Första advent

Ett nyfött barn mitt i ett bombattentat

En soluppgång över en försurad sjö

Världen är fantastisk

Och vedervärdig

Människan är kärleksfull

Och grym

Himmel och helvete sida vid sida

Mitt i detta finns vi

Gud gjorde ett statement genom en människa för tvåtusen år sen

Nu gör han det igen

Genom dig

Du har ett val

Gud, kyrkan, Bibeln, Jesus – vad handlar det om?

Det handlar om dig

Ditt liv

 

Du är döpt till liv

Inte till död

Du är älskad

Inte hatad

Vad dom än säger

Vad dom än gör

Är du älskad

Glöm inte det

Vi har det så bra idag så vi behöver inte Gud.

Vetenskapen har ju förklarat allt. Vad ska vi med tro till? Med Gud till? Med Jesus till?

Men vet ni – jag tror att vi behöver allt detta mer än nånsin.

För med all vår materiella standard så mår vi ofta dåligt.

Med all vår teknologi blir vi tomma

Ensamma

Övergivna

Som ensamma övergivna sommarkatter drar vi omkring och förstår inte var alla tog vägen

Tyckte de inte om mig?

Hur kunde de bara åka och lämna mig kvar?

Jag är hungrig.

Men saliga är dom som hungrar och törstar.

Det säger Jesus.

Dom ska bli mättade.

Saliga är dom som hoppar jämfota av ilska över världens orättvisor.

Dom ska se Gud.

Saliga är dom som är fattiga i anden.

Dom ska stå i gathörnen och ropa på polisen när skinnskallarna knackar bög.

När bombplanspiloterna trycker på knappen

Och en stad till går upp i rök

Saliga är dom som tigger med en pappmugg i handen

Dom ska se föraktet i dina ögon som går och lägger sig med dig och inte låter dig somna om

Saliga är dom

Sannerligen

Amen.

Sanning och konsekvens

Det är domssöndagen idag, och tankarna går kanske dels till Uppenbarelsbokens beskrivningar av världsundergång i eld och blod eller till miljöförstöring och annat ont som vi människor ställer till med. Men även domen är underkastad det kristna livsmönstret av död och uppståndelse. Även i domen finns det nåd. Om det är något som är tydligt i evangeliet så är det att nåden är starkast. Men nåden finns inte bara där som en ständig förlåtelse utan konsekvenser. Nåden finns inte för sin egen skull. Den finns där för att vi ska kunna får förlåtelse och försoning för att sedan gå och försona oss med nästa människa, och nästa och nästa. Vi får lasta av oss våra bördor, inte för att sätta oss i soffan och glo på TV utan för att gå vidare och hjälpa andra att avlastas. Titta på TV kan vi göra ändå, det behöver vi inte nåden till. Nåden finns till för efterföljelsens skull, och det är vår efterföljelse som underkastas en kritisk blick idag. Numera kan man ju höra en nyare formulering av avlösningsorden; istället för ”Dina synder är dig förlåtna” kan man höra präster säga ”Du är förlåten, du får förlåta andra”. Det handlar om just detta. Det är inte en tillåtelse, det är en uppmaning.

Domssöndagen handlar om sanning och konsekvens, det som alla Bibelns profeter har talat om: ”Omvänd er från era onda vägar, annars går ni under”. Det är inte svårt att se på vilka sätt vi måste omvända oss. Men jag skulle vilja tala om något annat idag än alla krig och allt annat elände i världen. Domssöndagen handlar också om att se sig själv i spegeln och rannsaka sig själv. Guds ord har funktionen av att vara den spegel vi speglar oss själva och våra liv i. Vem är jag egentligen? Hur lever jag mitt liv, och vad får det för konsekvenser för mig själv och andra runt omkring mig?

På domssöndagen måste vi också kunna rannsaka oss själva som kyrka och fundera på hur vi är kyrka idag och hur vi skulle vilja vara det. Nånting som jag tror vi generellt är lite dåliga på i Svenska kyrkan idag, det är att faktiskt vara kristna och stå för det. Den kristna tron ska ju vara en hjälp att leva, en hjälp att dö och en hjälp att gå in i det eviga livet, det som vi redan har del i men en dag ska uppleva fullt ut. Efterföljelsen innebär ju också att Jesus leder oss nånstans, men hur ofta talar vi om det? Låter vi det nånsin bränna till när vi talar om tro? Och en dag som denna: vad betyder det att Jesus ska komma tillbaka? Vi säger orden varenda mässa och vi ska säga dem idag också: ”Din död förkunna vi, Herre. Din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet”. Men vad betyder det? Och vad kan det betyda för människor som kommer till kyrkan och hör det?

Jag tror att det finns många människor som längtar efter ett budskap som utmanar och faktiskt ställer dem inför sanning och konsekvens, men jag tror också tyvärr att många som kommer innanför vår kyrkas väggar blir besvikna för att de sökte ett budskap med nerv och känsla men inte fann det. Men i en tid då allt fler människor vill välja aktivt vad de vill vara medlemmar i och allt mindre är medlemmar av gammal vana, då blir det också allt viktigare att visa ett tydligt alternativ. Ett alternativ där måttfullhet, enkelhet och ödmjukhet är kärnvärden i kontrast mot omvärldens konsumtion och exploatering. Ett alternativ vars grundare dog på korset och uppstod på den tredje dagen för att vi skulle gå ut i världen och förkunna evangelium, döpa och befria människor – och som en gång ska komma tillbaka.

Men kommer han att finna någon tro när han kommer? Ska han finna engagemang och levande Gudsord eller bekvämlighet och låt gå-mentalitet? Vi har ett uppdrag som gäller till tidens slut, oavsett när det händer. Det uppdraget handlar inte om att stillatigande se på när världen störtas i mörker, och det säger jag inte heller att vi gör. Det finns engagemang i vår kyrka. Det är inte i handling jag menar att det skulle råda någon bekvämlighet, men kanske i vårt sätt att föra ut det kristna budskapet och också i vår attityd till det vi gör. Som om vi vill vara ofarliga, en slags andlig välgörenhetsorganisation. Men välgörenhetsorganisationer finns det gott om. Varför engagera sig i kyrkan och inte i exempelvis Greenpeace. För jag tror att många funderar på detta. Var ska jag engagera mig, vem ska jag ge mina pengar? Nu ska ju inte det ena engagemanget utesluta det andra. Det hoppas jag ingen tror att jag menar. Men vad är kyrkans ”unique selling point”? Vad är vårt varumärke? Det är korset, och korset bär inte bud om död utan om nåd – nåd till efterföljelse. Nåd till försoning.

Det är nu idag som människor sorteras bort som dålig fisk, inte för att de inte duger i Guds ögon utan för att de inte duger i marknadens och konsumtionssamhällets ögon. Inte rik nog, inte snygg nog, inte klädd i rätt märkeskläder. Har inte den senaste mobiltelefonen. Bort med dig. Den yttersta dagen kommer säkert, och vi är uppmanade till en aktiv väntan i engagemang för ett enkelt sätt att leva, med sinnet vänt mot den behövande medmänniskan och den sargade jorden och med bönen och lovsången som redskap för livsvandringen. Låt oss inte vara rädda för den yttersta dagen. Som kristna ska vi fortsätta att förkunna, ta ansvar för varandra och världen och vara aktiva i vår väntan på vår Herres återkomst. Han kommer med nåd.

Mattias


Som postludium den norska versionen av psalmen Namnet Jesus, nummer 716 i Den Svenska Psalmboken.

Var inte rädd

”Var inte rädd.” De orden möter oss i Bibeln på många ställen. Moses får höra de orden från Gud, så som Jesus berättar för oss i evangeliet.

Den kristna tron ska hjälpa oss att leva, och när den dagen kommer ska den kristna tron hjälpa oss att dö. Döden är inte det slutgiltiga. Detta är innebörden i talet om att döden är besegrad. Någon har gått före alla andra in i döden och kommit åter till livet. Därför går vi inte in i mörker och tystnad utan till ett nytt liv.

Var inte rädd för sorgen. Sorg och saknad tillhör det mänskliga livet. Sorgen kan se olika ut. Sorgen kan vara mycket svår. Men sorgen är inte farlig. Den är ett tecken på att vi är människor som älskar. Var inte rädd för sorgen.

Var inte rädd för det heliga. I ditt eget innersta rum finns det som betyder mest för dig. Där vill Gud möta dig och berätta för dig att du är älskad, att det liv du lever har en mening och att ingen kan ta det ifrån dig. Så var inte rädd för det heliga.

Var inte rädd för döden. Man kan känna rädsla för att dö. Man vet inte hur, vet inte när. Ovissheten är ett grundvillkor för oss. Men tron ger perspektiv, lyfter på ridån och låter oss ana ett liv bortom livet. Så var inte rädd för döden.

Var inte rädd för livet. Våga leva den tid du har. Ditt liv är en gåva från den som ville att du skulle leva. Lev för de levande och minns dem du saknar. Var inte rädd.

Låt oss be:
Gud, du som från evigheten steg ner till vår tidsbegränsade tillvaro och blev en av oss, vi ber till dig om hjälp. Möt oss i vår sorg och saknad. Hjälp oss att minnas de ljusa minnena så att vi kan hantera de svåra. Tänd ett ljus av tro i våra hjärtan så att vi kan känna att ditt ljus lyser överallt där vi går. Ditt ord är våra fötters lykta. Du som säger till oss: Var inte rädd.

Amen.

Mattias

Att lyda Gud mer än människor

Vad betyder det att lyda Gud mer än människor? Det är ju vad Petrus och de andra apostlarna säger till sitt försvar när de förebrås av prästerskapet som har förbjudit dem att undervisa om Jesus Kristus. För dem betydde det rent konkret att de ville vara lojala mot Jesus som var deras läromästare och frälsare och inte mot de politiska makthavarna. För det var ju så att det var prästerskapet som hade makten i Israel för tvåtusen år sedan, och de i sin tur hade en annan makt över sig. Gud, tänker man kanske spontant, och det är ju rätt, men politiskt så var det romarna. De var ju ockuperade av Rom, och kom det någon och började prata om befrielse så var det lätt att den uppfattades som en upprorsmakare. 
                      Men sen måste vi ju fundera på vad det betyder för oss idag att lyda Gud mer än människor. Jesus är ju även vår läromästare och frälsare, och Bibelns budskap ska ju betyda något även för oss idag. För det första tror jag att lydnad inte är det bästa sättet att beskriva relationen vare sig till Gud eller till andra människor, även om lydnaden inte ska tolkas som att Gud är en diktator utan välvilligt, som en kärleksfull förmaning. Man brukar ibland använda korset som bild för att relationen till Gud och relationen till andra människor hör ihop. Funkar inte den ena relationen så funkar inte den andra heller. Personligen tror jag att det Gud vill och det vi vill innerst inne är samma sak; att älska och att bli älskad. När vi har lagt bort våra sociala masker, lagt bort prestigen och egenkärleken och slutat förställa oss så tror jag att det är så.
                      Jag tror att många människor i vårt land har förlorat tron. Och frågan är hur man återupprättar en förlorad tro? Det vi alla behöver är ju att bli bekräftade, att någon frågar efter oss. Kyrkans uppgift är att vara den som efterfrågar dig och mig och säger: ”Du behövs”. Det är därför vi döper människor – dels för att det är en fin tradition, men framför allt för att vi ska bli fler som sprider detta budskap i ord och handling. Ett exempel på vad jag talar om är att skapa daglig verksamhet för långtidsarbetslösa. Bara det att någon ringer och frågar varför man inte kom idag och hur det är med en, det är det kanske ingen som har gjort på tjugo år… Varje människa är älskad, men det är inte garanterat att livet lär en det. Det måste vi hjälpas åt med, att tala om det och att visa det. Det är en viktig del av vad det innebär att vara en kristen kyrka.

Mattias

Liturgi och kroppslighet

Jag går en distanskurs på kvartsfart från Lunds universitet som heter Liturgi och kroppslighet och som undersöker vilken betydelse kroppen och kroppens närvaro och handlande i gudstjänsten påverkar hur gudstjänsten gestaltas och upplevs. Kursen utgår från teorier kring kroppen och ritualer. Är kroppen ett objekt som intellektet styr eller är den en ofrånkomlig del av mitt väsen som jag inte kan betrakta utifrån och heller aldrig befria mig ifrån? Och är ritualer något vi utför vid speciella tillfällen eller är allt vi människor gör i någon mening ritualer? Blir vi människor när vi börjar utföra ritualer?

En fråga som ställs i litteraturen är om det alltid ska vara teologin och tänkandet kring kristen tro som ska styra det rituella handlandet eller om erfarenheter och upplevelser av gudstjänstfirande också ska få påverka tro och teologi? ”Jag tänker, alltså finns jag”, sa Descartes på 1600-talet, och det synsättet har präglat kristendomen i århundraden. Tanke över handling, huvudet styr över kroppen. Men för mig finns ingen skiljelinje mellan dem. Erfarenheter, övertygelser och tankar rör sig i båda riktningarna och blir det trosliv jag som kristen lever i.

                      En av teoretikerna vi läser påpekar hur tal och syn har dominerat kristet gudstjänstliv. Vi har vant oss vid att gudstjänst är detsamma som att se och höra vad prästen gör och säger och sedan arbeta intellektuellt med detta. Var har det funnits rum för inlevelse, smak och dofter? Jag tror att han (Ronald L Grimes heter han) har en viktig poäng här. Om vi vill ha levande gudstjänster som människor längtar till kan vi inte tvinga varandra att sitta och bara lyssna och delta passivt. För mig är gudstjänst utan inlevelse död, ett känslolöst rituellt handlande, en serie rörelser som en robot lika gärna skulle kunna utföra medan vi ser på via internet.

Kyrkan är Kristi kropp. Det betyder att när nu Jesus Kristus själv inte längre finns fysiskt närvarande så är det vi kristna som tillsammans förkroppsligar honom. Paulus skriver i sina brev om kroppen och dess delar som alla behöver varandra för att hela kroppen ska leva. Kristus är huvudet, vi är kroppen. Jag tycker det är en spännande tanke att jag med min kropp deltar i den stora kroppens liv och uttrycker det i gudstjänsten. Gudstjänsten ska ju vara församlingslivets hjärta och det sammanhang där vi som församling för ny energi och nytt liv. Gudstjänsten blir en kroppsfunktion liksom när jag äter och min kropp tar upp näring ur födan. Lägg till detta att vi rituellt äter och dricker i nattvarden, där vi ju säger om brödet att det också är Kristi kropp! Man är vad man äter? Liturgi blir något djupt, något mångbottnat och mångfacetterat och inte bara en tom ritual. Tanke, känsla, ord och handling bildar en enhet som inte liknar någonting annat. Mysteriet blir närvarande och ger smakprov på någonting som till slut undflyr intellektet. Vi kan inte förstå det, bara delta i det.

Mattias

PS: Om du följer denna länk får du se en koptisk mässa från Sharm el-Sheik i Egypten. Den är cirka en och en halv timma lång men mycket spännande. Märk hur prästen i inledningen av mässan väljer ut det bästa av flera brödkakor till att använda i nattvarden! DS

Medmänsklighet och politisk baksmälla

Sverige vaknar upp efter en valvaka där ett enda parti har skördat otroliga framgångar på andras bekostnad. Partiet inget annat parti vill ha med att göra. Partiet vars ursprung står att finna i en aggressiv nynazistisk sekt. Sverigedemokraterna gick från cirka fem till tretton procent. Alliansregeringen tackar för sig och socialdemokraternas Stefan Löfven börjar dra i olika halmstrån. Men varför sker denna utveckling?

Man har på alla sätt försökt hejda Sverigedemokraterna. Man har talat om deras bakgrund. Olika företrädare har avslöjats med att ha gjort grova rasistiska uttalanden. De har stängts ute, isolerats, granskats. Ingenting har hjälpt. De har fortsatt att växa. På vissa håll i Skåne har så mycket som trettio procent röstat på dem i riksdagsvalet. Det är dags att sluta ropa rasist och börja ställa kritiska frågor. Är var tredje person i ICA-kön en rasist in i märgen? Det kan jag inte acceptera. Jag ser några viktiga punkter att utgå från.

För det första är rasist ingen identitet. Ingen säger: "Jag är rasist". Alltså är det ganska lönlöst att anklaga andra för att vara rasister. De kommer bara att neka, och istället för att diskutera sakfrågor fastnar man i en dispyt om tillmälen och etiketter.

För det andra tror jag grundproblemet är brist på tillit till landets ledare. En röst på Sverigedemokraterna blir ett sätt att straffa och skaka om en elit som upplevs som att den inte lyssnar. När folkhemmet knakar i fogarna dras man till en snedvriden retorik om folkgemenskap, en Astrid Lindgren-idyll där könsrollerna är intakta och ingen är annorlunda.

För det tredje har en stor samhällsfråga upplevts som förbjuden att diskutera. Minsta ifrågasättande av den förda politiken har straffats hårt och rasiststämpeln har brukats flitigt. Det är inte bra för demokratin. Självklart ska verbala hatbrott inte tolereras, men diskutera måste man våga göra.

Här behövs en kristen approach. Hata synden men älska syndaren lyder ett gammalt kristet honnörsord. Nästakärleken hamnar i brännpunkten. Kan vi älska den förbehållslöst som själv sätter upp gränser för sin kärlek? Jag tror att det finns många människor i vårt land som har tappat tron. Tron på ledarna, tron på institutionerna, tron på det goda i människan. Sverigedemokraternas framgångar är ett symptom på det. Det vi behöver tala om utöver hur en ny regering ska se ut är hur vi bygger upp en ny tro och en ny tillit hos våra medmänniskor.

Sverigedemokraternas agenda ska vi inte acceptera. Att det finns problem med integrationen har de rätt i, men deras lösningar är inga lösningar. Deras lösning på segregationen är mer segregation. Så försäkrar de ett fortsatt behov av deras politik. Att problemen löstes vore det värsta som kunde hända dem. Andra partier gör rätt i att inte samarbeta med dem. Men för övrigt ska de respekteras som folkvalda. Martyrskap är ett effektivt vapen. Låt dem inte få tillfälle att använda det.

Lösningen är att inse att vi är här tillsammans. Tillsammans måste vi bära vårt land in i framtiden. Sverige är allas, världen är allas, kyrkan är allas. Tillsammans måste vi mötas, samtala och förstå. Det låter kanske naivt, men alternativet är fortsatt polarisering. Vi behöver gå ut som får bland vargar, öva oss att älska dem som hatar oss och om nödvändigt lida för det som är gott.

#viärhärtillsammans

Mattias

Vi är här tillsammans

Jag har lanserat en hashtag i sociala medier som heter #viärhärtillsammans. Avsikten är att man under den parollen ska kunna diskutera frågor som har med mänsklig samexistens - eller bristen därpå - att göra. I botten ligger vetskapen om vårt ömsesidiga beroende av varandra och den bibliska tanken på ett förbund mellan Gud och människor där hela världen ingår. Förbundets syfte är att motverka den söndring vi lever i och föra oss mot en sannare gemenskap med Guds egen inre frid som förebild och mål. För den sakens skull har Gud själv i mänsklig gestalt gått i döden för att överskrida den yttersta gränsen och öppna dörren till evigt liv, liv tillsammans. Kristen tro är ingen förutsättning för deltagande. Jag menar att Gud är med oss i hela vår tillvaro och att därför den som har erfarenhet av livet har erfarenhet av Gud och kan uttala sig om Gud. I den meningen är alla människor teologer.

Jag startar detta i ovisshet om var det leder och är avsiktligt otydlig för att tydligheten ska utkristalliseras och syftet förfinas när vi vet mer och kan rikta energi och uppmärksamhet åt ett gemensamt håll. Parollen är hämtad ur min skrift En mycket liten katekes, där den står som omtolkning av det första budet; "Du skall inte ha någon annan Gud vid sidan av mig". Hela katekesen finns på en särskild sida här på bloggen. Så ta gärna initiativet och twittra, Facebooka, instagramma eller vad ni gör,  och gör det under hashtaggen #viärhärtillsammans. Det gör jag.

Mattias