Gud: Kain
och Abel var bröder. Kain var bonde och Abel var herde. En dag bar de fram
varsitt offer till mig av jordens gröda och de fetaste djuren.
Kain och
Abel bär fram sina offer.
Gud: (till
Abel) Tack, det var ett fint offer.
Gud: (till
Kain) Nej, det där vill jag inte ha.
Gud går
därifrån. Kain sänker ner blicken mot jorden.
Kain: Kom
Abel. Kolla där.
När Abel ser
bort slår Kain ihjäl honom. Abel faller död till marken. Kain släpar bort
honom. Efter en stund kommer Gud tillbaka.
Gud: Kain!
Inget svar.
Kain går omkring och är arg och glor ner i marken.
Gud: Varför
är du arg? Varför går du och ser ner i marken?
Kain: Skit
du i det.
Gud: Om du
gör det rätta så vågar du ju lyfta blicken och se mig i ögonen. Men om du inte
gör det så lurar synden vid dörren.
Kain: Hur
kan du vara Gud som snackar så mycket skit?
Gud: Jo,
jag är Gud. Och du är människa. Och vi måste jobba tillsammans om det här ska
funka. Lyssna! Synden lurar vid dörren. Den åtrår dig. Fattar du? Den vill ha
dig!
Gud tar tag
i Kain.
Kain: Men
sluta tafsa!
Gud: Jamen
jag når ju inte fram till dig! Du fattar vad åtrå betyder, eller hur?
Kain: Du
är väl inte min farsa.
Gud: Det
är precis vad jag är. Jag är din farsa och din farsas farsa. Och jag kommer att
vara farsa till dina barn och deras barn och barnbarn och barnbarnsbarn,
generation efter generation. Synden åtrår dig, men det är du som bestämmer vad
du ska göra, vad som ska hända.
Kain: Jag
trodde det var du som bestämde. Du är ju Gud.
Gud: Jag
är bara Gud så länge du är människa. När du upphör att vara mänsklig så är jag
ingenting för då skiter du i mig och allt och alla. Då kan jag bara döma dig. Men
jag vill mycket hellre försonas med dig. Fattar du? Jag vill att vi ska vara
vänner.
Paus
Gud: Var
är din bror förresten?
Kain: Det
vet jag inte. Ska jag ta hand om min bror?
Gud: Ja,
det ska du!
Kain: Ja,
jag vet inte var han är i alla fall.
Gud hör ett
rop från marken.
Gud: Vad
har du gjort! Har du mördat din bror?!
Kain: Det
vet väl inte du?
Gud: Jorden
som har tagit emot din brors blod skriker till mig. Hör du inte?
Kain: Nä…
Gud: Varför
gjorde du det? Var det för att jag inte ville ta emot ditt offer? Var det det? Blev
du svartsjuk och slog ihjäl din bror?
Kain: Vi
skulle ju ge dig ett offer. Men du ville ju inte ha det!
Gud: Fattar
du inte att det inte var offret som var det viktiga? Du skulle ge mig det för
att du ville, för att du älskade mig. Och så blev det såhär istället. Jag vet
inte vad jag ska göra. Jag kan inte prata med dig. Och vad ska vi göra med det
här?
Kain: Jag
vet inte. Jag kan inte göra det ogjort.
Gud: Det
enda jag kan göra nu är att straffa dig. Du får ge dig iväg och aldrig komma
tillbaka. Försöker du odla jorden så kommer du inte att få nån skörd eftersom
jorden fick ta emot din brors blod. Du kommer att vara rastlös och rotlös och
inte kunna stanna kvar nånstans.
Kain: Men
då kommer ju vem som helst att kunna döda mig! Snälla, gör inte såhär. Du driver
mig bort från marken och ut ur din åsyn.
Gud: Då
bestämmer jag att om du blir dödad så ska du bli hämnad sju gånger om. Det är
det bästa jag kan göra för dig. Jag ska ge dig ett märke så att du ska bli
igenkänd. Då vet alla du möter att den som dödar dig kommer att drabbas av min
hämnd. Gå nu.
Kain går ut.
Gud: Kain
drog bort från mig och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden. Där blev han
kvar och blev anfader till alla som bor i tält och drar omkring utan mål.
Slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar