pilatus att hans rike inte är av denna världen. Hans makt är av en annan sort är den politiska makten. Som Maria utropar i den lovsång som kallas Magnificat: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare… Stora ting låter den Mäktige ske med mig… Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort” (Luk 1:46-47, 49a, 52-53). Budskapet är att Guds makt är större än alla politiska makthavares. Och fortfarande efter tvåtusen år firar vi den här födelsen.

Jag vill ta ett annat avstamp också, inte i nåt som hände för tvåtusen år sedan utan för ett par veckor sedan. Jag hade haft dop och satt på dopkaffet och samtalade med gästerna. Bland annat en äldre man som frågade hur det var ställt med besökssiffrorna på söndagarna. Och jag sa som det var att en vanlig söndag så är det kanske en handfull. Då frågade han vad vi tänkte göra åt det. ”Ja, vad tänker du göra?” sa jag. ”Om du också går så blir det ju en mer i alla fall”. Då skrattade han lite och skakade på axlarna. Han hade nog inte förväntat sig det svaret. För det är ett feltänk det där när vi tror att det som händer här i kyrkan är nåt som några ska producera för att andra ska komma hit och konsumera det. Det vi gör här, det gör vi tillsammans. Jag tänker på herdarna i berättelsen och som vi kan se som figurer i julkrubban.

För det första hade de fått veta att om de gick till just den platsen så skulle de få möta Jesus. Änglarna hade ju sagt: ”Idag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren”. För det andra gick de dit och såg barnet i krubban. För det tredje berättade de vad de hade fått veta och kunde konstatera att det var sant. För det fjärde lovprisade de Gud eftersom de kände glädje. Så är det för oss också. Först måste vi få veta att det finns en kyrka här och att det är gudstjänst den och den söndagen. Sedan måste vi gå dit och konstatera att det vi har fått höra stämmer. Till sist behöver det vi är med om i kyrkan beröra oss så att vi också kan berätta om det och kan prisa Gud också vi. Vad är det då som finns i kyrkan och som vi kan få ta del av?

1. Först och främst är det evangeliet, budskapet om befrielse för alla människor.
2. Sedan sakramenten, dopet och nattvarden, som ger oss gemenskap med varandra och med Gud.
3. Det är bönen, att tyst och stilla få berätta för Gud hur läget är just nu och kanske tacka eller be om kraft att orka,
4. Nåden, att du inte vare sig kan eller behöver prestera ditt eget värde, du är oändligt värdefull som du är.
5. Förlåtelsen, Guds förlåtelse som låter dig lägga bort din skam och din dåliga självkänsla.
6. Välsignelsen, Guds välsignelse som du får bära med dig som ett ljus i ditt hjärta.

Om inte de sakerna är tillräckliga för att motivera oss att komma hit så kommer ingenting annat heller att vara det. Missförstå mig rätt; detta är inte prästen som är indignerad över att folk inte går i kyrkan. Men det vi måste förstå, det är att det här rummet, det är vårt stall där vi får komma som herdarna kom och vara i Jesu närvaro. Och krubban där Jesusbarnet blir lagt, det är våra egna hjärtan där Gud lägger ner ett litet korn av tro. En tro som är så liten och sårbar och naken som en nyfött barn. Men om vi kommer tillbaka hit med någorlunda regelbundenhet så kan vi få hjälp att ge den lilla osäkra tron näring och kraft så att den kan växa och bli så stark att den bär genom allt livet ställer i vår väg och bära oss genom död till liv. Det är vad juldagen handlar om. Om vi förstår det så förstår vi också att detta är en helig plats som vi visar att vi värdesätter genom att komma hit.

 

Gud jul.

 

en gud med hud

en gud med hud
med helande händer
ögon som möter
tal som betvingar det onda

en gud med hud
med fötter som går
armar som famnar
ord som stillar stormen

en gud med hud
hud som gisslas
hud som trasas sönder
fader förlåt dem

en gud med hud
död sedan levande
sårad sedan läkt
utandas helig ande

en gud med hud
bor inom mig
får mig att gå röra tala
sanningen måste ut

hör du som har öron

Vi är här tillsammans

Egentligen vill jag bara säga en enda sak och det är att vi är här tillsammans. Det kan låta lite fånigt. Det är ju klart att vi är tillsammans här i kyrkan idag. Men jag menar i ett större perspektiv, som mänsklighet och som kyrka i hela världen. Båda två går över nationsgränserna. Men även i de små perspektiven är vi här tillsammans med alla de utmaningar som det innebär. När Jesus ber för sina lärjungar så ber han ju att de ska vara ett liksom han och Fadern är ett. Gud själv blir ett mönster för oss; flera enskilda personer är samtidigt ett. Men redan i evangelierna ser vi hur lärjungarna kivas om vem som är störst av dem, och två av dem vill ha hedersplatserna bredvid Jesus när han sitter på tronen i sitt rike.

Att vara tillsammans är så enkelt men också så svårt. Svårt att inte vilja förändra varandra. Svårt att inte tycka att jag har sanningen och alla andra borde göra som jag vill. Svårt att inte se sin egen partiskhet, även i trosfrågor. För att vara kristen är inte detsamma som att vara immun mot att bli osams och bråka med varandra. Ibland tycks det nästan tvärtom eftersom tron bygger på identitet och övertygelse. I botten ligger frågan om frälsningen. Men enhet betyder inte enhetlighet. Man behöver inte vara exakt likadana. Enhet är inte heller detsamma som enighet; man behöver inte vara överens om allt.

Idag nås Europa av de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget. Ungern stänger gränserna medan Bayern säger välkomna. Hit till Sverige kommer ett par promille av alla miljontals flyktingar. Och vi hör så ofta att ingen kan göra allt. Nej, det är sant, men det är också sant att alla kan göra något. För nu kan vi inte kalla det för social turism längre. Nu är det frågan om ren överlevnad och flykt i panik och skräck. Och tror man att Jesus dog på korset för att vi ska få slippa ha en granne som heter al-Hassan istället för Svensson så är vi fel på det. Vi är här tillsammans. Enhet i Kristus betyder inte bara enhet när det är enkelt och bekvämt utan också när det är besvärligt.

Mattias

Enhet i Kristus del ett

Detta är första delen av två om enheten i Kristus som är temat för den fjortonde söndagen före trefaldighet. Här publicerar jag länken till det avsnitt av Predikopodden där jag samtalar med poddens innehavare Clara Nystrand.

Evangelietexten vi samtalar om är Johannes 17:9-11:

Jesus sade: Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem.  Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.

Del två kommer på söndag då jag publicerar den predikan jag håller då.

Mattias

Gud vill att vi ska förvalta varandra väl

Medan jag pluggade till präst så jobbade jag en sommar som tidningsbärare. Tidningarna kom mellan två och tre på natten och innan sex skulle de vara utdelade. Jag hade sex månaders provanställning men fick tyvärr inte fortsätta för jag var inte snabb nog att springa i trapporna och gjorde lite för mycket missar. Så jag fick inte fortsätta. Nu var jag lika glad för det, för detta var på sommaren och det blev en ganska snörik vinter det året. Men det är lite med den erfarenheten som jag ser på den här berättelsen om tjänarna och deras talenter. För det är ju så att Gud investerar sin nåd och sin förlåtelse i oss för att vi ska få nåden och förlåtelsen att bli större på jorden. Och då är det ju klart att den gör fel som bara gräver ner det han får och inte gör nåt av det.

Men sen kan ju folk komma till en med skvaller och baktaleri och vill ju att jag i min tur ska sprida det till flera andra så att snacket kan gå och drevet kan gå så den där människan blir riktigt jagad och uthängd. I synnerhet på sociala medier går det att göra väldigt effektivt. Ta ett tips från coachen (Jesus alltså); gör det inte. Gör som den tredje tjänaren och gräv ner det, djupt ner. Och ta ett steg ytterligare när du ändå håller på; gå till den som det snackas om och sträck ut handen. Då har du en kompis för livet.

I fredags kväll såg jag ett intressant videoklipp på youtube. Det var en amerikansk kvinnlig pastor som talade inför en hel arena full av kristna tonåringar. Hon var helt underbar att lyssna på. Framför allt förklarade hon på ett bra sätt vad som är grundstenen i vår kyrkas teologi, alltså vår syn på förhållandet mellan Gud och oss människor. Svenska kyrkan är ju en luthersk kyrka och hon var också lutheran liksom alla ungdomarna hon talade inför. Hon hade växt upp i en mansdominerad kristen miljö där allt lustfyllt var syndigt och alla var säkra på att det bara var de som tillhörde deras kyrka som var riktiga kristna och kom till himlen. Det enda som gav henne lättnad från skam och inre anspänning som den här miljön gav henne, det var alkohol. Så vid arton års ålder hade hon en fullt utvecklad alkoholism. Vid tjugotvå års ålder lyckades hon sluta dricka och mötte en kille som hon senare gifte sig med. De var intresserade av fredsarbete och rättvisefrågor båda två och allt verkade jättebra tills han sa att det var hans kristna tro som motiverade honom till det. Det gjorde henne ställd eftersom kristendom för henne var lika med det som hon hade blivit matad med som ung och som hon hade tagit avstånd från. Men hon följde med honom till kyrkan och upptäckte att det var nåt helt annat än vad hon hade växt upp med. Bara detta att det verkligen fanns människor av alla olika slag, alla nationaliteter och hudfärger, alla olika sexuella läggningar, alla socialgrupper och inkomstklasser och så vidare. För där, i den lutherska kyrkan, fick hon höra ett helt annat budskap än hon fick i sin barndoms kyrka. Det hon fick höra där var;

• att Gud ger oss sin nåd och kärlek helt fritt utan motprestation och att det vi försöker göra är att leva i gensvar till Guds kärlek, 
• att det inte fanns nån andlig klätterstege som man kunde ta sig uppför,
• att det hela tiden var Gud som kom ner och förnyade människan igen och igen och att det kallas död och uppståndelse,
• att människan är både helgon och syndare samtidigt, dvs kapabel till både så mycket gott och så mycket ont.

Allt det här kan jag skriva under på. Och det jag tyckte var så fantastiskt med att lyssna på henne, det var att hon var människa och berättade om en Gud om accepterar att vi är människor med fel och brister och älskar oss ändå. Och är det inte den kärleken vi ska ge vidare? 

Vi får inte det goda från Gud för att vi är duktiga. Det viktiga är nämligen inte hur skötsamma och goda vi har varit hittills utan vad vi gör med gåvan från Gud när vi väl får den! Och det bästa av allt är att Gud inte bara använder sig av våra styrkor och talanger utan av våra svagheter och misslyckanden. Hela människan med alla hennes fördelar och nackdelar kommer från Gud, älskas av Gud och tas i anspråk av Gud.

 

Mattias

 

Den amerikanska pastorn jag lyssnade på heter Nadia Bolz-Weber. Klippet med hennes tal kan du lyssna på här. Avsnittet om luthersk teologi finner du här.

Recension av Homiletiskt hantverk

Homiletiskt hantverk. Praktisk handledning för predikan i kyrkoåret av Bo Johanneryd, präst och teologie doktor i kyrkovetenskap, är en praktisk handledning för predikoarbetet. Boken har tre kapitel. I första kapitlet diskuteras predikans art och syfte. Flera möjliga definitioner av predikan redovisas, men Johanneryd erbjuder ingen egen. Från Yngve Brilioth och hans verk ”Predikans historia” hämtar han tre syften med predikan; den har ett liturgiskt, ett exegetiskt och ett profetiskt moment. Därmed menas att predikan har sin plats i gudstjänst och kyrkoår, ska lägga ut texten (framför allt evangeliet) samt tala Guds ord till varje tid och plats. Johanneryd framhåller evangeliets ärende och substans framför den enskilda söndagens tema och synen på texten som enbart inspirationskälla. Han skriver: ”…kyrkoåret handlar inte främst om enskilda ämnen och rubriker. Kyrkoåret är ett Kristusår, dynamiskt uppbyggt kring den andra trosartikelns avgörande punkter” (1). Det får anses vara en viktig poäng. I bokens två andra kapitel ges dels ett antal exempel på predikoarbetet från text till utkast enligt en angiven arbetsprocess, samt en översikt över kyrkoårets söndagar ur ett homiletiskt perspektiv. Sist i boken finns en översikt över annan homiletisk litteratur.

Boken igenom betonar Johanneryd kyrkans dogmer och framhåller utvecklingen av Luthers lilla katekes av år 1878 (2). Han ägnar litet eller inget utrymme åt att analysera nutidssamhället eller att finna kopplingar till den sociala kontexten (samhället församlingen lever i). Begreppet kontextualisering, som vanligtvis innebär en kristen analys av samhället utifrån Bibelläsningen, avser i denna bok predikans förankring i kyrkans dogmer och bekännelse. För det som vanligen kallas kontextualisering använder Johanneryd ordet aktualisering, med hänvisning till en katolsk skrift om Bibeltolkning.

Till bokens förtjänster hör de exempel på predikoarbete som redovisas i kapitel II samt den översikt över kyrkoårets söndagar som redovisas i kapitel III. Däremot upplever jag inte att den ger den direkta handledning som man finner hos andra verk. Kanske är detta en bok för den mer vane predikanten som behöver en kortfattad vägledning. Eftersom den är så pass kortfattad och översiktlig – den omfattar cirka 120 sidor – upplever jag den mer som ett referensverk som man kanske tittar i ganska tidigt i sitt predikoförberedande arbete. Vad jag saknar är en analys av det moderna samhället och dess livsvillkor. Konsumtion, individualism eller andra nutidstendenser berörs inte, vilket är förvånande för en så sent tillkommen bok. Johanneryd är doktrinärt stringent men väver inte in den sociala kontexten, vilket gör att boken känns lite gammalmodig. Boken är utgiven 2012 av GAudete förlag, Helsingborg.

Mattias

 

(1) Johanneryd sid 16.
(2) Det vill säga Luthers lilla katekes med senare tillkomna frågor och svar.

Att leva i förlåtelse

Vad kan det innebära att leva i förlåtelse? Hur skulle jag se på mig själv om den grundläggande förutsättningen för mitt liv vore att jag vore förlåten? Spontant tänker jag att förlåtelse förutsätter att det finns något att förlåta mig för. Finns det något att förlåta mig för så innebär det att jag har sagt eller gjort något ont eller i alla fall mycket dumt. Men tänk om det är så att det finns en dubbel grundförutsättning för mitt liv – eller kanske till och med en tredubbel?

Den första förutsättningen för vår existens är att vi är skapade. Det betyder att någon annan har tagit initiativ till våra liv genom att skapa oss. Mina föräldrar tog det initiativet för min räkning genom att avla mig. Jag är skapad, det vill säga, jag har kommit till genom någon annans skapande handling, genom andras beslut att göra ett barn.

Att vara skapad är detsamma som att vara en arvtagare. Från mina skapare har jag ärvt egenskaper, kunskaper och kanske även egendomar. Guds egenskap är skaparförmåga, Guds kunskap är kärleken och Guds egendom är livet, det eviga livet, det sanna livet, det verkliga livet. Allt det vill Gud ge oss i arv.

Till detta att vara skapad hör också att allt Gud har skapat i grunden är gott. Det är bara det att Guds skapelse har blivit komprometterad. Våra relationer till varandra och till vår livsmiljö och till annat liv är vad man idag kallar dysfunktionella (1). Det är denna dysfunktion som kallas synd. Synden är den andra grundförutsättningen.

Synd är alltså inte detsamma som specifika handlingar utan synden är ett tillstånd vi befinner oss i som gör att vi agerar egoistiskt och skadar andra. Synden är etisk – den enskilda handlingen är inte per automatik syndig, men etiken bakom handlingen avgör om den är det. Varför, hur och med vilket resultat har en handling begåtts?

För att synden inte är ursprunglig och inte hör hemma i skapelsen har Gud förlåtit oss. Det betyder inte att Gud bortser från våra brott och lögner, men det betyder att Gud vet att vi kan bättre och att vi behöver en andra chans. Gud ger oss sin nåd. Vi är förlåtna. Det är den tredje grundförutsättningen.

Förlåten kan jag gå ut i varje ny dag. Jag vågar leva utan rädsla för att vara otillräcklig, utan att skämmas för den jag är. Förlåten kan jag – och det här är viktigt – förlåta andra! När nu jag har blivit förlåten är det min uppgift att föra denna förlåtelse vidare. Förlåtelse är en process. Den sker inte över en natt. Den kan aldrig ske på kommando. Men den försätter oss i en rörelse mot allt större förlåtelse och allt mindre dysfunktion. Det är vad det innebär att leva i förlåtelse.

Mattias

 

(1) Jämför begreppet dysfunktionell familj; en familj där relationerna är skadade så att familjemedlemmarna skadar och sårar varandra. Dysfunktionell betyder icke fungerande.

Missionen sker genom barnen

Dagens texter innehåller ett missionsprogram för kyrkan. Det ser ut såhär;

• på samma sätt som kunskap förr gick från far till son ska Guds budskap och Guds ande gå från människa till människa,
• den som nås av budskapet ska bära det i sitt hjärta var hon än går och förmedla det till människor hon möter, och
• det ska ske underifrån, genom barnen, i enkelhet, som en gräsrotsrörelse.

Grundförutsättningen är att Guds ord har fördolts för de kloka och mäktiga för att det ska förmedlas genom de barnen. Relationen mellan Fadern, Sonen och Anden bildar mönster för hur kyrkan ska arbeta. Fadern har ju anförtrott allt åt Sonen, och det är genom honom som Guds ord och Ande ska nå oss människor.

Det är i mötet med barnen som den första och grundläggande missionskontakten sker. Och i det mötet kan vi heller inte bara vara ”faderliga” och tro att vi kan allt och de är oskrivna blad. Blev inte Gud själv ett barn för att lära världen att tro? Gud har ju fördolt sin sanning för de kloka. Om vi tror oss vara kloka missar vi alltså poängen. Här ligger kanske ett frö till inre självprövning för kyrkan? Att inte sätta den faderliga rollen på piedestal utan minnas att Sonen lät barnen komma till honom för att Guds rike tillhör sådana som de.

Mattias

Jesus Kristus i himlen och på jorden

Jesus Kristus i himlen och på jorden
Jesus Kristus i luft och vindar
Jesus Kristus i land och vatten
Jesus Kristus i skogar och sjöar
Jesus Kristus i tundror och öknar
Jesus Kristus i regnskogar och korallrev
Jesus Kristus i fiskstim och fågelsvärmar

Jesus Kristus i stjärnor och galaxer
Jesus Kristus i planeter och satelliter
Jesus Kristus i kometer och svarta hål
Jesus Kristus i gasjättar och meteoriter

Jesus Kristus i fotoner och neutriner
Jesus Kristus i atomer och molekyler
Jesus Kristus i deoxiribonukleinsyror och proteinkedjor

Jesus Kristus, inom famntag och bortom händelsehorisonter
Jesus Kristus, den uppståndne och uppstigne Herren
sittande på Faderns högra sida
lever i allt, andas genom allt
som föds och dör och föds på nytt
och på vars rike icke skall vara någon ände
Jesus Kristus, Herre över allting

Amen

Låt det ske pingsthändelser

Förra söndagen var det söndagen före pingst (vilket är logiskt eftersom det är pingstdagen idag) och då predikade jag i mässan i Hörby kyrka. Jag uttryckte en önskan att pingsten inte bara ska vara en vacker försommar utan en händelse som kommer åter igen och igen tills vi blir en mänsklighet. Det var ju på pingsten som Jesu lärjungar - eller lärlingar som jag ser dem - uppfylldes av Guds Ande och började tala olika språk så att de kunde berätta för tillresta judar från andra länder om Jesus.

Igår kväll vann Sverige och Måns Zelmerlöw Eurovisionsschlagern i Wien. Wien som en gång i tiden hotades av turkiska arméer. Wien, länge på gränsen till det kommunistiska Östeuropa. Eurovisionen samlar många folk och språk. Man kan tycka vad man vill om detta spektakel. Jag såg det inte men vad man än tycker så betyder det att vi samlas kring ett gemensamt språk. Engelska säger ni kanske, men jag säger musikens språk. En pingsthändelse eftersom den får människor att mötas. Vilken betydelse den har för freden kan man fundera på när Ryssland ställer upp. Men uppfylld av glädje är många svenskar efter segern! :)

Låt oss be och arbeta (ora et labora) för att det sker pingsthändelser idag och alla andra dagar, händelser som betyder att människor möts över gränser som skiljer religioner, ideologier, kön, folkgrupper och språk åt. Låt pingsten förena oss och uppfylla oss med glädje så att vi kan tala så att alla förstår att fred, inte bara mellan nationer utan också mellan familjemedlemmar, skolelever och arbetskamrater, är vägen in i framtiden och till Guds rike.

Mattias

Som postludium idag lyssnar vi på sången Att lära känna dig är min längtan.

Välsignelse över alla

Det var längesen jag bloggade. Det senast publicerade inlägget är daterat den tolfte april. Vad har då hänt sedan dess? Jag har fått en tilltagande känsla av att behöva semester, vilket är en del av förklaringen till uppehållet. Jag har predikat under denna tid. Jag predikade på Kristi himmelsfärds dag och kommer att predika igen på Första söndagen efter trefaldighet på temat Vårt dop. Ett starkt och viktigt tema. Jag har under den senaste månaden haft dop, begravningar och en vigsel. Kanske är det så att jag, med det behov av framförhållning jag behöver för min egen skull, lever med det jag ska göra och säga så länge att jag hinner bygga upp en känslomässig och själslig förväntan som blir en ansträngning som sedan försvinner när gudstjänsten eller förrättningen är över. Att vara präst innebär att finnas till för andra, att lyssna uppmärksamt och vara närvarande i allt man gör. Men jag tror inte det är det som sliter mest på mig, utan mitt eget sätt att hantera de bollar jag har i luften.

När jag startade denna blogg var det med avsikten att öva mig själv i att fortlöpande skriva predikningar och betraktelser inför min kommande tjänst som präst. När jag tittar tillbaka på bloggarkivets alla inlägg är det inte utan en viss förtjusning över allt jag faktiskt har skrivit. Alla länkar till bra och användbara sajter och resurser för predikanter som jag har samlat. Jag hade faktiskt tanken att min blogg skulle bli den främsta portalen för inspiration till och resurser för predikan. Kanske blir det så. Kanske blir min blogg ett litet sus i ett större predikobrus. Men just nu vill jag faktiskt mest av allt uttala en välsignelse över den tid och det område jag rör mig i nuförtiden. Det är Mellanskåne med alla dess landskap och dess liv.

Välsignelse över alla rapsfält som lyser med sin gula färg.
Välsignelse över alla ängar och åkrar där kommande skördar växer.
Välsignelse över alla bokar och ekar och träd i skogarna.

Välsignelse över alla hus och gårdar, alla byar och samhällen.
Välsignelse över alla affärer, verkstäder och lantbruk.
Välsignelse över alla busskurer, vägkorsningar och gathörn.

Välsignelse över alla människor som hastar från punkt a till punkt b.
Välsignelse över alla som skrattar och alla som gråter.
Välsignelse över alla som älskar och alla som hatar.
Välsignelse över alla som är ensamma och alla som har sällskap.
Välsignelse över alla som har och alla som inte har.
Välsignelse över alla som lever och alla som dör.

Välsignelse över alla.

Välsignelse.

Amen

Predikopodden

Nu hälsar vi en ny resurs välkommen till bloggens rekommenderade onlineresurser. Det är Predikopodden, en nystartad poddkanal som har startats av Malmöprästen Clara Nystrand och där kommande söndags texter diskuteras till hjälp för oss predikanter. Kan rekommenderas då den hjälpte mig inför den söndag som just har varit (andra i påsktiden 2015, första årgångens texter). Tack för hjälpen säger jag och ber om Guds välsignelse över det fortsatta arbetet!


Mattias

Påskens vittnen är vi

Nu befinner vi oss på den glada sidan av påsken. Vi är ju vana att hälsa varandra glad påsk redan på skärtorsdagen eller långfredagen, men ur kyrklig synvinkel blir ju påsken glad först på påskdagen eftersom den markerar Jesu uppståndelse från döden.

Det finns två saker jag tycker är fantastiska med den här evangelietexten. Den första är hur Jesus dyker upp när hans lärjungar har återgått till sitt fiskande och ger dem tips om hur de ska få mera fisk. Han är inte bara intresserad av att möta dem i religiösa sammanhang utan också i väldigt vardagliga. Jesus vill inte bara bli tillbedd som en ikon eller en religiös storhet utan vill verkligen vara en livskamrat som lever våra liv tillsammans med oss och som sitter ner till bords och äter med oss. Hänvisningen till nattvarden är ju uppenbar.

Den andra är att Petrus reagerar som han gör, att han bara hoppar i vattnet helt spontant och simmar in till stranden. Det påminner lite om när vår hund kommer springande emot mig när jag kommer hem från jobbet, jätteglad att se mig. Först fattar de ju inte vem det är, men sen ser de att det är Herren, det är Herren. Och Petrus gör det för att han fattar att han får en chans till, han som hade förnekat Jesus bara några dagar tidigare. Han fattar att han är förlåten och får uppdrag och förtroende fast han svek. Det får de allihopa nu – de ska gå ut och vittna om Jesus för hela världen. De och alla som kom efter dem, ända fram till vår tid. 

Detta med att vittna om Guds närvaro i våra liv, det tänker jag att man kan göra på många sätt. Det finns ju en klassisk bild av att stå upp och vittna om hur fantastiskt ens liv har blivit nu när man har mött Jesus. Och jag menar absolut inte att förlöjliga detta, Jesus har förändrat människors liv och fortsätter förändra människors liv. Jesus har förändrat mitt liv. Men det finns fle sätt. Ska vi följa Jesu exempel här i texten så kommer han ju till en grupp sökare och tvivlare som trodde en tid men tappade modet och återgick till sina gamla liv. Men nu är han där och hjälper dem. Det är de och inga trosvissa övermänniskor han ger sitt uppdrag till. Är det inte då de ser att det är han, när Jesus hjälper dem? Är det inte så andra ser att vi är kristna, när vi hjälper dem? Är inte det ett sätt att vittna om Jesus och om påskens budskap? Jag tror det.

Påsken handlar om möjligheter. Jesus gjorde det omöjliga för att Gud ville visa oss att även det som verkar omöjligt faktiskt är möjligt bara vi bestämmer oss för det. Vi kan titta på det både utifrån ett globalt perspektiv och ett individuellt perspektiv.

• Att en annan världsordning är möjlig. En där vi inte konkurrerar eller tävlar om vem som är störst, bäst och starkast utan en där vi bara är tillsammans och vågar vara svaga och behövande.
• Att ett annat liv är möjligt. Ett där jag inte är utlämnad helt åt mina egna begränsade resurser utan där jag får hjälp av Gud och av mina medmänniskor när jag inte orkar mera.

Det är vittnesbördet. Det är budskapet. Varken mer eller mindre. Och vi är kallade, var och en av oss, att föra ut det budskapet, att räcka evangelium till våra medmänniskor.

Påsken handlar om befrielse, om förlåtelse, om upprättelse. Påsken är inte bara en högtid, den är en händelse. När den som blev kränkt blir upprättad, då är det påsk på jorden. När den som satt fast i missbruk, fattigdom, slaveri eller utnyttjande blir befriad, då är det påsk på jorden. När den som bär på känslor av skam och självförakt får hjälp att inse sitt eget värde, när den som svek får förlåtelse, när den som ingen såg eller brydde sig om får vänner och får känna sig behövd – då är det påsk på jorden. Allt detta är påskhändelser oavsett när de händer.

Mattias

Jungfru Marie bebådelsedag

Idag på Jungfru Marie bebådelsedag minns vi hur Maria fick veta av en ängel utsänd av Gud att hon skulle bli mamma. Att skaffa barn är ju bland det största vi människor kan göra i livet. Och det enorma kärleksband som finns mellan föräldrar och barn är verkligen en bra bild för den kärlek som Gud känner för oss. I Bibeln möter vi Gud som både annorlunda oss och lik oss. Gud är så annorlunda att vi ibland tvivlar på att Gud finns. Men Gud är också lik oss på det sättet att Gud har känslor. Gud känner kärlek. Gud är glad ibland och ledsen ibland. Och Gud blev människa genom Jesus, det barn Maria blev mamma till.

Den här dagen handlar om mod. Modet att lita på Gud. Modet att tro att allt ska ordna sig till det bästa. Modet att inte ge upp. Den här dagen handlar också om att det finns en mening med mitt liv och att Gud har ett uppdrag till var och en av oss. Det finns tre uttalanden i dagens evangelium som är viktiga och som har med det här att göra:

1. Du har funnit nåd hos Gud. Alltså: Gud har identifierat dig som värdefull, inte i motsats till andra – alla är värdefulla – men just här och just nu har Gud ett särskilt uppdrag till just dig.
2. Helig ande ska komma över dig. Du kommer att inspireras till en särskild uppgift. Det du känner inom dig är meningen med ditt liv, det har Gud inspirerat till. Det är alltså inte bara nåt som är pålagt utifrån som en order.
3. Jag är Herrens tjänarinna. Detta är svaret. Jag förstår att det finns en mening med mitt liv och en uppgift för just mig, och jag tackar ja till denna uppgift. Må det ske med mig som du har sagt.

Maria är en förebild, inte bara för unga flickor eller unga mödrar, utan för oss alla. Hon ställs inför detta som händer, och hon tar ansvar och gör det med bravur. Under århundraden har ju Maria framställts som en förebild för kvinnan i det mansdominerade samhället, en tystlåtenhetens och kyskhetens och försynthetens förebild. Men Maria är en förebild för oss alla genom sitt mod och sin beslutsamhet. Hon vågade tro.


Mattias

Här en länk till hymnen Oh Maria, i vår psalmbok nr 480, Var hälsad Herrens moder, ur filmen "Sister Act" med Whoopi Goldberg.

 

Inte för att jag vet

Tänk dig att någon drar en gräns genom ditt liv
så att du klyvs från topp till tå
och får en kluven identitet
så att ena handen inte vet vad den andra gör
och din ena halva är accepterad medan den andra tvingas leva i skuggorna
Och när du försöker komma överens med dig själv om på vilken sida om gränsen ditt hjärta ska beta
så får du inte det
utan den stat som har slagit en spik genom din hand och din fot
måste förhandla med sitt grannland

Inte för att jag vet
men så kan jag tänka mig att det är
att vara same