Vi är här tillsammans

Egentligen vill jag bara säga en enda sak och det är att vi är här tillsammans. Det kan låta lite fånigt. Det är ju klart att vi är tillsammans här i kyrkan idag. Men jag menar i ett större perspektiv, som mänsklighet och som kyrka i hela världen. Båda två går över nationsgränserna. Men även i de små perspektiven är vi här tillsammans med alla de utmaningar som det innebär. När Jesus ber för sina lärjungar så ber han ju att de ska vara ett liksom han och Fadern är ett. Gud själv blir ett mönster för oss; flera enskilda personer är samtidigt ett. Men redan i evangelierna ser vi hur lärjungarna kivas om vem som är störst av dem, och två av dem vill ha hedersplatserna bredvid Jesus när han sitter på tronen i sitt rike.

Att vara tillsammans är så enkelt men också så svårt. Svårt att inte vilja förändra varandra. Svårt att inte tycka att jag har sanningen och alla andra borde göra som jag vill. Svårt att inte se sin egen partiskhet, även i trosfrågor. För att vara kristen är inte detsamma som att vara immun mot att bli osams och bråka med varandra. Ibland tycks det nästan tvärtom eftersom tron bygger på identitet och övertygelse. I botten ligger frågan om frälsningen. Men enhet betyder inte enhetlighet. Man behöver inte vara exakt likadana. Enhet är inte heller detsamma som enighet; man behöver inte vara överens om allt.

Idag nås Europa av de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget. Ungern stänger gränserna medan Bayern säger välkomna. Hit till Sverige kommer ett par promille av alla miljontals flyktingar. Och vi hör så ofta att ingen kan göra allt. Nej, det är sant, men det är också sant att alla kan göra något. För nu kan vi inte kalla det för social turism längre. Nu är det frågan om ren överlevnad och flykt i panik och skräck. Och tror man att Jesus dog på korset för att vi ska få slippa ha en granne som heter al-Hassan istället för Svensson så är vi fel på det. Vi är här tillsammans. Enhet i Kristus betyder inte bara enhet när det är enkelt och bekvämt utan också när det är besvärligt.

Mattias

Enhet i Kristus del ett

Detta är första delen av två om enheten i Kristus som är temat för den fjortonde söndagen före trefaldighet. Här publicerar jag länken till det avsnitt av Predikopodden där jag samtalar med poddens innehavare Clara Nystrand.

Evangelietexten vi samtalar om är Johannes 17:9-11:

Jesus sade: Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem.  Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.

Del två kommer på söndag då jag publicerar den predikan jag håller då.

Mattias

Gud vill att vi ska förvalta varandra väl

Medan jag pluggade till präst så jobbade jag en sommar som tidningsbärare. Tidningarna kom mellan två och tre på natten och innan sex skulle de vara utdelade. Jag hade sex månaders provanställning men fick tyvärr inte fortsätta för jag var inte snabb nog att springa i trapporna och gjorde lite för mycket missar. Så jag fick inte fortsätta. Nu var jag lika glad för det, för detta var på sommaren och det blev en ganska snörik vinter det året. Men det är lite med den erfarenheten som jag ser på den här berättelsen om tjänarna och deras talenter. För det är ju så att Gud investerar sin nåd och sin förlåtelse i oss för att vi ska få nåden och förlåtelsen att bli större på jorden. Och då är det ju klart att den gör fel som bara gräver ner det han får och inte gör nåt av det.

Men sen kan ju folk komma till en med skvaller och baktaleri och vill ju att jag i min tur ska sprida det till flera andra så att snacket kan gå och drevet kan gå så den där människan blir riktigt jagad och uthängd. I synnerhet på sociala medier går det att göra väldigt effektivt. Ta ett tips från coachen (Jesus alltså); gör det inte. Gör som den tredje tjänaren och gräv ner det, djupt ner. Och ta ett steg ytterligare när du ändå håller på; gå till den som det snackas om och sträck ut handen. Då har du en kompis för livet.

I fredags kväll såg jag ett intressant videoklipp på youtube. Det var en amerikansk kvinnlig pastor som talade inför en hel arena full av kristna tonåringar. Hon var helt underbar att lyssna på. Framför allt förklarade hon på ett bra sätt vad som är grundstenen i vår kyrkas teologi, alltså vår syn på förhållandet mellan Gud och oss människor. Svenska kyrkan är ju en luthersk kyrka och hon var också lutheran liksom alla ungdomarna hon talade inför. Hon hade växt upp i en mansdominerad kristen miljö där allt lustfyllt var syndigt och alla var säkra på att det bara var de som tillhörde deras kyrka som var riktiga kristna och kom till himlen. Det enda som gav henne lättnad från skam och inre anspänning som den här miljön gav henne, det var alkohol. Så vid arton års ålder hade hon en fullt utvecklad alkoholism. Vid tjugotvå års ålder lyckades hon sluta dricka och mötte en kille som hon senare gifte sig med. De var intresserade av fredsarbete och rättvisefrågor båda två och allt verkade jättebra tills han sa att det var hans kristna tro som motiverade honom till det. Det gjorde henne ställd eftersom kristendom för henne var lika med det som hon hade blivit matad med som ung och som hon hade tagit avstånd från. Men hon följde med honom till kyrkan och upptäckte att det var nåt helt annat än vad hon hade växt upp med. Bara detta att det verkligen fanns människor av alla olika slag, alla nationaliteter och hudfärger, alla olika sexuella läggningar, alla socialgrupper och inkomstklasser och så vidare. För där, i den lutherska kyrkan, fick hon höra ett helt annat budskap än hon fick i sin barndoms kyrka. Det hon fick höra där var;

• att Gud ger oss sin nåd och kärlek helt fritt utan motprestation och att det vi försöker göra är att leva i gensvar till Guds kärlek, 
• att det inte fanns nån andlig klätterstege som man kunde ta sig uppför,
• att det hela tiden var Gud som kom ner och förnyade människan igen och igen och att det kallas död och uppståndelse,
• att människan är både helgon och syndare samtidigt, dvs kapabel till både så mycket gott och så mycket ont.

Allt det här kan jag skriva under på. Och det jag tyckte var så fantastiskt med att lyssna på henne, det var att hon var människa och berättade om en Gud om accepterar att vi är människor med fel och brister och älskar oss ändå. Och är det inte den kärleken vi ska ge vidare? 

Vi får inte det goda från Gud för att vi är duktiga. Det viktiga är nämligen inte hur skötsamma och goda vi har varit hittills utan vad vi gör med gåvan från Gud när vi väl får den! Och det bästa av allt är att Gud inte bara använder sig av våra styrkor och talanger utan av våra svagheter och misslyckanden. Hela människan med alla hennes fördelar och nackdelar kommer från Gud, älskas av Gud och tas i anspråk av Gud.

 

Mattias

 

Den amerikanska pastorn jag lyssnade på heter Nadia Bolz-Weber. Klippet med hennes tal kan du lyssna på här. Avsnittet om luthersk teologi finner du här.

Recension av Homiletiskt hantverk

Homiletiskt hantverk. Praktisk handledning för predikan i kyrkoåret av Bo Johanneryd, präst och teologie doktor i kyrkovetenskap, är en praktisk handledning för predikoarbetet. Boken har tre kapitel. I första kapitlet diskuteras predikans art och syfte. Flera möjliga definitioner av predikan redovisas, men Johanneryd erbjuder ingen egen. Från Yngve Brilioth och hans verk ”Predikans historia” hämtar han tre syften med predikan; den har ett liturgiskt, ett exegetiskt och ett profetiskt moment. Därmed menas att predikan har sin plats i gudstjänst och kyrkoår, ska lägga ut texten (framför allt evangeliet) samt tala Guds ord till varje tid och plats. Johanneryd framhåller evangeliets ärende och substans framför den enskilda söndagens tema och synen på texten som enbart inspirationskälla. Han skriver: ”…kyrkoåret handlar inte främst om enskilda ämnen och rubriker. Kyrkoåret är ett Kristusår, dynamiskt uppbyggt kring den andra trosartikelns avgörande punkter” (1). Det får anses vara en viktig poäng. I bokens två andra kapitel ges dels ett antal exempel på predikoarbetet från text till utkast enligt en angiven arbetsprocess, samt en översikt över kyrkoårets söndagar ur ett homiletiskt perspektiv. Sist i boken finns en översikt över annan homiletisk litteratur.

Boken igenom betonar Johanneryd kyrkans dogmer och framhåller utvecklingen av Luthers lilla katekes av år 1878 (2). Han ägnar litet eller inget utrymme åt att analysera nutidssamhället eller att finna kopplingar till den sociala kontexten (samhället församlingen lever i). Begreppet kontextualisering, som vanligtvis innebär en kristen analys av samhället utifrån Bibelläsningen, avser i denna bok predikans förankring i kyrkans dogmer och bekännelse. För det som vanligen kallas kontextualisering använder Johanneryd ordet aktualisering, med hänvisning till en katolsk skrift om Bibeltolkning.

Till bokens förtjänster hör de exempel på predikoarbete som redovisas i kapitel II samt den översikt över kyrkoårets söndagar som redovisas i kapitel III. Däremot upplever jag inte att den ger den direkta handledning som man finner hos andra verk. Kanske är detta en bok för den mer vane predikanten som behöver en kortfattad vägledning. Eftersom den är så pass kortfattad och översiktlig – den omfattar cirka 120 sidor – upplever jag den mer som ett referensverk som man kanske tittar i ganska tidigt i sitt predikoförberedande arbete. Vad jag saknar är en analys av det moderna samhället och dess livsvillkor. Konsumtion, individualism eller andra nutidstendenser berörs inte, vilket är förvånande för en så sent tillkommen bok. Johanneryd är doktrinärt stringent men väver inte in den sociala kontexten, vilket gör att boken känns lite gammalmodig. Boken är utgiven 2012 av GAudete förlag, Helsingborg.

Mattias

 

(1) Johanneryd sid 16.
(2) Det vill säga Luthers lilla katekes med senare tillkomna frågor och svar.

Att leva i förlåtelse

Vad kan det innebära att leva i förlåtelse? Hur skulle jag se på mig själv om den grundläggande förutsättningen för mitt liv vore att jag vore förlåten? Spontant tänker jag att förlåtelse förutsätter att det finns något att förlåta mig för. Finns det något att förlåta mig för så innebär det att jag har sagt eller gjort något ont eller i alla fall mycket dumt. Men tänk om det är så att det finns en dubbel grundförutsättning för mitt liv – eller kanske till och med en tredubbel?

Den första förutsättningen för vår existens är att vi är skapade. Det betyder att någon annan har tagit initiativ till våra liv genom att skapa oss. Mina föräldrar tog det initiativet för min räkning genom att avla mig. Jag är skapad, det vill säga, jag har kommit till genom någon annans skapande handling, genom andras beslut att göra ett barn.

Att vara skapad är detsamma som att vara en arvtagare. Från mina skapare har jag ärvt egenskaper, kunskaper och kanske även egendomar. Guds egenskap är skaparförmåga, Guds kunskap är kärleken och Guds egendom är livet, det eviga livet, det sanna livet, det verkliga livet. Allt det vill Gud ge oss i arv.

Till detta att vara skapad hör också att allt Gud har skapat i grunden är gott. Det är bara det att Guds skapelse har blivit komprometterad. Våra relationer till varandra och till vår livsmiljö och till annat liv är vad man idag kallar dysfunktionella (1). Det är denna dysfunktion som kallas synd. Synden är den andra grundförutsättningen.

Synd är alltså inte detsamma som specifika handlingar utan synden är ett tillstånd vi befinner oss i som gör att vi agerar egoistiskt och skadar andra. Synden är etisk – den enskilda handlingen är inte per automatik syndig, men etiken bakom handlingen avgör om den är det. Varför, hur och med vilket resultat har en handling begåtts?

För att synden inte är ursprunglig och inte hör hemma i skapelsen har Gud förlåtit oss. Det betyder inte att Gud bortser från våra brott och lögner, men det betyder att Gud vet att vi kan bättre och att vi behöver en andra chans. Gud ger oss sin nåd. Vi är förlåtna. Det är den tredje grundförutsättningen.

Förlåten kan jag gå ut i varje ny dag. Jag vågar leva utan rädsla för att vara otillräcklig, utan att skämmas för den jag är. Förlåten kan jag – och det här är viktigt – förlåta andra! När nu jag har blivit förlåten är det min uppgift att föra denna förlåtelse vidare. Förlåtelse är en process. Den sker inte över en natt. Den kan aldrig ske på kommando. Men den försätter oss i en rörelse mot allt större förlåtelse och allt mindre dysfunktion. Det är vad det innebär att leva i förlåtelse.

Mattias

 

(1) Jämför begreppet dysfunktionell familj; en familj där relationerna är skadade så att familjemedlemmarna skadar och sårar varandra. Dysfunktionell betyder icke fungerande.

Missionen sker genom barnen

Dagens texter innehåller ett missionsprogram för kyrkan. Det ser ut såhär;

• på samma sätt som kunskap förr gick från far till son ska Guds budskap och Guds ande gå från människa till människa,
• den som nås av budskapet ska bära det i sitt hjärta var hon än går och förmedla det till människor hon möter, och
• det ska ske underifrån, genom barnen, i enkelhet, som en gräsrotsrörelse.

Grundförutsättningen är att Guds ord har fördolts för de kloka och mäktiga för att det ska förmedlas genom de barnen. Relationen mellan Fadern, Sonen och Anden bildar mönster för hur kyrkan ska arbeta. Fadern har ju anförtrott allt åt Sonen, och det är genom honom som Guds ord och Ande ska nå oss människor.

Det är i mötet med barnen som den första och grundläggande missionskontakten sker. Och i det mötet kan vi heller inte bara vara ”faderliga” och tro att vi kan allt och de är oskrivna blad. Blev inte Gud själv ett barn för att lära världen att tro? Gud har ju fördolt sin sanning för de kloka. Om vi tror oss vara kloka missar vi alltså poängen. Här ligger kanske ett frö till inre självprövning för kyrkan? Att inte sätta den faderliga rollen på piedestal utan minnas att Sonen lät barnen komma till honom för att Guds rike tillhör sådana som de.

Mattias

Jesus Kristus i himlen och på jorden

Jesus Kristus i himlen och på jorden
Jesus Kristus i luft och vindar
Jesus Kristus i land och vatten
Jesus Kristus i skogar och sjöar
Jesus Kristus i tundror och öknar
Jesus Kristus i regnskogar och korallrev
Jesus Kristus i fiskstim och fågelsvärmar

Jesus Kristus i stjärnor och galaxer
Jesus Kristus i planeter och satelliter
Jesus Kristus i kometer och svarta hål
Jesus Kristus i gasjättar och meteoriter

Jesus Kristus i fotoner och neutriner
Jesus Kristus i atomer och molekyler
Jesus Kristus i deoxiribonukleinsyror och proteinkedjor

Jesus Kristus, inom famntag och bortom händelsehorisonter
Jesus Kristus, den uppståndne och uppstigne Herren
sittande på Faderns högra sida
lever i allt, andas genom allt
som föds och dör och föds på nytt
och på vars rike icke skall vara någon ände
Jesus Kristus, Herre över allting

Amen