Jag står vid dörren och bultar

Vi befinner oss bra precis mitt i adventstiden nu, och man kan ju fundera på varför vi fortfarande efter tvåtusen år firar den här födelsen. Rent kulturellt firar vi ju högtiden i sig, med alla traditioner den inbegriper. Men jag tror att svaret ligger i den här berättelsen vi berättar varje år, det här avsnittet ur Lukasevangeliet som handlar om hur Josef och Maria kommer till Betlehem för att bli registrerade i ett skatteregister. Och medan de är där så föder hon sitt barn. Det börjar alltså ganska tråkigt och byråkratiskt. Men sedan så tror jag att mötet med värdshusvärden säger en hel del. Det var kanske så att det verkligen var fullt överallt, alla hotellen var fullbelagda. Men jag undrar också om inte det fanns en och annan värdshusvärd och hotellportier som bara påstod att det var fullt. För symboliskt är det ju vi som ska öppna hjärtats dörr och ta emot Guds kärleksgåva. Och det vet vi ju att det är många som inte har gjort i vår värld. Människor som gör onda saker har helt enkelt hårda hjärtan – eller förhärdade, som det står i Bibeln. För det är ju så med Jesus att han vill något med oss, men vi människor vill gärna ha kontroll över saker och ting. Så då känns det tryggare att hålla Jesus på armlängds avstånd. Så därför måste vi fortsätta att påminna om den här födelsen år efter år tills alla människor har tagit emot Jesus i sina hjärtan, ända tills vi alla har lärt oss att släppa taget och låta tron födas i våra hjärtan, en tro som Gud ger oss som är lika sårbar och utlämnad som ett nyfött barn och som vi måste ge vår omsorg och omvårdnad för att den ska kunna växa.


Dagens Bibelord är hämtat från Uppenbarelseboken 3:20; ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.”


Mattias