Jag har en liten egenhet. Jag brukar tala med
kyrkor. När jag kommer till en kyrka så händer det ofta – inte alltid – att jag
lägger handen mot ytterväggen för att få kontakt med kyrkan. Det verkar kanske
konstigt, men jag känner det som om jag vill fråga den hur den mår, om jag får
hålla gudstjänst där eller bara försöka förnimma en känsla. Vissa kyrkor dras
jag till på ett närmast magnetiskt sätt. Det finns en kyrka som jag är
nästintill besatt av. Jag är så fascinerad av den att när jag kör förbi så
måste jag anstränga mig för att hålla ögonen på vägen så att jag inte orsakar en
trafikolycka. Jag har stannat och kommunicerat med den ett par gånger. Jag tror
vi är kompisar :).
Även
kyrkor är levande, tänker jag. I en kyrka har människor bett och haft
gudstjänst länge, ofta i århundraden. Det gör något med kyrkan tror jag. Det
sitter i väggarna eller hur man ska uttrycka det. När man säger så menar man
ofta en tradition som i negativ bemärkelse begränsar den som ska verka i ett
visst sammanhang. Det sitter i väggarna, det spelar ingen roll vad du vill. Jag
menar bara att det finns ett avtryck, ett liv. Jag är inte säker på att jag
menar något övernaturligt. Jag bara tror att man kan kommunicera med kyrkor.
Jag gör det i alla fall.
En
gång hittade jag en liten bit av kyrkfasaden liggande i grusgången vid en kyrka
och lade handen mot kyrkmuren med frågan i huvudet om det var så att jag kunde
få ta den med mig som minne. Men ganska snart fick jag känslan av att jag inte
fick det, så jag la tillbaka den där det såg ut som om den passade in i
fasaden. En annan gång frågade jag en kyrka om den välkomnade mig dit ifall jag
skulle vilja jobba i den församlingen som kyrkan tillhörde. Och då upplevde jag
starkt att svaret var ja. Ofta handlar min kommunikation med kyrkor om ordlös
närvaro eller tankar som kommer spontant. Jag ser det som ett sätt att öva min
egen intuition. Jag gör ofta val utifrån vad jag spontant upplever som rätt och
söker därför efter en omedelbar känsla som en kyrka inger. Kanske kan du förstå
vad jag menar.
Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar