Predikotext; Apostlagärningarna 12:6-17
Kyrkan och det mänskliga hjärtat har det gemensamt
att de är platser där Gud och människa möts. Men hjärtat kan vara en låst
plats, ett rum där vi har låst in oss och spärrat för ingången eftersom vi har
blivit sårade, svikna eller skadade. Rädda för andra människor, rädda för våra
egna känslor. Rädda att om vi öppnar och släpper in igen så blir vi sårade
igen. Förtrampade igen. Men vi glömmer att den uppståndne Kristus gick rakt
igenom väggar för att möta sina förtvivlade vänner. De som satt tillsammans i
ett rum och trodde att han, som var deras hopp, var död. Med samma förvåning
som lärjungarna mötte Jesus efter uppståndelsen öppnade de bedjande vännerna
dörren och såg att det var Petrus. De trodde aldrig att de skulle få se honom
igen. Men där stod han och berättade hur Gud hade befriat honom.
Kyrkan vill vara en
plats där försoning kan ske. Det trygga rummet där vi kan berätta om det onda i
vår tillvaro. Lyssna på varandra och försonas med oss själva, med varandra och
med Gud. Kanske kan vi också berätta en ny berättelse. En berättelse om hur vi
blev befriade från en ond börda, om ett sår som äntligen har kunnat läkas. För Gud
har förmågan att tränga in i mitt hjärtas mörkaste fängelserum där jag har låst
in mig för att slippa känna smärtan, men samtidigt evigt kättrad fast vid det
onda. Han som låser upp varje lås och bryter igenom varje mur. Med nådens ljus
lysande kring sig reser han mig upp. Han befriar mig från syndens bojor. Han leder mig
ut, förbi vakterna och genom järnporten, ut ur hjärtats fängelse, ut till försoningens
befrielse. Ut till friheten. Amen
Mattias
Postludium: Shackles av Mary Mary
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar