Vilken kroppsdel är du?

Text: Första Korintierbrevet 12:12.26

Om du var en kroppsdel, vilken skulle du då vara? Eller vilken skulle du vilja vara? Skulle du vara ögat; ögat som ser vad som händer runtomkring och skickar informationen vidare? Och om du var ett öga, vad ser du då som vore viktigt att berätta för oss andra? Vad vill du visa oss? Skulle du vara örat; örat som lyssnar på vad andra har att berätta? Och om du var ett öra, vad får du höra? Allt kan du inte berätta. Mycket är sagt i förtroende och du har kanske tystnadsplikt. Men vad säger summan av allt du hör om oss som kyrka och samhälle? Skulle du vara munnen; munnen som talar? Och om du var en mun, vad skulle du vilja säga just nu? Kanske skulle du vara handen; handen som tar tag i saker och får dem gjorda? Och om du var en hand, vad skulle du vilja göra? Eller att vi gjorde? Eller kanske skulle du vara fötterna; fötterna som travar på och ser till så att vi är i rörelse? Och om du var fötter, var skulle du vilja att vi skulle gå?
Fundera på vilken kroppsdel du skulle vilja vara. Kanske skulle du vara någon annan kroppsdel än dem jag har räknat upp? Aposteln skriver att även de mest oansenliga kroppsdelarna är viktiga. I alla händelser behöver du inte redovisa svaret för någon annan. Men fundera på det. Kanske kommer du fram till något överraskande?

Mattias

Gud som ensam räddar

För en tid sedan satt jag och funderade på vad det betyder när man säger i dopgudstjänsten att Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria X från mörkrets makt… Och då föddes den här dikten:

Ett värn som aldrig rämnar, en mur som aldrig rasar, ett skydd som aldrig brister, det är du, min Gud.

Ett liv som nog kan rämna en dag då allting rasar, det ögonblick allt brister, då är du där, min Gud.

Min Gud, min Gud, min Gud, min Gud, varför överger du mig aldrig? Varför tar du mig i handen när jag faller ner i en avgrund? Vad gjorde dig så god? Är det för att du är du? Du som ensam räddar, Gud, min Gud, från allt ont?

Det underliggande teodicéproblem som ligger i formuleringen har jag inte lyckats knäcka. Men jag tror på nåt sätt att teodicén ligger i själva problemet – våra förväntningar på Gud skapar problem. Förvänta dig en närvarande Gud, då är Gud alltid där och räddar. Men förväntar du dig en Gud som gör allt perfekt så kommer du att känna dig övergiven.

Mattias

Här är Herrens tempel

Text: Jeremia 7:1-7

Detta ord kom till Jeremia från Herren: Ställ dig i porten till Herrens hus. Där skall du ropa ut detta budskap: Hör Herrens ord, alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren! Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats. Lita inte på lögner som ”Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel.” Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, om ni inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er själva genom att följa andra gudar, då skall jag bo bland er på denna plats, i det land som jag gav åt era fäder från urminnes tid och för all framtid.

Den som kallas är främst profeten själv, men för varje Bibelläsare gäller också att när Gud kallar till uppdrag så riktar sig kallelsen också till läsaren. Det kan alltså vara de kristna, det kan vara den enskilde kristne, det kan vara predikanten – man ska föra ut Guds budskap på den plats dit människorna dras. Budskapet är att sluta göra det onda och göra det goda: att leva och handla gott, göra rätt mot varandra, hjälpa utsatta, inte straffa oskyldiga och att inte skada sig själv genom att följa andra gudar. Hur skadar man sig själv genom att följa andra gudar? Genom att den Gud som vill omfatta alla människor och samla dem i kärlek är den sanne Guden medan de gudar som vill splittra och söndra oss är falska. Vad leder till splittring? Framför allt maktlystnad och girighet.

”Här är Herrens tempel” sägs det, och det är en lögn. På vilket sätt är det en lögn? Jag kan se tre möjligheter. För det första kan det åsyfta templet eller kyrkan och därmed också den falska tron att man kan gå dit och bara göra det som förväntas – läpparnas bekännelse – och tro att det är gott nog. Det blir en falsk gudstjänst. Jesus säger ju att man först ska försonas med sin medmänniska och sedan gå till gudstjänsten (det är för övrigt nästan det enda Jesus har att säga om gudstjänsten förutom att sabbaten är till för människan och inte tvärtom). I Jesajas’ bok säger Gud: ”Jag hatar era högtider och nymånadsfester, de har blivit en börda för mig, som jag inte orkar bära”. Gudstjänsterna är falska, utförs med fel inställning. Jämför med vad Paulus skriver i Första Korintierbrevet 13, det som kallas Kärlekens lov: ”Om jag… låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit” (1 Kor 13:3). Det yttre handlandet ska ske med rätt inre avsikter.

För det andra kan det som åsyftas vara den tro som fanns på profetens tid att templet i Jerusalem i sig självt var en garanti för att de som folk och rike skulle bestå vad som än hände. Detta fast Gud gång på gång har uppmanat genom profeterna att inte sätta sin tro till något yttre utan till Gud och till kärleken. Murar och befästningar har i längden aldrig klarat att uppfylla sina syften, nämligen att skydda människorna innanför mot yttre hot. De trodde att de hade Gud, de hade Lagen och de hade templet, och att de skulle skydda dem. Hur de levde betydde mindre. Det som pekas ut är att vi människor hela tiden sätter vår lit till styrka, våld, murar och makt. Vad vi ska bygga våra liv på är medmänsklighet och kärlek.

För det tredje kan det åsyfta en annan plats som inte är helig men som människor behandlar som om den var helig – Gå hit så blir du räddad. Kanske kommersialismens tempel, ett köpcenter. Oavsett vilket angrips vår benägenhet att bygga våra liv på fel saker: på misstänksamhet istället för medkänsla, på lögner istället för sanningen, på våld istället för fred, girighet istället för givmildhet osv. Det paradoxala med Bibeln och den kristna tron är ju att man bygger stabilt på det som förefaller svagt. Murar håller aldrig, men det gör kärleken. Om vi lever kärleksfullt kommer Gud att bo hos oss – med andra ord kommer vi att komma närmare varandra och vår närhet blir sann. Dessutom sägs att allt vi har ytterst kommer ifrån Gud.

Mattias

Kristus förklaras i det oväntade

Orsakerna till att man går i kyrkan kan vara många liksom att orsakerna till att folk följde Jesus var många. Men det som förenade dem var att han gav dem ett hopp. De hade en längtan som de upplevde att han besvarade. Och så ska det ju egentligen vara idag också, att kyrkan är en plats dit vi kommer med våra frågor, vår längtan och våra önskningar. Även om Jesus inte i fysisk person vandrar bland oss så är han ändå bland oss, men han kan vara lite svår att se. Därför behöver Jesus Kristus förklaras ibland, och den förklaringen bör väl i alla fall börja här i kyrkan. Och i synnerhet en dag som denna, som ju faktiskt heter Kristi förklarings dag. Samtidigt tror jag att det är i vardagen, när vi gör det vi skulle ha gjort ändå och nåt ovanligt händer, som Kristus blir förklarad och vi får en fingervisning om vem han är. Jag tänkte berätta ett par episoder som illustrerar detta. Den ena är självupplevd och den andra har jag fått berättad för mig. Jag börjar med den självupplevda.

För några år sedan, när jag nyss hade börjat plugga till präst, så var jag i Jönköping och hälsade på en bekant. Och då gick jag i kyrkan när jag ändå var där. Och när gudstjänsten skulle till att börja så kom det in ett par i kanske femtiofem-sextioårsåldern och satte sig ett par bänkrader framför mig. Och jag minns att jag tänkte ganska elaka tankar om dem. För det första tyckte jag de verkade högdragna och trodde att de var ganska rika. Kvinnan hade en päls på sig minns jag. Och mannen hade något missprydande i ansiktet, ett ärr eller nåt. Vad det var minns jag inte, men jag tänkte i alla fall en massa elaka saker om dem. Jag gillade dem inte. Men sen när vi kom fram till nattvardsfirandet och prästen hälsade Herrens frid, då vände de sig om och log och tog min hand och sa: ”Herrens frid!” Och då var det som om allt det där elaka rann av mig. ”Vilka fantastiska människor!” tänkte jag. Det fick mig att tänka på det Jesus säger om att man ska älska sin nästa. För det handlar ju just om detta att man ska visa medmänsklighet mot den som för stunden råkar befinna sig i ens närhet. Det är ju den som är ens nästa. Det kan vara nästa person i kassakön på ICA, eller som i det här fallet, nästa person i kyrkbänken. Så blev Kristus förklarad för mig då.

Den andra episoden fick jag berättad för mig av föreståndaren för Diakonicentralen i Lund. Under en svältkatastrof i Östafrika på åttiotalet arbetade han med att samordna hjälpinsatserna. Och en gång befann han sig på flygplatsen i Nairobi och väntade på ett Herkulesplan från Sverige med spannmål. Planet var försenat, och stämningen var otålig. Men så kom planet och landade och lastbilarna körde fram för att lasta över alla säckarna med spannmål. Och han höll sig undan för han förstod att han bara skulle vara i vägen om han försökte hjälpa till att langa säckar. De andra hjälparbetarna var mycket effektivare eftersom de hade vana. Men så efter ett tag upptäckte han att för varje säck de langade hade han omedvetet börjat säga ”Kristi kropp för dig utgiven”, precis som man gör vid nattvardsfirandet. Och han sa att enligt allt han hade fått lära sig när han läste till präst så var det ju inte Kristi kropp. För det första ska det ju vara ojäst bröd och för det andra så var de flesta som skulle få spannmålet muslimer. Och nattvarden hör ju ihop med dopet. Även om vi har ett öppet nattvardsbord så att vi inte frågar utan ger åt den som kommer fram och vill ta emot så är det ändå så att nattvarden hör ihop med dopet. Men samtidigt, vad annat kunde det vara om inte Kristi kropp? Det skulle ju konkret rädda livet på många människor.

I båda de här episoderna så har jag berört nattvarden. Och altaret här i kyrkan är ett litet förklaringsberg som vi får gå upp till för att se vem Jesus Kristus är. Man säger ju när man firar nattvard att ”Brödet som vi bryter är en delaktighet i Kristi kropp. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av samma bröd”. Och i en av tackbönerna står det: ”Uppenbara för oss ditt bords hemlighet; ett enda bröd och en enda mänsklighet”. Förklaringen börjar härinne, men det är när du och jag visar varandra omtanke och omsorg som Kristus förklaras och vi förstår vem han är.

Mattias