Från svinstia till sakristia

Det ovanstående är rubriken på en artikel om mig i gårdagens Skånska Dagbladet den 24 augusti 2013. Artikeln handlar om mitt skifte från svinskötare till (blivande) präst. Ett yrkesval som för mig motiveras mycket av att få kommunicera ett budskap och drivas av en inre övertygelse i mitt arbete. Dagens tema är medmänniskan och Jesu ord om att vända andra kinden till är välbekanta. Men jag väljer att stanna upp inför episteltexten idag. Den är hämtad från Paulus’ brev till de kristna i Rom. ”Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra”, skriver han. Skulder talas det ju rätt mycket om i Bibeln. ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåter dem som står i skuld till oss” lyder en av bönerna som utgör Herrens bön, Vår Fader. Och innan man går till gudstjänsten ska man försonas med sin ovän så att man inte firar en falsk gudstjänst som bara blir ett yttre handlande och tomma ord.

                      Budet att älska sin nästa som sig själv framställs av Jesus som ett av de främsta buden vid sidan av att älska Gud över allting. Jag tror att detta är det allra viktigaste och mest grundläggande. Det handlar i grunden om det vi kallar människosyn. När man diskuterar människosyn talar man ofta om allas lika värde och att man inte ska diskriminera. Man talar i termer av FN-deklarationer och så vidare. Jag brukar säga att min människosyn börjar med de tankar som andra människor väcker hos mig och vad jag gör med de tankarna. Vad tänker jag om den som står före mig i kassakön på ICA eller kör bilen som ligger före mig på väg till jobbet och kör sådär lite för sakta för min smak? För min nästa, det är den människa som i varje givet ögonblick befinner sig näst intill mig själv. Det jag gör eller säger om den människan, däri ligger min människosyn. Det är där jag måste börja arbeta. En gång gick jag i högmässan på en annan ort. In kom ett medelålders par och satte sig två rader framför mig i kyrkan. Mannen hade en ganska stor näsa och kvinnan tror jag hade päls, och jag minns hur jag tänkte ganska osmickrande tankar om dem. Ful näsa, säkert högdraget rikt folk. Men sedan, vid fridshälsningen innan nattvardsutdelandet, vände de sig spontant om och tog mig i hand och sa "Herrens frid!" Och alla mina fula tankar var som bortblåsta. Helt plötsligt var de verkligen mina nästor. Ibland kan människor man tänker illa om överraska en.

Jesus säger att Gud låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga, och så är det. Det är upp till oss att se till att rättvisa och medmänsklighet råder bland oss. Annars kan vilken anda som helst råda och det påverkas varken av solen eller av regnet. Från svinstian till sakristian går en linje av omsorg om individer om inte alltid ger plats åt varandra. Men kärleken vållar inte din nästa något ont.

Mattias