Påsken ställer de frågor vi inte vågar fråga

Betraktelse över Johannesevangeliets påskberättelse inklusive första årgångens evangelium för annandag påsk (Lukas 24:13-35).

Det var strax före påskhögtiden. Jesus visste att hans stund hade kommit. Han hade älskat sina egna, och han älskade dem in i det sista, intill slutet. Påskens berättelse handlar om ett förbund, en gemenskap som håller genom död och liv. Ett kärleksband som döden inte kan förstöra utan som räddar från döden.

Det börjar med fötter; fötter som tvättas. Om jag inte tvättar er har ni ingen gemenskap med mig. Det fortsätter med fötter; fötter som vandrar den tunga vägen upp mot dödens plats, den som kallas Skallen. Han bar själv sitt kors. Och det är fötter som vandrar vidare, ut ur berättelsen och bort mot nya dagar.

Vid den plats som kallas Skallen finns ingen nåd. Där finns bara skrik, smuts och blod. Vid korsets fot är sorgen outhärdlig. Där härskar vansinnet och vanmakten. Hur kan man göra så mot en människa? Hur kan detta vara ett tecken på kärlek som aldrig dör? Den lärjunge som Jesus älskade gråter tillsammans med Jesu mor. Från korset säger Jesus: Kvinna, där är din son. Och till lärjungen: Där är din mor. Och till sist: Det är fullbordat. Det är gjort. Det är slut. Han är död.

Men för varje varför finns det ett därför. Vad jag gör förstår du inte nu, säger Jesus. Men sedan ska du förstå det. På påskdagens morgon kommer den gryende insikten; han är kanske inte död. Men innan insikten hinner växa till förståelse kommer förundran inför undret. Brann inte våra hjärtan när han talade till oss? Vem var han? Vem är han? Vem var jag, och vem har jag blivit?

Påsken ställer de frågor som vi inte vågar fråga eftersom vi är rädda för svaren. Påsken duckar inte för att det finns mycket smärta i vår värld. Påsken vill säga att smärtan och mörkret inte är det starkaste eller det slutgiltiga. Påsken stiger ut ur graven och leder oss mot ljuset.

Man kan också fundera över de olika individer som är inblandade. Den lärjunge som Jesus älskade måste ha haft det extra svårt. Jag tror nämligen att kärleken var besvarad. Jag tror inte nödvändigtvis att det var en erotisk kärlek. Men stark nog för att Jesus skulle anförtro sin mors öde åt honom. Där är din mor och min mor som jag inte kan ta hand om längre.

Pilatus å sin sida är en konsekvent man. Han gör det han måste göra, även om han inte gillar det. På Jesu kors har han satt upp ett anslag: Jesus från Nasaret, judarnas konung. De judiska ledarna klagar och säger: Skriv inte judarnas konung. Skriv istället det han själv säger: Jag är judarnas konung. Men Pilatus svarar: Vad jag har skrivit, det har jag skrivit. Det ändrar vi inte på. Pilatus’ domar är definitiva. Har han nu pressats till att göra detta, då får det vara så. Då kan man inte komma och klaga efteråt.

Varje gudstjänst är ett påskfirande. Varje dop är en skärtorsdag, varje begravning är en långfredag och varje söndag är en påskdag, en fest över livets seger. När brödet bryts visar sig Jesus och avslöjar sitt bords hemlighet som inte är någon hemlighet utan den klaraste sanning som kan finnas; vi delar ett enda bröd för att vi är en enda mänsklighet. Soldaterna som korsfäster är människor, de med. De är kanske avtrubbade av alla grymheter de har bevittnat och deltagit i. Lärt sig att inte betrakta sina offer som människor. Det är lättare då.

Människor och djur dör hela tiden, varje sekund, varje dag. Men påsken dör aldrig. Påsken fortsätter att stiga ned i gravarna, vare sig de är grävda i jorden eller uthuggna i berget. Påsken går inte längre förbi.* Den stannar. Den är där, där du är. Påsken är Guds eget sätt att hantera sin sorg och sin glädje över världen och människorna. Därför söker sig påsken in i våra liv. Om du vill se påsken som en hare eller en liten gul kyckling, så gör det. För mig är påsken en människa som inte bara var människa utan en mänsklig Gud som kom för att rädda oss och ge oss hopp. Sedan steg han upp igen till sin Fader, för hans stund hade kommit.

Mattias

*Ordet påsk kommer av hebreiskans pasach, som betyder att gå förbi. På engelska kallas den judiska påsken därför ”passover”. Bakgrunden är berättelsen om hur israeliterna som levde som slavar i Egypten skulle stryka lammblod på sina dörrposter för att undkomma Guds hämnd. Då skulle Guds mordängel gå förbi. Se 2 Mos 11-12.