Betraktelse på Annandag pingst

Idag är det Annandag pingst och temat är Andens vind över världen. Nu har raden av söndagar från fastan genom påsken, Kristi himmelsfärd och pingsten börjat betas av som pärlorna på en frälsarkrans. Söndag för söndag och bön för bön förändras budskapet från något internt och hemlighetsfullt till något utåtriktat och kraftfullt. Förvandlingen skedde genom korset. Stafettpinnen överlämnades vid uppstigandet. Anden gavs på pingstdagen. Nu kommer missionen, apostlaskapet och efterföljelsen i fokus.

                      Andens vind över världen låter poetiskt. Som en försommarvind som rasslar i trädens soldränkta lövverk. Pingstens hänförelse får ett litet passionerat efterskalv. På ett fördolt, nästan osynligt sätt ska världen förändras inifrån och ut. Men så säger Johannes något till oss. ”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Amen. Stor nåd. Men sedan säger han: ”Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom”.* Stor oro. Vad gör vi nu med detta?

                      Jag fattar frälsarkransens båda röda pärlor och tänker att de är Andens pärlor. Inandning och utandning. Jag får inte glömma att arbeta med mig själv och sträva efter att vandra livets väg. Gud ger anden utan att mäta. Guds generositet är utan gräns. Ett ideal jag aldrig kan uppnå men heller aldrig får glömma att sträva efter. För Jesu Kristi skull. Amen

Mattias

*Johannesevangeliet 3:36