Recension av Homiletiskt hantverk

Homiletiskt hantverk. Praktisk handledning för predikan i kyrkoåret av Bo Johanneryd, präst och teologie doktor i kyrkovetenskap, är en praktisk handledning för predikoarbetet. Boken har tre kapitel. I första kapitlet diskuteras predikans art och syfte. Flera möjliga definitioner av predikan redovisas, men Johanneryd erbjuder ingen egen. Från Yngve Brilioth och hans verk ”Predikans historia” hämtar han tre syften med predikan; den har ett liturgiskt, ett exegetiskt och ett profetiskt moment. Därmed menas att predikan har sin plats i gudstjänst och kyrkoår, ska lägga ut texten (framför allt evangeliet) samt tala Guds ord till varje tid och plats. Johanneryd framhåller evangeliets ärende och substans framför den enskilda söndagens tema och synen på texten som enbart inspirationskälla. Han skriver: ”…kyrkoåret handlar inte främst om enskilda ämnen och rubriker. Kyrkoåret är ett Kristusår, dynamiskt uppbyggt kring den andra trosartikelns avgörande punkter” (1). Det får anses vara en viktig poäng. I bokens två andra kapitel ges dels ett antal exempel på predikoarbetet från text till utkast enligt en angiven arbetsprocess, samt en översikt över kyrkoårets söndagar ur ett homiletiskt perspektiv. Sist i boken finns en översikt över annan homiletisk litteratur.

Boken igenom betonar Johanneryd kyrkans dogmer och framhåller utvecklingen av Luthers lilla katekes av år 1878 (2). Han ägnar litet eller inget utrymme åt att analysera nutidssamhället eller att finna kopplingar till den sociala kontexten (samhället församlingen lever i). Begreppet kontextualisering, som vanligtvis innebär en kristen analys av samhället utifrån Bibelläsningen, avser i denna bok predikans förankring i kyrkans dogmer och bekännelse. För det som vanligen kallas kontextualisering använder Johanneryd ordet aktualisering, med hänvisning till en katolsk skrift om Bibeltolkning.

Till bokens förtjänster hör de exempel på predikoarbete som redovisas i kapitel II samt den översikt över kyrkoårets söndagar som redovisas i kapitel III. Däremot upplever jag inte att den ger den direkta handledning som man finner hos andra verk. Kanske är detta en bok för den mer vane predikanten som behöver en kortfattad vägledning. Eftersom den är så pass kortfattad och översiktlig – den omfattar cirka 120 sidor – upplever jag den mer som ett referensverk som man kanske tittar i ganska tidigt i sitt predikoförberedande arbete. Vad jag saknar är en analys av det moderna samhället och dess livsvillkor. Konsumtion, individualism eller andra nutidstendenser berörs inte, vilket är förvånande för en så sent tillkommen bok. Johanneryd är doktrinärt stringent men väver inte in den sociala kontexten, vilket gör att boken känns lite gammalmodig. Boken är utgiven 2012 av GAudete förlag, Helsingborg.

Mattias

 

(1) Johanneryd sid 16.
(2) Det vill säga Luthers lilla katekes med senare tillkomna frågor och svar.

Att leva i förlåtelse

Vad kan det innebära att leva i förlåtelse? Hur skulle jag se på mig själv om den grundläggande förutsättningen för mitt liv vore att jag vore förlåten? Spontant tänker jag att förlåtelse förutsätter att det finns något att förlåta mig för. Finns det något att förlåta mig för så innebär det att jag har sagt eller gjort något ont eller i alla fall mycket dumt. Men tänk om det är så att det finns en dubbel grundförutsättning för mitt liv – eller kanske till och med en tredubbel?

Den första förutsättningen för vår existens är att vi är skapade. Det betyder att någon annan har tagit initiativ till våra liv genom att skapa oss. Mina föräldrar tog det initiativet för min räkning genom att avla mig. Jag är skapad, det vill säga, jag har kommit till genom någon annans skapande handling, genom andras beslut att göra ett barn.

Att vara skapad är detsamma som att vara en arvtagare. Från mina skapare har jag ärvt egenskaper, kunskaper och kanske även egendomar. Guds egenskap är skaparförmåga, Guds kunskap är kärleken och Guds egendom är livet, det eviga livet, det sanna livet, det verkliga livet. Allt det vill Gud ge oss i arv.

Till detta att vara skapad hör också att allt Gud har skapat i grunden är gott. Det är bara det att Guds skapelse har blivit komprometterad. Våra relationer till varandra och till vår livsmiljö och till annat liv är vad man idag kallar dysfunktionella (1). Det är denna dysfunktion som kallas synd. Synden är den andra grundförutsättningen.

Synd är alltså inte detsamma som specifika handlingar utan synden är ett tillstånd vi befinner oss i som gör att vi agerar egoistiskt och skadar andra. Synden är etisk – den enskilda handlingen är inte per automatik syndig, men etiken bakom handlingen avgör om den är det. Varför, hur och med vilket resultat har en handling begåtts?

För att synden inte är ursprunglig och inte hör hemma i skapelsen har Gud förlåtit oss. Det betyder inte att Gud bortser från våra brott och lögner, men det betyder att Gud vet att vi kan bättre och att vi behöver en andra chans. Gud ger oss sin nåd. Vi är förlåtna. Det är den tredje grundförutsättningen.

Förlåten kan jag gå ut i varje ny dag. Jag vågar leva utan rädsla för att vara otillräcklig, utan att skämmas för den jag är. Förlåten kan jag – och det här är viktigt – förlåta andra! När nu jag har blivit förlåten är det min uppgift att föra denna förlåtelse vidare. Förlåtelse är en process. Den sker inte över en natt. Den kan aldrig ske på kommando. Men den försätter oss i en rörelse mot allt större förlåtelse och allt mindre dysfunktion. Det är vad det innebär att leva i förlåtelse.

Mattias

 

(1) Jämför begreppet dysfunktionell familj; en familj där relationerna är skadade så att familjemedlemmarna skadar och sårar varandra. Dysfunktionell betyder icke fungerande.