söndag 30 juni 2013

Hur målar man en seraf?



Tvärtemot vad jag har gjort hittills ska jag fokusera på den gammaltestamentliga texten idag. Och det främst av sentimentala skäl. Jesajas kallelse är en otroligt fascinerande och dramatisk scen som utspelar sig i Jerusalems tempel. Jesaja har gått in där och får se Herren på sin tron.* Det är som om taket har lyfts bort och himlen är synlig. Herrens mantelsläp uppfyllde templet står det. Den blå färgen står i kristen tradition för beredvillighet, villigheten att svara på kallelsen och ställa sig till Guds och människors tjänst. Jungfru Maria avbildas ofta med blå slöja, hon som svarade när ärkeängeln Gabriel sa att hon skulle bli mor till världens frälsare; ”Må det ske med mig som Herren har bestämt”.
                      Tavlan på bilden har jag själv målat. Den är ännu inte färdig. Frågan är om den någonsin blir det. Men den blå manteln syns där, kanske mer som ett tecken på Jesajas beredvillighet än på Guds himmelsblå närvaro – eller kanske båda? Jesaja ville verkligen vara Guds sändebud. ”Jag, sänd mig!” ropade han när Gud frågade vem som skulle vara hans budbärare. Och budskapet var hårt. ”Gå och säg till detta folk: Ni ska höra men ingenting förstå, ni ska se men ingenting fatta. Förstocka detta folk, täpp till deras öron, täck för deras ögon, så att de ingenting ser, ingenting hör, ingenting förstår och inte vänder om och blir botade.” På frågan hur länge detta budskap skulle förkunnas svarade Gud: ”Till städerna ligger i ruiner och ingen bor i dem, tills husen står tomma och åkrarna ligger övergivna”. Detta var ett förebud om Jerusalems förstörelse och fångenskapen i Babylon, vars slut pålyses i kapitel 40 – ”Bana väg för Herren genom öknen”!
                      Men åter till templet. Herren satt på en tron och omgavs av serafer som hade sex vingar; med två dolde de sina ansikten, med två dolde de sina kroppar och med två flög de. Varför dolde de sina ansikten och sina kroppar, kan man undra? Jag misstänker att det har att göra dels med att man inte fick komma inför Herren blottad och att man inte fick se Gud eller inte kunde se Gud och överleva. Ändå får Jesaja se Gud. Hans kallelse är speciell. Inte ens Mose fick se Gud på samma sätt. En anledning till att min målning inte är färdig är att jag inte riktigt vet hur jag ska måla just seraferna. Jag vill måla dem som eldslågor eftersom ordet ”saraf” betyder ”brinnande” på hebreiska. De är änglar och eldvarelser. Kanske är det anatomin som ställer till det? Hur målar man på ett trovärdigt sätt att en varelse har så många lemmar på samma kropp? Ska de ha armar också?
                      Varför fascineras jag av Jesajas kallelse? För att den påminner om min egen? Nja, jag kan inte påstå att jag har fått samma omskakande upplevelse, och sannerligen inte samma hårda budskap. Men vissa personer och deras kallelser och gärningar kan jag identifiera mig med. Jesaja i templet och Johannes döparen vid Jordanfloden. Så totalt, så fullständigt sammanflätade med sina uppdrag. Jesaja gick naken i tre år för att visa sitt folk vad som skulle ske med dem om de inte vände om och gjorde Guds vilja. Det är inte märkligt alls att Jesajas bok har blivit omhuldad i kristen tradition. Att smida sina svärd till plogbillar, Immanuel, fridsfursten som ses som ett förebud om Kristus (men i sin samtid var en judisk kungason), gräset som torkar och blomman som vissnar och Guds ord som varar för evigt, Herrens lidande tjänare… allt detta är hämtat ur Jesaja.
                      Templet är fullt av rök och jag hostar. Himlen är öppen och golvet skakar. Ve mig, jag är förlorad, ty jag har orena läppar och bor bland ett folk med orena läppar. Kanske kommer serafen med ett glödande kol och renar mig? Till dess får jag fortsätta fundera på hur den ska avbildas.

Mattias

*Jesaja kapitel sex. Kapitlet har tretton verser. Evangeliebokens textavsnitt slutar vid vers åtta.

söndag 23 juni 2013

Den högstes profet


Johannes döparen är en av de mest fascinerande gestalterna i Bibeln. Åtminstone tycker jag det. Dagens evangelium berättar om hans födelse och hur han får sitt namn; Johannes, eller på hebreiska Yochanan, ett namn som betyder Herren är nådig. Johannes framhålls i den kristna traditionen som den som föregår och pekar mot Jesus. Den siste av Gamla testamentets profeter och den som förebådar Kristus. Han säger om sig själv att han är rösten som ropar i öknen att man ska bana väg för Herren – Jesus, Guds son. Detta är en återgivning av Jesaja 40:5, som kan översättas på två vis;
”En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen”,(1) eller
”En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren”.
Eftersom Johannes står ute i öknen och ropar så är det den senare versionen han använder för att identifiera sig själv inför de utsända från Jerusalem som ska ta reda på vem han är.
Relationen mellan Johannes och Jesus är spännande. För det första är de släktingar genom sina mödrar. Johannes är ett halvår äldre än Jesus, vilket är orsaken till att midsommaren är Johannes’ högtid i kyrkoåret. Det är helt enkelt ett halvår innan jul, som blev den högtid då vi firar Jesu födelse. För det andra beskrivs även Johannes’ födelse som ett evangelion, ett gott budskap (2). Lukasevangeliet berättar utförligast om Johannes, och här framträder ett parallellskeende; ärkeängeln Gabriel förebådar först Johannes’ födelse för hans far Sakarias och därefter Jesu födelse inför Maria. Dock var Johannes’ föräldrar till åren (vilket för tanken till Abraham och Sara) medan Maria var en ung flicka. Johannes kom också att leva sitt liv på ett sätt som liknar Gamla Testamentets nasirer, ett slags asketer (3). Gammalt och nytt knyts ihop i relationen mellan Johannes och Jesus, och det är tydligt hur stafettpinnen liksom lämnas över från den ene till den andre.
Kärnan i Johannes’ budskap var syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop och att det skulle komma någon annan efter honom som skulle döpa i helig ande och eld. Johannes döpte Jesus, som sedan påbörjade sin egen verksamhet. Johannes predikade mycket av det budskap som sedan blev det kristna, och rent kronologiskt kom Jesus som en efterträdare till Johannes. Men jag vill att vi stannar upp här, innan stafettpinnen slutgiltigt överlämnas. Det är midsommar, året har vänt och dess kortaste natt har passerat. Ovanför polcirkeln är det midnattssol. Jag ser för mitt inre öga Johannes döparen som står vid en bäck någonstans i Sommarsverige och ropar till oss att även vi ska vända om så att vi är beredda när ljuset föds mitt i vintern. Allt det Johannes och Jesus sa och gjorde är alltid aktuellt, året om. Men det ligger ändå en stark symbolik i att när det är som ljusast profeterar Johannes om det stora ljuset som ska födas om ett halvår. ”Var beredda”, säger han. ”Vänd om och lär dig prioritera rätt saker. Jag är bara förtruppen, välkomstkommittén. Räddningen finns hos honom som kommer. Han ska bli större och jag mindre!”Så sluts cirkeln mellan de två: Johannes och Jesus, på många sätt varandras spegelbilder och båda med ett budskap till oss.

Mattias

(1) Enligt Bibel 2000
(2) Lukas 1:19
(3) Nasirer var ett slags asketer i det gamla Israel som skulle leva enligt vissa regler. Bland annat fick de inte raka hår eller skägg och de fick heller inte dricka alkohol. Detta finns beskrivet i 4 Mosebok kapitel 6.

fredag 21 juni 2013

Glad midsommar!



Eftersom det är midsommar har jag bestämt mig för att ta lite ledigt och lägger därför upp psaltarpsalm 104 som handlar om skapelsen som ju är tema för midsommardagens gudstjänst. Smultronet på bilden är fotograferat på vår uteplats. Ha en riktigt fin midsommarhelg med många prästkragar så ses vi igen i övermorgon då det är Johannes döparens dag!

Mattias

Psalm 104

Lova Herren, min själ! Mäktig är du, Herre, min Gud,
i höghet och härlighet är du klädd, du sveper dig i ljus som i en mantel.
Himlen har du spänt ut som ett tält, ovan skyn har du timrat din sal.
Du gör molnen till din vagn och far på vindens vingar.
Du gör vindar till dina sändebud och eldslågor till dina tjänare.
Jorden har du ställt på stadig grund, den kan aldrig i evighet rubbas.
Urhavet täckte den som en klädnad, vattnet stod högt över bergen.
Det flydde för ditt rytande, när du dundrade tog det till flykten,
uppför bergen, ner i dalarna, och stannade där du bestämt.
Du satte en gräns för vattnet: aldrig mer skall det täcka jorden.
Du låter källor rinna upp och bli till strömmar som forsar fram mellan bergen.
De ger vatten åt alla markens djur, vildåsnor släcker där sin törst.
Vid dem häckar himlens fåglar och sjunger bland täta löv.
Du vattnar bergen från din sal, jorden mättas av allt vad du ger.
Du låter gräs växa för boskapen och örter till människans tjänst.
Så frambringas föda ur jorden och vin, som gör människan glad,
olja, som ger hennes ansikte glans, och bröd, som ger henne styrka.
Libanons cedrar släcker sin törst, Herrens träd, som han planterat.
Där har fåglar sina reden, i deras kronor har hägern sitt bo.
De höga bergen är stengetens hem, klyftorna ger klippgrävlingen skydd.
Du gjorde månen, som visar årets tider, och solen, som vet när den skall gå ner.
Du sänder mörker, och det blir natt. Då myllrar alla djur i skogen fram,
de unga lejonen ryter efter rov och begär sin föda av Gud.
Solen går upp, och de drar sig undan och lägger sig ner i sina hålor.
Människan går ut till sina sysslor och arbetar tills kvällen kommer.
Otaliga är dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla,
jorden är full av vad du skapat.
Där är havet, det väldiga, vida, med en myllrande skara utan tal
av djur både stora och små. Där stävar skeppen fram, där är Leviatan,
som du skapat till att tumla om i djupet.
Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid.
Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta.
Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör
och blir åter till mull.
Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.
Må Herrens ära bestå för evigt, må Herren glädja sig över sina verk.
När han ser på jorden skälver den, rör han vid bergen börjar de ryka.
Jag vill sjunga till Herrens ära så länge jag lever, lovsjunga min Gud så länge jag är till.
Må min bön behaga Herren, må jag få glädjas över honom.
Må syndarna försvinna från jorden, de onda inte längre finnas till.
Lova Herren, min själ!
Halleluja!

söndag 16 juni 2013

Mynt och människor







Den här texten handlar inte om städning. Moralen i den är inte att du ska ha fint hemma. Gud letar inte damm under din soffa. Det Gud söker är vad som finns i ditt hjärta. Det du säger till dig själv när ingen annan hör och det du tänker om människan framför dig i kassakön på ICA – om du tänker nåt alls om den personen – det är Gud intresserad av. Varför då? Jo, därför att Gud har gett oss livet och ansvar för livet för att vi ska lära oss tillsammans vad som håller i längden i vår relation till Gud, varandra och hela världen. Gud som skapare skulle kanske kunna ses som en uppfinnare som vill se att experimentet fungerar. Gör komponenterna det de ska? Reagerar substanserna som det är tänkt? Och om de inte gör det så ingriper han kanske genom att blanda in en ny substans i experimentet för att hejda den negativa reaktionen. Helt irrelevant är inte den jämförelsen. Gud har redan liknats med en trädgårdsmästare som ansar sina växter för att de livskraftiga grenarna ska växa samtidigt som han rensar bort döda kvistar. Det viktiga att minnas är att Gud är med oss. Gud är inte någon passiv åskådare eller ännu värre, en åskådare som skadeglatt skakar på huvudet åt våra tokigheter. Gud är en passionerat älskande medvandrare som är lika snar till både glädje och ilska som vi. Och Gud har ingripit för att rädda oss, men inte på ett sådant sätt att vårt ansvar försvinner. Gud vill att vi ska samarbeta. Därför är det intressant och roligt att Gud faktiskt liknas vid en kvinna så att den gubbiga gudsbilden får en motvikt.
                      Att vara förlorad och bli återfunnen följer samma mönster som att dö och uppstå. Hur döden kan komma först och livet sedan verkar ologiskt för oss som lever nu och tycker att man ju naturligtvis lever först och sedan dör. Hur kan det vara på något annat sätt? Men ställt mot denna söndags tema blir det tydligare; det som återfinns måste ju först ha varit förlorat. På något annat sätt kan det ju inte vara. Grundläggande för förståelsen av uppståndelsen är att det som kommer efteråt är bättre än det som föregick. Efter uppståndelsen har Jesus en förhärligad kropp. Det är han, men han är förändrad. Jag ska inte bli så klichéartad att jag säger att det som inte dödar härdar. Men vi dör och uppstår flera gånger under vår livstid och det vi går igenom förändrar oss för all framtid. På samma sätt är det med den nya värld som kommer efter den som går under i Uppenbarelseboken. Sammanrasade världar och krossade drömmar ersätts med nya. Gud gör allting nytt.
Liknelsen om det förlorade myntet ingår i en triad av liknelser Jesus berättar när han får frågan varför han äter tillsammans med tullindrivare och syndare. De är liknelsen om det förlorade fåret, det förlorade myntet och den förlorade sonen. Serien kulminerar i den sista och lärdomen är att Gud alltid söker relation med varje människa och alltid är beredd att försonas. Fåret, myntet och sonen är du och jag när vi glömmer var vi hör hemma och vem som vill oss väl. När Jesus får frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren – kejsaren var ju ändå en hedning vars arméer höll judarnas land under ockupation – svarar han att man ska ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren och ge Gud det som tillhör Gud. Vi tillhör Gud och varandra och ska ge oss själva åt Gud och våra medmänniskor. Gud söker oförtröttligt relation med oss oavsett om vi själva söker Gud eller inte. Med lagens kvast och i ljuset från evangeliets lampa sopar Gud hjärtats rum och finner de tankar och känslor som vi helst vill sopa under mattan. Och vi själva behöver vara ljus i varandras mörker. Att bara städa huset räcker inte. Vi måste aktivt söka varandra.

Mattias