Före och efter

Korsfäst                                                  Korsfest

Betraktelse på Annandag pingst

Idag är det Annandag pingst och temat är Andens vind över världen. Nu har raden av söndagar från fastan genom påsken, Kristi himmelsfärd och pingsten börjat betas av som pärlorna på en frälsarkrans. Söndag för söndag och bön för bön förändras budskapet från något internt och hemlighetsfullt till något utåtriktat och kraftfullt. Förvandlingen skedde genom korset. Stafettpinnen överlämnades vid uppstigandet. Anden gavs på pingstdagen. Nu kommer missionen, apostlaskapet och efterföljelsen i fokus.

                      Andens vind över världen låter poetiskt. Som en försommarvind som rasslar i trädens soldränkta lövverk. Pingstens hänförelse får ett litet passionerat efterskalv. På ett fördolt, nästan osynligt sätt ska världen förändras inifrån och ut. Men så säger Johannes något till oss. ”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Amen. Stor nåd. Men sedan säger han: ”Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom”.* Stor oro. Vad gör vi nu med detta?

                      Jag fattar frälsarkransens båda röda pärlor och tänker att de är Andens pärlor. Inandning och utandning. Jag får inte glömma att arbeta med mig själv och sträva efter att vandra livets väg. Gud ger anden utan att mäta. Guds generositet är utan gräns. Ett ideal jag aldrig kan uppnå men heller aldrig får glömma att sträva efter. För Jesu Kristi skull. Amen

Mattias

*Johannesevangeliet 3:36

Glad pingst!

Den nakne predikanten önskar alla läsare en glad pingsthelg! Pingsten kallas hänryckningens tid för att Jesu lärjungar "kom i hänryckning" när den helige Ande kom över dem och visade sig som eldslågor ovanför deras huvuden. För oss i Sverige är väl pingsten mest förknippad med en annalkande vår och sommar, och då kan man verkligen komma i hänryckning! Jag vill citera psalm 719:

Kom nu, helig Ande, som en låga, som en vårvind.
Kom nu, helig Ande, fyll mitt hjärta med din kraft.
Halleluja, halleluja, halleluja, halleluja!

Kom nu, helig Ande, gör mig vaksam, gör mig lyhörd.
Kom nu, helig Ande, fyll mitt hjärta med din kraft.
Halleluja, halleluja, halleluja, halleluja!

Mattias

Vem vågar säga halleluja?

I en artikel på ledarplats i Kyrkans tidning citerar Barbro Matzols teologen och forskaren Patrik Hagman vid Åbo akademi i Finland. I boken Efter folkkyrkan – en teologi om kyrkan i det efterkristna samhället försöker han se en väg framåt för folkkyrkorna i Norden. Och hans recept är att sluta se problemet med vikande medlemssiffror enbart som ett konsumentproblem och ange verksamhetsutbudet som enda skäl till medlemskap. Man måste våga ställa tuffa frågor – teologiska frågor – kring kyrka och kristen tro. Hagman problematiserar våra låga trösklar och vår ovilja att vara exkluderande. För mig har de låga trösklarna inneburit att alla ska känna sig välkomna in. Inte att vi som kyrka inte ska våga stå för något. Med risk för att låta självmotsägande tror jag att vi måste våga vara tydliga med var vi står och därmed riskera att nån inte vill vara med. För mig är tydlighet inte detsamma som att vrida klockan tillbaka och riva upp kontroversiella beslut kring prästämbete och äktenskap – för att ta ett par tydliga exempel :) Tydlighet är inte detsamma som konservatism i mina ögon.

I Första Johannesbrevet står att Gud är kärlek och att den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Vackert. Men i samma brev står att den som syndar är djävulens barn. Vad gör vi med ett sådant yttrande? Problemet är inte att det står sådana saker i Bibeln, men det blir ett problem om vi duckar för dem. Var exempelvis Jesus en etisk lärare eller mänsklighetens frälsare? Svaret är att han var båda! Vad Jesus lärde kan aldrig skiljas från vad han gjorde. Jesus måste dö på korset för att människornas skuld var så stor att de själva inte kunde betala den. Det låter tufft, men det är ju bara att se sig omkring och konstatera att vi inte klarar av att vare sig ta hand om varandra eller den värld vi lever i. Han uppstod för att visa oss en väg ut, ett sätt att bryta den destruktiva onda cirkeln. Fortsättningen på den Bibelvers jag citerade ovan är att Guds verk har uppenbarats för att utplåna djävulens verk. För varje kraft finns en motkraft. Patrik Hagman menar att en möjlighet för kyrkan är att vara en ”kontrastgemenskap”, och det saknas sannerligen inte saker i vårt samhälle som behöver kontrasteras. En gemenskap där det är andra saker som värderas än makt, materialism och lönsamhet. Så utbreds Guds rike.

Jag har under mina år som teologistudent sett ett par studiekamrater lämna Svenska kyrkan och gå till andra kyrkor. Jag tror inte det enbart beror på synen på äktenskap och prästämbete. Jag tror det är frustration över en upplevd otydlighet som också jag personligen ofta känner. Vi har mycket att vara stolta över. Men vi måste våga kommunicera det tydligare. Jag tror att människor idag vill ha tydliga alternativ och alltmer vänder sig bort från dem som upplevs som otydliga och luddiga. Att vara kristen är ett ställningstagande. Vi måste våga säga halleluja. Jag vågar. Vågar du?

Mattias

Betraktelse på Kristi himmelsfärds dag

Idag sluts cirkeln. Den cykel som inleddes med Jesu födelse och inbegriper hans liv, död och uppståndelse avslutas nu med hans uppstigning till himmelen. Som han själv säger i kommande söndags evangelium: ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern”. Det enda som återstår att vänta på är hans återkomst på den yttersta dagen. Det kan gärna få dröja ett tag till för min del :)

                      Med Kristi uppstigande börjar en helt ny tid för lärjungarna. Som apostlar ska de nu föra hans arv och hans budskap vidare, rustade med mod och kraft från honom och vägledda av den helige Anden, hjälparen. Resten är, som man brukar säga, historia – eller kyrkohistoria, om man ska vara korrekt. Och där skulle min betraktelse kunna vara slut. Jesus är inte den förste i Bibeln som rycks upp till himlen. Profeten Elia som vi läser om i Kungaböckerna åker upp till himlen i en brinnande vagn. När uppdraget är slutfört kallar Gud hem sina utsända och andra får ta vid. Så är det för oss alla. Vi är alla födda till en livsuppgift, och den kommer att innebära svårigheter för oss men också bära ett löfte och ett hopp inom sig. Det är detta som är innebörden i att ta sitt kors. Vi är inte kallade som kristna att bli uppspikade på kors som Jesus blev. Men vi har våra kors att bära, våra uppdrag i livet och vårt bidrag att ge till kyrkans, samhällets och mänsklighetens liv.

                      Kristus är uppstånden. Han är sannerligen uppstånden. Och han är uppstigen till himlen och sittande på Gud Faders högra sida. Där ber han för oss inför Guds ansikte. Han levde vårt liv och dog vår död så att vi ska kunna uppstå med honom. Han är med oss alla dagar till tidens slut.

Mattias