Idag sluts cirkeln. Den cykel som inleddes med Jesu
födelse och inbegriper hans liv, död och uppståndelse avslutas nu med hans
uppstigning till himmelen. Som han själv säger i kommande söndags evangelium: ”Jag kom från
Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern”. Det
enda som återstår att vänta på är hans återkomst på den yttersta dagen. Det kan
gärna få dröja ett tag till för min del :)
Med
Kristi uppstigande börjar en helt ny tid för lärjungarna. Som apostlar ska de
nu föra hans arv och hans budskap vidare, rustade med mod och kraft från honom
och vägledda av den helige Anden, hjälparen. Resten är, som man brukar säga,
historia – eller kyrkohistoria, om man ska vara korrekt. Och där skulle min
betraktelse kunna vara slut. Jesus är inte den förste i Bibeln som rycks upp
till himlen. Profeten Elia som vi läser om i Kungaböckerna åker upp till himlen
i en brinnande vagn. När uppdraget är slutfört kallar Gud hem sina utsända och
andra får ta vid. Så är det för oss alla. Vi är alla födda till en livsuppgift,
och den kommer att innebära svårigheter för oss men också bära ett löfte och
ett hopp inom sig. Det är detta som är innebörden i att ta sitt kors. Vi är
inte kallade som kristna att bli uppspikade på kors som Jesus blev. Men vi har
våra kors att bära, våra uppdrag i livet och vårt bidrag att ge till kyrkans,
samhällets och mänsklighetens liv.
Kristus
är uppstånden. Han är sannerligen uppstånden. Och han är uppstigen till himlen
och sittande på Gud Faders högra sida. Där ber han för oss inför Guds ansikte. Han
levde vårt liv och dog vår död så att vi ska kunna uppstå med honom. Han är med
oss alla dagar till tidens slut.
Mattias
Nu vet inte jag var du ligger teologiskt sett, men med tanke på en märklig predikan jag just har hört - hur liberal eller okonventionell tycker du att man som präst kan vara i sina predikningar? Hur långt ifrån skriften, tycker du att man kan gå? Man tror ju olika mycket på "sanningshalten" i den ju. Jag vill inte riktigt vara allt för ledande i min fråga...
SvaraRaderaHej, det är klart att du inte kan vara ledande i din fråga, då är det ju ingen utmaning för mig att svara :) Jag ska säga att jag har varit ganska så liberal av mig teologiskt sett, men blivit mindre så personligen. Det kan ha att göra med att jag har studerat några år nu och landat på nåt sätt. För mig är tydlighet viktigt. I den tydligheten ingår att vara tydlig med att man kommer in i ett kristet sammanhang. Då uppstår frågan vad som är kristet. Jag tycker inte man kan gå särskilt långt från skriften överhuvudtaget egentligen. Sen är Bibeln en komplex samling av skrifter som måste tolkas. Jag anser inte att allt som står i den har samma tyngd. Jag anser inte att allt som sker i den är föredömligt. Jag tror inte på att allt som står i den är faktamässig sanning (har det verkligen hänt). MEN jag tror att Jesus Kristus är Guds son som har uppstått från de döda så att vi ska kunna göra detsamma. Jag tror att vad han lärde och gjorde utgör ett enormt etiskt imperativ för oss - gå du och gör likadant. Det handlar ju om efterföljelse, att följa Jesus i livet och bortom. Jag är ganska öppen, men undergräver man uppståndelsen så faller det. Utan Kristus ingen kristendom.
RaderaTack för ditt svar! Tur att du åtminstone tror på uppståndelsen ;-).
SvaraRaderaJag tänkte själv nu kommentera min syn av min egen fråga.
Jag är inte bokstavstroende, förstår att en del passager är mer poetiska och en del är metaforer. Har Jesus under hänt eller inte? Vem kan bevisa det ena eller det andra? Någon kanske hänvisar till naturlagarna - jag skulle ibland vilja använda Jesus egna ord: Var är er tro?
För mig är Gud större, större än vad jag någonsin kan ana. Men ibland ser jag tendener till att man vil förmänskliga Gud, att sänka Honom till vår nivå, att han inte är större än oss. Och då är min fråga - vad ska vi då med Gud till? Om jag vill ha en beskyddare, kan jag lika gärna be vem som helst, om Gud ändå är lika stor?
Kanske Jesus under inte var sanna, kanske spelar det ingen roll om de är sanna eller inte. Men jag vill tro att de är sanna, jag behöver tro, att de är sanna. För mig är det viktigt att tro på en Gud som är större än allt annat och ändå så fylld utav Kärlek. För mig är det viktigt att tro på något som är större än mig, någon som klarar av allt, även om han inte gör allt så är den tryggheten att han kan, viktig för mig.
Sen är jag fullt medveten om att vi tror olika mycket, jag lägger inte någon dom i det, för det är mellan Gud och var och en. Men för mig är en präst uppgift att vara en hjälp till att leda mig på de rätta vägarna, och uppmana mig att jag skall förlita mig på Gud och Jesus. Men om man, som präst tar bort det gudomliga hos Jesus, varför ska jag då tro på honom?
Ibland känns det som om man skall ta bort allt det gudomliga bara för att fler skall hitta in till kyrkan? Jag skulle vilja hävda motsatsen. Om vi blir tydliga i vår tro, att vi vågar tro på Gud så kommer det smitta av sig. Att vara tydlig i sin tro, är inte att slå Bibeln i huvudet på folk, eller säga att dom har eller är fel. Tron är något som växer fram, därför är det viktigt att vi inte fördömer folk, som inte har samma tro som vi.
Vet en del som har gått över til frikyrkliga samfund, eftersom de upplever att Svenska kyrkan har varit allt för vaga i sin tro, medan frikyrkan har varit mer tydlig.
Jag hoppas att jag inte låter allt för fanatisk...
Hej, jag håller med om väldigt mycket - eller allt - du skriver. För mig är det viktigt att Kristus har uppstått, det ger oss ett hopp så att vi vågar leva i en orolig värld. Ytterst är det ändå Gud som segrar och har segrat. Jesu lära kan inte skiljas från hans verk. Han var en lärare men också Guds son som övervann döden. Och liksom du tror jag att det är viktigt att visa att detta betyder något för oss. Så du verkar inte fanatisk alls. I så fall är jag också en fanatiker :)
Radera