Vill du kalla dig kristen i år?

Jag vill tala om namn idag. I evangelietexten får vi höra hur det barn vars födelse vi just har firat fick sitt namn: namnet Jesus. Namnet som betyder ”Gud räddar”. Namnet som står över alla andra namn, som det står i Filipperbrevet i Bibeln. Jag tänkte återge ett kort stycke:

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära (Fil 2:5-10).

Ett namn har vi ju alla. Precis som Jesus fick vi namn som barn, namn som speglar den kärlek som våra föräldrar kände för oss som små. Namn som vittnar om det hopp som de såg i oss. Hopp om liv. Alla namn betyder något. Jag heter Mattias. Det betyder Guds gåva. Kanske var det så mina föräldrar såg på mig den där gången för över fyrtio år sen då jag föddes. Kärt barn har ju många namn, som det heter, och visst är det lätt att hitta alla möjliga vackra namn på den man älskar.

Tyvärr gäller också det omvända, att den man inte gillar kan man ganska snabbt komma på en massa förolämpande och elaka namn på. Det finns saker vi människor kallar varandra som är helt och hållet avsedda att såra, tysta, trycka ner och stänga ute. Med ett enda ord kan vi döma en människa till att vara utan kompisar. Det kan vara killen som blir mobbad och slagen, det kan vara tjejen som blir kallad både det ena och det andra och som kanske har det tufft hemma och ännu tuffare i skolan. För att inte tala om det näthat som mer eller mindre kända människor utsätts för bara för att de vågade sticka ut hakan.

Det ligger stor makt i ett namn. Och det ligger stor makt i att bestämma vem som är okej och vem som inte är okej, vem som får vara med i gänget och vem som inte får det. Det är ett effektivt sätt att skaffa sig makt i världen. Tyvärr har det sättet att få makt blivit mer och mer använt på sistone, både i vårt land och i andra länder.

Men det finns ett namn som står över alla andra namn, och det är namnet Jesus. I det namnet finns ingen åtskillnad mellan människor. I det namnet är alla människor välkomna att vara med i gänget, så som det står i dagens episteltext; Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger av sin rikedom åt alla som åkallar honom (Rom 10:12). Namnet Jesus går alltså över alla gränser mellan etniska och religiösa grupper. I det namnet förenas mänskligheten istället för att splittras. I det namnet är alla människor älskade, önskvärda och värdefulla.

Namnet Jesus är himlens eget namn när den möter jorden, ett budskap om räddning och ett löfte om liv. Det namnet är alla människor välkomna att göra till sitt eget namn. Alla är välkomna att kalla sig kristna och följa Jesus. Då får man ett namn som är starkare än allt ont man någonsin kan bli kallad och vackrare än det vackraste en människa kan kalla en.

Vill du kalla dig kristen i år? Vill du vara med i gänget som inte är ett gäng utan en stor kärleksfull gemenskap där alla blir sedda och uppskattade för dem de är? Vill du gå in i det nya året i Jesu namn? Vi kan göra det tillsammans: gå in i det nya året i tro på det namn som räddar och på den kärlek som segrar – i Jesu namn.

Mattias

Fjärde advent

Julen är inte bara en tradition. Julen är framför allt en möjlighet. Den är en möjlighet för dig att låta tron födas på nytt i ditt hjärta. Under julen kan du få avlösning, men inte en sådan avlösning som innebär att du ska få förlåtelse för allt dumt du har sagt och gjort. Du får en avlösning där all den ångest, oro och ilska du känner ska lyftas av dig av den Gud som blev människa och bar hela världen på sina axlar. När du har fått ta emot en sådan avlösning, då kan den plats inom dig där den gnagande oron eller den sargande vreden bodde fyllas av nyfödd tro. Då kan du gå fram och ta emot i bröd och vin den tro som föddes till världen som ett hjälplöst litet barn, och det barnet kan du ta till ditt hjärta och vårda så att det kan växa för varje dag.

Och vet du vad du också skulle kunna göra? Du skulle kunna komma tillbaka hit till kyrkan nästa jul och säga: ”Nu fyller min tro ett år!” Och på samma sätt år efter år, när din tro fyller två år, tre år, fyra år, fem år, och så vidare. Du skulle kunna sätta en födelsedagstårta mitt på julbordet med ett ytterligare ljus i för varje jul som kommer. Och vet du vad, en vacker dag kanske det fantastiska händer att din tro förälskar sig i en annan människas tro, och så föds det ett nytt litet trosbarn som kan läggas i en annan människas hjärta. Och så kan du hjälpa till så att ny tro föds till världen varje jul. Hade inte det varit alldeles fantastiskt? Jag tror det hade kunnat bli nåt riktigt stort av det!

Så öppna ditt hjärta idag för det barn som föddes den där gången för tvåtusen år sedan. Glöm tiden och rummet mellan den händelsen och dig, för det är en händelse i sig att du är här idag. Tänk dig att du är en enkel herde eller en stjärntydare som får komma dit och se det där lilla miraklet och låta stjärnljuset lysa in i ditt inre så att du kan tro.

Vad tror du om det?

Mattias

Jag står vid dörren och bultar

Vi befinner oss bra precis mitt i adventstiden nu, och man kan ju fundera på varför vi fortfarande efter tvåtusen år firar den här födelsen. Rent kulturellt firar vi ju högtiden i sig, med alla traditioner den inbegriper. Men jag tror att svaret ligger i den här berättelsen vi berättar varje år, det här avsnittet ur Lukasevangeliet som handlar om hur Josef och Maria kommer till Betlehem för att bli registrerade i ett skatteregister. Och medan de är där så föder hon sitt barn. Det börjar alltså ganska tråkigt och byråkratiskt. Men sedan så tror jag att mötet med värdshusvärden säger en hel del. Det var kanske så att det verkligen var fullt överallt, alla hotellen var fullbelagda. Men jag undrar också om inte det fanns en och annan värdshusvärd och hotellportier som bara påstod att det var fullt. För symboliskt är det ju vi som ska öppna hjärtats dörr och ta emot Guds kärleksgåva. Och det vet vi ju att det är många som inte har gjort i vår värld. Människor som gör onda saker har helt enkelt hårda hjärtan – eller förhärdade, som det står i Bibeln. För det är ju så med Jesus att han vill något med oss, men vi människor vill gärna ha kontroll över saker och ting. Så då känns det tryggare att hålla Jesus på armlängds avstånd. Så därför måste vi fortsätta att påminna om den här födelsen år efter år tills alla människor har tagit emot Jesus i sina hjärtan, ända tills vi alla har lärt oss att släppa taget och låta tron födas i våra hjärtan, en tro som Gud ger oss som är lika sårbar och utlämnad som ett nyfött barn och som vi måste ge vår omsorg och omvårdnad för att den ska kunna växa.


Dagens Bibelord är hämtat från Uppenbarelseboken 3:20; ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.”


Mattias

Andra advent

Andra advent
Har återvänt
Tillbaka från ett års exil
Ett års fångenskap i Babylon

Andra advent
Undra vad som hänt?
Fråga vem som känt
Och känt igen
Och igen

Andra advent
Ett en veckas moment
Som lite inkonsekvent
Ligger på lur
Kikar på den som ska komma
Vem tar emot honom den här gången?

Kanske är det därför
Fortfarande efter tvåtusen år
Samma födelse firas
För att varje år är det nån värdshusvärd
Som stänger dörren i ansiktet på honom
Det är fullt

Jag har inte hjärterum för dig
Kom inte hit och säg sanningen om mig
Det klarar jag inte
Vill inte
Gå din väg

Bli född i ett stall istället
Eller där borta i garaget
Där det står en gammal Volvo och läcker olja
Låt dig födas där istället
Så kan jag ha koll på dig
Så kommer du inte för nära

Mattias

Första advent

Ett nyfött barn mitt i ett bombattentat

En soluppgång över en försurad sjö

Världen är fantastisk

Och vedervärdig

Människan är kärleksfull

Och grym

Himmel och helvete sida vid sida

Mitt i detta finns vi

Gud gjorde ett statement genom en människa för tvåtusen år sen

Nu gör han det igen

Genom dig

Du har ett val

Gud, kyrkan, Bibeln, Jesus – vad handlar det om?

Det handlar om dig

Ditt liv

 

Du är döpt till liv

Inte till död

Du är älskad

Inte hatad

Vad dom än säger

Vad dom än gör

Är du älskad

Glöm inte det

Vi har det så bra idag så vi behöver inte Gud.

Vetenskapen har ju förklarat allt. Vad ska vi med tro till? Med Gud till? Med Jesus till?

Men vet ni – jag tror att vi behöver allt detta mer än nånsin.

För med all vår materiella standard så mår vi ofta dåligt.

Med all vår teknologi blir vi tomma

Ensamma

Övergivna

Som ensamma övergivna sommarkatter drar vi omkring och förstår inte var alla tog vägen

Tyckte de inte om mig?

Hur kunde de bara åka och lämna mig kvar?

Jag är hungrig.

Men saliga är dom som hungrar och törstar.

Det säger Jesus.

Dom ska bli mättade.

Saliga är dom som hoppar jämfota av ilska över världens orättvisor.

Dom ska se Gud.

Saliga är dom som är fattiga i anden.

Dom ska stå i gathörnen och ropa på polisen när skinnskallarna knackar bög.

När bombplanspiloterna trycker på knappen

Och en stad till går upp i rök

Saliga är dom som tigger med en pappmugg i handen

Dom ska se föraktet i dina ögon som går och lägger sig med dig och inte låter dig somna om

Saliga är dom

Sannerligen

Amen.

Sanning och konsekvens

Det är domssöndagen idag, och tankarna går kanske dels till Uppenbarelsbokens beskrivningar av världsundergång i eld och blod eller till miljöförstöring och annat ont som vi människor ställer till med. Men även domen är underkastad det kristna livsmönstret av död och uppståndelse. Även i domen finns det nåd. Om det är något som är tydligt i evangeliet så är det att nåden är starkast. Men nåden finns inte bara där som en ständig förlåtelse utan konsekvenser. Nåden finns inte för sin egen skull. Den finns där för att vi ska kunna får förlåtelse och försoning för att sedan gå och försona oss med nästa människa, och nästa och nästa. Vi får lasta av oss våra bördor, inte för att sätta oss i soffan och glo på TV utan för att gå vidare och hjälpa andra att avlastas. Titta på TV kan vi göra ändå, det behöver vi inte nåden till. Nåden finns till för efterföljelsens skull, och det är vår efterföljelse som underkastas en kritisk blick idag. Numera kan man ju höra en nyare formulering av avlösningsorden; istället för ”Dina synder är dig förlåtna” kan man höra präster säga ”Du är förlåten, du får förlåta andra”. Det handlar om just detta. Det är inte en tillåtelse, det är en uppmaning.

Domssöndagen handlar om sanning och konsekvens, det som alla Bibelns profeter har talat om: ”Omvänd er från era onda vägar, annars går ni under”. Det är inte svårt att se på vilka sätt vi måste omvända oss. Men jag skulle vilja tala om något annat idag än alla krig och allt annat elände i världen. Domssöndagen handlar också om att se sig själv i spegeln och rannsaka sig själv. Guds ord har funktionen av att vara den spegel vi speglar oss själva och våra liv i. Vem är jag egentligen? Hur lever jag mitt liv, och vad får det för konsekvenser för mig själv och andra runt omkring mig?

På domssöndagen måste vi också kunna rannsaka oss själva som kyrka och fundera på hur vi är kyrka idag och hur vi skulle vilja vara det. Nånting som jag tror vi generellt är lite dåliga på i Svenska kyrkan idag, det är att faktiskt vara kristna och stå för det. Den kristna tron ska ju vara en hjälp att leva, en hjälp att dö och en hjälp att gå in i det eviga livet, det som vi redan har del i men en dag ska uppleva fullt ut. Efterföljelsen innebär ju också att Jesus leder oss nånstans, men hur ofta talar vi om det? Låter vi det nånsin bränna till när vi talar om tro? Och en dag som denna: vad betyder det att Jesus ska komma tillbaka? Vi säger orden varenda mässa och vi ska säga dem idag också: ”Din död förkunna vi, Herre. Din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet”. Men vad betyder det? Och vad kan det betyda för människor som kommer till kyrkan och hör det?

Jag tror att det finns många människor som längtar efter ett budskap som utmanar och faktiskt ställer dem inför sanning och konsekvens, men jag tror också tyvärr att många som kommer innanför vår kyrkas väggar blir besvikna för att de sökte ett budskap med nerv och känsla men inte fann det. Men i en tid då allt fler människor vill välja aktivt vad de vill vara medlemmar i och allt mindre är medlemmar av gammal vana, då blir det också allt viktigare att visa ett tydligt alternativ. Ett alternativ där måttfullhet, enkelhet och ödmjukhet är kärnvärden i kontrast mot omvärldens konsumtion och exploatering. Ett alternativ vars grundare dog på korset och uppstod på den tredje dagen för att vi skulle gå ut i världen och förkunna evangelium, döpa och befria människor – och som en gång ska komma tillbaka.

Men kommer han att finna någon tro när han kommer? Ska han finna engagemang och levande Gudsord eller bekvämlighet och låt gå-mentalitet? Vi har ett uppdrag som gäller till tidens slut, oavsett när det händer. Det uppdraget handlar inte om att stillatigande se på när världen störtas i mörker, och det säger jag inte heller att vi gör. Det finns engagemang i vår kyrka. Det är inte i handling jag menar att det skulle råda någon bekvämlighet, men kanske i vårt sätt att föra ut det kristna budskapet och också i vår attityd till det vi gör. Som om vi vill vara ofarliga, en slags andlig välgörenhetsorganisation. Men välgörenhetsorganisationer finns det gott om. Varför engagera sig i kyrkan och inte i exempelvis Greenpeace. För jag tror att många funderar på detta. Var ska jag engagera mig, vem ska jag ge mina pengar? Nu ska ju inte det ena engagemanget utesluta det andra. Det hoppas jag ingen tror att jag menar. Men vad är kyrkans ”unique selling point”? Vad är vårt varumärke? Det är korset, och korset bär inte bud om död utan om nåd – nåd till efterföljelse. Nåd till försoning.

Det är nu idag som människor sorteras bort som dålig fisk, inte för att de inte duger i Guds ögon utan för att de inte duger i marknadens och konsumtionssamhällets ögon. Inte rik nog, inte snygg nog, inte klädd i rätt märkeskläder. Har inte den senaste mobiltelefonen. Bort med dig. Den yttersta dagen kommer säkert, och vi är uppmanade till en aktiv väntan i engagemang för ett enkelt sätt att leva, med sinnet vänt mot den behövande medmänniskan och den sargade jorden och med bönen och lovsången som redskap för livsvandringen. Låt oss inte vara rädda för den yttersta dagen. Som kristna ska vi fortsätta att förkunna, ta ansvar för varandra och världen och vara aktiva i vår väntan på vår Herres återkomst. Han kommer med nåd.

Mattias


Som postludium den norska versionen av psalmen Namnet Jesus, nummer 716 i Den Svenska Psalmboken.

Var inte rädd

”Var inte rädd.” De orden möter oss i Bibeln på många ställen. Moses får höra de orden från Gud, så som Jesus berättar för oss i evangeliet.

Den kristna tron ska hjälpa oss att leva, och när den dagen kommer ska den kristna tron hjälpa oss att dö. Döden är inte det slutgiltiga. Detta är innebörden i talet om att döden är besegrad. Någon har gått före alla andra in i döden och kommit åter till livet. Därför går vi inte in i mörker och tystnad utan till ett nytt liv.

Var inte rädd för sorgen. Sorg och saknad tillhör det mänskliga livet. Sorgen kan se olika ut. Sorgen kan vara mycket svår. Men sorgen är inte farlig. Den är ett tecken på att vi är människor som älskar. Var inte rädd för sorgen.

Var inte rädd för det heliga. I ditt eget innersta rum finns det som betyder mest för dig. Där vill Gud möta dig och berätta för dig att du är älskad, att det liv du lever har en mening och att ingen kan ta det ifrån dig. Så var inte rädd för det heliga.

Var inte rädd för döden. Man kan känna rädsla för att dö. Man vet inte hur, vet inte när. Ovissheten är ett grundvillkor för oss. Men tron ger perspektiv, lyfter på ridån och låter oss ana ett liv bortom livet. Så var inte rädd för döden.

Var inte rädd för livet. Våga leva den tid du har. Ditt liv är en gåva från den som ville att du skulle leva. Lev för de levande och minns dem du saknar. Var inte rädd.

Låt oss be:
Gud, du som från evigheten steg ner till vår tidsbegränsade tillvaro och blev en av oss, vi ber till dig om hjälp. Möt oss i vår sorg och saknad. Hjälp oss att minnas de ljusa minnena så att vi kan hantera de svåra. Tänd ett ljus av tro i våra hjärtan så att vi kan känna att ditt ljus lyser överallt där vi går. Ditt ord är våra fötters lykta. Du som säger till oss: Var inte rädd.

Amen.

Mattias

Att lyda Gud mer än människor

Vad betyder det att lyda Gud mer än människor? Det är ju vad Petrus och de andra apostlarna säger till sitt försvar när de förebrås av prästerskapet som har förbjudit dem att undervisa om Jesus Kristus. För dem betydde det rent konkret att de ville vara lojala mot Jesus som var deras läromästare och frälsare och inte mot de politiska makthavarna. För det var ju så att det var prästerskapet som hade makten i Israel för tvåtusen år sedan, och de i sin tur hade en annan makt över sig. Gud, tänker man kanske spontant, och det är ju rätt, men politiskt så var det romarna. De var ju ockuperade av Rom, och kom det någon och började prata om befrielse så var det lätt att den uppfattades som en upprorsmakare. 
                      Men sen måste vi ju fundera på vad det betyder för oss idag att lyda Gud mer än människor. Jesus är ju även vår läromästare och frälsare, och Bibelns budskap ska ju betyda något även för oss idag. För det första tror jag att lydnad inte är det bästa sättet att beskriva relationen vare sig till Gud eller till andra människor, även om lydnaden inte ska tolkas som att Gud är en diktator utan välvilligt, som en kärleksfull förmaning. Man brukar ibland använda korset som bild för att relationen till Gud och relationen till andra människor hör ihop. Funkar inte den ena relationen så funkar inte den andra heller. Personligen tror jag att det Gud vill och det vi vill innerst inne är samma sak; att älska och att bli älskad. När vi har lagt bort våra sociala masker, lagt bort prestigen och egenkärleken och slutat förställa oss så tror jag att det är så.
                      Jag tror att många människor i vårt land har förlorat tron. Och frågan är hur man återupprättar en förlorad tro? Det vi alla behöver är ju att bli bekräftade, att någon frågar efter oss. Kyrkans uppgift är att vara den som efterfrågar dig och mig och säger: ”Du behövs”. Det är därför vi döper människor – dels för att det är en fin tradition, men framför allt för att vi ska bli fler som sprider detta budskap i ord och handling. Ett exempel på vad jag talar om är att skapa daglig verksamhet för långtidsarbetslösa. Bara det att någon ringer och frågar varför man inte kom idag och hur det är med en, det är det kanske ingen som har gjort på tjugo år… Varje människa är älskad, men det är inte garanterat att livet lär en det. Det måste vi hjälpas åt med, att tala om det och att visa det. Det är en viktig del av vad det innebär att vara en kristen kyrka.

Mattias

Liturgi och kroppslighet

Jag går en distanskurs på kvartsfart från Lunds universitet som heter Liturgi och kroppslighet och som undersöker vilken betydelse kroppen och kroppens närvaro och handlande i gudstjänsten påverkar hur gudstjänsten gestaltas och upplevs. Kursen utgår från teorier kring kroppen och ritualer. Är kroppen ett objekt som intellektet styr eller är den en ofrånkomlig del av mitt väsen som jag inte kan betrakta utifrån och heller aldrig befria mig ifrån? Och är ritualer något vi utför vid speciella tillfällen eller är allt vi människor gör i någon mening ritualer? Blir vi människor när vi börjar utföra ritualer?

En fråga som ställs i litteraturen är om det alltid ska vara teologin och tänkandet kring kristen tro som ska styra det rituella handlandet eller om erfarenheter och upplevelser av gudstjänstfirande också ska få påverka tro och teologi? ”Jag tänker, alltså finns jag”, sa Descartes på 1600-talet, och det synsättet har präglat kristendomen i århundraden. Tanke över handling, huvudet styr över kroppen. Men för mig finns ingen skiljelinje mellan dem. Erfarenheter, övertygelser och tankar rör sig i båda riktningarna och blir det trosliv jag som kristen lever i.

                      En av teoretikerna vi läser påpekar hur tal och syn har dominerat kristet gudstjänstliv. Vi har vant oss vid att gudstjänst är detsamma som att se och höra vad prästen gör och säger och sedan arbeta intellektuellt med detta. Var har det funnits rum för inlevelse, smak och dofter? Jag tror att han (Ronald L Grimes heter han) har en viktig poäng här. Om vi vill ha levande gudstjänster som människor längtar till kan vi inte tvinga varandra att sitta och bara lyssna och delta passivt. För mig är gudstjänst utan inlevelse död, ett känslolöst rituellt handlande, en serie rörelser som en robot lika gärna skulle kunna utföra medan vi ser på via internet.

Kyrkan är Kristi kropp. Det betyder att när nu Jesus Kristus själv inte längre finns fysiskt närvarande så är det vi kristna som tillsammans förkroppsligar honom. Paulus skriver i sina brev om kroppen och dess delar som alla behöver varandra för att hela kroppen ska leva. Kristus är huvudet, vi är kroppen. Jag tycker det är en spännande tanke att jag med min kropp deltar i den stora kroppens liv och uttrycker det i gudstjänsten. Gudstjänsten ska ju vara församlingslivets hjärta och det sammanhang där vi som församling för ny energi och nytt liv. Gudstjänsten blir en kroppsfunktion liksom när jag äter och min kropp tar upp näring ur födan. Lägg till detta att vi rituellt äter och dricker i nattvarden, där vi ju säger om brödet att det också är Kristi kropp! Man är vad man äter? Liturgi blir något djupt, något mångbottnat och mångfacetterat och inte bara en tom ritual. Tanke, känsla, ord och handling bildar en enhet som inte liknar någonting annat. Mysteriet blir närvarande och ger smakprov på någonting som till slut undflyr intellektet. Vi kan inte förstå det, bara delta i det.

Mattias

PS: Om du följer denna länk får du se en koptisk mässa från Sharm el-Sheik i Egypten. Den är cirka en och en halv timma lång men mycket spännande. Märk hur prästen i inledningen av mässan väljer ut det bästa av flera brödkakor till att använda i nattvarden! DS

Medmänsklighet och politisk baksmälla

Sverige vaknar upp efter en valvaka där ett enda parti har skördat otroliga framgångar på andras bekostnad. Partiet inget annat parti vill ha med att göra. Partiet vars ursprung står att finna i en aggressiv nynazistisk sekt. Sverigedemokraterna gick från cirka fem till tretton procent. Alliansregeringen tackar för sig och socialdemokraternas Stefan Löfven börjar dra i olika halmstrån. Men varför sker denna utveckling?

Man har på alla sätt försökt hejda Sverigedemokraterna. Man har talat om deras bakgrund. Olika företrädare har avslöjats med att ha gjort grova rasistiska uttalanden. De har stängts ute, isolerats, granskats. Ingenting har hjälpt. De har fortsatt att växa. På vissa håll i Skåne har så mycket som trettio procent röstat på dem i riksdagsvalet. Det är dags att sluta ropa rasist och börja ställa kritiska frågor. Är var tredje person i ICA-kön en rasist in i märgen? Det kan jag inte acceptera. Jag ser några viktiga punkter att utgå från.

För det första är rasist ingen identitet. Ingen säger: "Jag är rasist". Alltså är det ganska lönlöst att anklaga andra för att vara rasister. De kommer bara att neka, och istället för att diskutera sakfrågor fastnar man i en dispyt om tillmälen och etiketter.

För det andra tror jag grundproblemet är brist på tillit till landets ledare. En röst på Sverigedemokraterna blir ett sätt att straffa och skaka om en elit som upplevs som att den inte lyssnar. När folkhemmet knakar i fogarna dras man till en snedvriden retorik om folkgemenskap, en Astrid Lindgren-idyll där könsrollerna är intakta och ingen är annorlunda.

För det tredje har en stor samhällsfråga upplevts som förbjuden att diskutera. Minsta ifrågasättande av den förda politiken har straffats hårt och rasiststämpeln har brukats flitigt. Det är inte bra för demokratin. Självklart ska verbala hatbrott inte tolereras, men diskutera måste man våga göra.

Här behövs en kristen approach. Hata synden men älska syndaren lyder ett gammalt kristet honnörsord. Nästakärleken hamnar i brännpunkten. Kan vi älska den förbehållslöst som själv sätter upp gränser för sin kärlek? Jag tror att det finns många människor i vårt land som har tappat tron. Tron på ledarna, tron på institutionerna, tron på det goda i människan. Sverigedemokraternas framgångar är ett symptom på det. Det vi behöver tala om utöver hur en ny regering ska se ut är hur vi bygger upp en ny tro och en ny tillit hos våra medmänniskor.

Sverigedemokraternas agenda ska vi inte acceptera. Att det finns problem med integrationen har de rätt i, men deras lösningar är inga lösningar. Deras lösning på segregationen är mer segregation. Så försäkrar de ett fortsatt behov av deras politik. Att problemen löstes vore det värsta som kunde hända dem. Andra partier gör rätt i att inte samarbeta med dem. Men för övrigt ska de respekteras som folkvalda. Martyrskap är ett effektivt vapen. Låt dem inte få tillfälle att använda det.

Lösningen är att inse att vi är här tillsammans. Tillsammans måste vi bära vårt land in i framtiden. Sverige är allas, världen är allas, kyrkan är allas. Tillsammans måste vi mötas, samtala och förstå. Det låter kanske naivt, men alternativet är fortsatt polarisering. Vi behöver gå ut som får bland vargar, öva oss att älska dem som hatar oss och om nödvändigt lida för det som är gott.

#viärhärtillsammans

Mattias

Vi är här tillsammans

Jag har lanserat en hashtag i sociala medier som heter #viärhärtillsammans. Avsikten är att man under den parollen ska kunna diskutera frågor som har med mänsklig samexistens - eller bristen därpå - att göra. I botten ligger vetskapen om vårt ömsesidiga beroende av varandra och den bibliska tanken på ett förbund mellan Gud och människor där hela världen ingår. Förbundets syfte är att motverka den söndring vi lever i och föra oss mot en sannare gemenskap med Guds egen inre frid som förebild och mål. För den sakens skull har Gud själv i mänsklig gestalt gått i döden för att överskrida den yttersta gränsen och öppna dörren till evigt liv, liv tillsammans. Kristen tro är ingen förutsättning för deltagande. Jag menar att Gud är med oss i hela vår tillvaro och att därför den som har erfarenhet av livet har erfarenhet av Gud och kan uttala sig om Gud. I den meningen är alla människor teologer.

Jag startar detta i ovisshet om var det leder och är avsiktligt otydlig för att tydligheten ska utkristalliseras och syftet förfinas när vi vet mer och kan rikta energi och uppmärksamhet åt ett gemensamt håll. Parollen är hämtad ur min skrift En mycket liten katekes, där den står som omtolkning av det första budet; "Du skall inte ha någon annan Gud vid sidan av mig". Hela katekesen finns på en särskild sida här på bloggen. Så ta gärna initiativet och twittra, Facebooka, instagramma eller vad ni gör,  och gör det under hashtaggen #viärhärtillsammans. Det gör jag.

Mattias

Vilken kroppsdel är du?

Text: Första Korintierbrevet 12:12.26

Om du var en kroppsdel, vilken skulle du då vara? Eller vilken skulle du vilja vara? Skulle du vara ögat; ögat som ser vad som händer runtomkring och skickar informationen vidare? Och om du var ett öga, vad ser du då som vore viktigt att berätta för oss andra? Vad vill du visa oss? Skulle du vara örat; örat som lyssnar på vad andra har att berätta? Och om du var ett öra, vad får du höra? Allt kan du inte berätta. Mycket är sagt i förtroende och du har kanske tystnadsplikt. Men vad säger summan av allt du hör om oss som kyrka och samhälle? Skulle du vara munnen; munnen som talar? Och om du var en mun, vad skulle du vilja säga just nu? Kanske skulle du vara handen; handen som tar tag i saker och får dem gjorda? Och om du var en hand, vad skulle du vilja göra? Eller att vi gjorde? Eller kanske skulle du vara fötterna; fötterna som travar på och ser till så att vi är i rörelse? Och om du var fötter, var skulle du vilja att vi skulle gå?
Fundera på vilken kroppsdel du skulle vilja vara. Kanske skulle du vara någon annan kroppsdel än dem jag har räknat upp? Aposteln skriver att även de mest oansenliga kroppsdelarna är viktiga. I alla händelser behöver du inte redovisa svaret för någon annan. Men fundera på det. Kanske kommer du fram till något överraskande?

Mattias

Gud som ensam räddar

För en tid sedan satt jag och funderade på vad det betyder när man säger i dopgudstjänsten att Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria X från mörkrets makt… Och då föddes den här dikten:

Ett värn som aldrig rämnar, en mur som aldrig rasar, ett skydd som aldrig brister, det är du, min Gud.

Ett liv som nog kan rämna en dag då allting rasar, det ögonblick allt brister, då är du där, min Gud.

Min Gud, min Gud, min Gud, min Gud, varför överger du mig aldrig? Varför tar du mig i handen när jag faller ner i en avgrund? Vad gjorde dig så god? Är det för att du är du? Du som ensam räddar, Gud, min Gud, från allt ont?

Det underliggande teodicéproblem som ligger i formuleringen har jag inte lyckats knäcka. Men jag tror på nåt sätt att teodicén ligger i själva problemet – våra förväntningar på Gud skapar problem. Förvänta dig en närvarande Gud, då är Gud alltid där och räddar. Men förväntar du dig en Gud som gör allt perfekt så kommer du att känna dig övergiven.

Mattias

Här är Herrens tempel

Text: Jeremia 7:1-7

Detta ord kom till Jeremia från Herren: Ställ dig i porten till Herrens hus. Där skall du ropa ut detta budskap: Hör Herrens ord, alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren! Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats. Lita inte på lögner som ”Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel.” Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, om ni inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er själva genom att följa andra gudar, då skall jag bo bland er på denna plats, i det land som jag gav åt era fäder från urminnes tid och för all framtid.

Den som kallas är främst profeten själv, men för varje Bibelläsare gäller också att när Gud kallar till uppdrag så riktar sig kallelsen också till läsaren. Det kan alltså vara de kristna, det kan vara den enskilde kristne, det kan vara predikanten – man ska föra ut Guds budskap på den plats dit människorna dras. Budskapet är att sluta göra det onda och göra det goda: att leva och handla gott, göra rätt mot varandra, hjälpa utsatta, inte straffa oskyldiga och att inte skada sig själv genom att följa andra gudar. Hur skadar man sig själv genom att följa andra gudar? Genom att den Gud som vill omfatta alla människor och samla dem i kärlek är den sanne Guden medan de gudar som vill splittra och söndra oss är falska. Vad leder till splittring? Framför allt maktlystnad och girighet.

”Här är Herrens tempel” sägs det, och det är en lögn. På vilket sätt är det en lögn? Jag kan se tre möjligheter. För det första kan det åsyfta templet eller kyrkan och därmed också den falska tron att man kan gå dit och bara göra det som förväntas – läpparnas bekännelse – och tro att det är gott nog. Det blir en falsk gudstjänst. Jesus säger ju att man först ska försonas med sin medmänniska och sedan gå till gudstjänsten (det är för övrigt nästan det enda Jesus har att säga om gudstjänsten förutom att sabbaten är till för människan och inte tvärtom). I Jesajas’ bok säger Gud: ”Jag hatar era högtider och nymånadsfester, de har blivit en börda för mig, som jag inte orkar bära”. Gudstjänsterna är falska, utförs med fel inställning. Jämför med vad Paulus skriver i Första Korintierbrevet 13, det som kallas Kärlekens lov: ”Om jag… låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit” (1 Kor 13:3). Det yttre handlandet ska ske med rätt inre avsikter.

För det andra kan det som åsyftas vara den tro som fanns på profetens tid att templet i Jerusalem i sig självt var en garanti för att de som folk och rike skulle bestå vad som än hände. Detta fast Gud gång på gång har uppmanat genom profeterna att inte sätta sin tro till något yttre utan till Gud och till kärleken. Murar och befästningar har i längden aldrig klarat att uppfylla sina syften, nämligen att skydda människorna innanför mot yttre hot. De trodde att de hade Gud, de hade Lagen och de hade templet, och att de skulle skydda dem. Hur de levde betydde mindre. Det som pekas ut är att vi människor hela tiden sätter vår lit till styrka, våld, murar och makt. Vad vi ska bygga våra liv på är medmänsklighet och kärlek.

För det tredje kan det åsyfta en annan plats som inte är helig men som människor behandlar som om den var helig – Gå hit så blir du räddad. Kanske kommersialismens tempel, ett köpcenter. Oavsett vilket angrips vår benägenhet att bygga våra liv på fel saker: på misstänksamhet istället för medkänsla, på lögner istället för sanningen, på våld istället för fred, girighet istället för givmildhet osv. Det paradoxala med Bibeln och den kristna tron är ju att man bygger stabilt på det som förefaller svagt. Murar håller aldrig, men det gör kärleken. Om vi lever kärleksfullt kommer Gud att bo hos oss – med andra ord kommer vi att komma närmare varandra och vår närhet blir sann. Dessutom sägs att allt vi har ytterst kommer ifrån Gud.

Mattias

Kristus förklaras i det oväntade

Orsakerna till att man går i kyrkan kan vara många liksom att orsakerna till att folk följde Jesus var många. Men det som förenade dem var att han gav dem ett hopp. De hade en längtan som de upplevde att han besvarade. Och så ska det ju egentligen vara idag också, att kyrkan är en plats dit vi kommer med våra frågor, vår längtan och våra önskningar. Även om Jesus inte i fysisk person vandrar bland oss så är han ändå bland oss, men han kan vara lite svår att se. Därför behöver Jesus Kristus förklaras ibland, och den förklaringen bör väl i alla fall börja här i kyrkan. Och i synnerhet en dag som denna, som ju faktiskt heter Kristi förklarings dag. Samtidigt tror jag att det är i vardagen, när vi gör det vi skulle ha gjort ändå och nåt ovanligt händer, som Kristus blir förklarad och vi får en fingervisning om vem han är. Jag tänkte berätta ett par episoder som illustrerar detta. Den ena är självupplevd och den andra har jag fått berättad för mig. Jag börjar med den självupplevda.

För några år sedan, när jag nyss hade börjat plugga till präst, så var jag i Jönköping och hälsade på en bekant. Och då gick jag i kyrkan när jag ändå var där. Och när gudstjänsten skulle till att börja så kom det in ett par i kanske femtiofem-sextioårsåldern och satte sig ett par bänkrader framför mig. Och jag minns att jag tänkte ganska elaka tankar om dem. För det första tyckte jag de verkade högdragna och trodde att de var ganska rika. Kvinnan hade en päls på sig minns jag. Och mannen hade något missprydande i ansiktet, ett ärr eller nåt. Vad det var minns jag inte, men jag tänkte i alla fall en massa elaka saker om dem. Jag gillade dem inte. Men sen när vi kom fram till nattvardsfirandet och prästen hälsade Herrens frid, då vände de sig om och log och tog min hand och sa: ”Herrens frid!” Och då var det som om allt det där elaka rann av mig. ”Vilka fantastiska människor!” tänkte jag. Det fick mig att tänka på det Jesus säger om att man ska älska sin nästa. För det handlar ju just om detta att man ska visa medmänsklighet mot den som för stunden råkar befinna sig i ens närhet. Det är ju den som är ens nästa. Det kan vara nästa person i kassakön på ICA, eller som i det här fallet, nästa person i kyrkbänken. Så blev Kristus förklarad för mig då.

Den andra episoden fick jag berättad för mig av föreståndaren för Diakonicentralen i Lund. Under en svältkatastrof i Östafrika på åttiotalet arbetade han med att samordna hjälpinsatserna. Och en gång befann han sig på flygplatsen i Nairobi och väntade på ett Herkulesplan från Sverige med spannmål. Planet var försenat, och stämningen var otålig. Men så kom planet och landade och lastbilarna körde fram för att lasta över alla säckarna med spannmål. Och han höll sig undan för han förstod att han bara skulle vara i vägen om han försökte hjälpa till att langa säckar. De andra hjälparbetarna var mycket effektivare eftersom de hade vana. Men så efter ett tag upptäckte han att för varje säck de langade hade han omedvetet börjat säga ”Kristi kropp för dig utgiven”, precis som man gör vid nattvardsfirandet. Och han sa att enligt allt han hade fått lära sig när han läste till präst så var det ju inte Kristi kropp. För det första ska det ju vara ojäst bröd och för det andra så var de flesta som skulle få spannmålet muslimer. Och nattvarden hör ju ihop med dopet. Även om vi har ett öppet nattvardsbord så att vi inte frågar utan ger åt den som kommer fram och vill ta emot så är det ändå så att nattvarden hör ihop med dopet. Men samtidigt, vad annat kunde det vara om inte Kristi kropp? Det skulle ju konkret rädda livet på många människor.

I båda de här episoderna så har jag berört nattvarden. Och altaret här i kyrkan är ett litet förklaringsberg som vi får gå upp till för att se vem Jesus Kristus är. Man säger ju när man firar nattvard att ”Brödet som vi bryter är en delaktighet i Kristi kropp. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av samma bröd”. Och i en av tackbönerna står det: ”Uppenbara för oss ditt bords hemlighet; ett enda bröd och en enda mänsklighet”. Förklaringen börjar härinne, men det är när du och jag visar varandra omtanke och omsorg som Kristus förklaras och vi förstår vem han är.

Mattias

En bok om en annorlunda präst

Vi möts i lärkans sång - En resa i vandrarprästen David Petanders fotspår är titeln på en bok skriven av författaren och tidigare fackföreningsmannen Olle Sahlström. Innehållet är till största delen författarens egna tankar och reflektioner när han en sommar vandrade genom södra Norrland och Dalarna ner till Mälardalen enligt samma sträckning som prästen David Emmanuel Petander gjorde för hundra år sedan. Boken handlar till stor del om att gå på tvärs mot hierarkier, religiösa såväl som politiska, och ändå finna en enkel mänsklig lära att tro på.

Petander vigdes till präst för Härnösands stift 1903 och fick tjänst i Ånge där han en dag reste sig upp från en av societetens fina middagar och sade: "Här ska jag inte vara". Med de orden lämnade han sällskapet och gick ut på luffen. Han såg inte ut som en präst och han lät inte alls som en präst gjorde då. Han talade inte maktspråk och predikade inga dogmer. Han sa åt folk att de skulle lyssna till sina hjärtan och behandla andra så som deras hjärtan sa åt dem att göra.  Han ska ha sagt att: ”Gud behöver inga kyrkor. Gud behöver inga bönehus. Gud behöver inga präster. Gud behöver inga predikanter. Men han behöver människor, fyllda av sin ande”. När han predikade talade han mycket enkelt om ”Jesu enkla lära” och sedan satte han sig och lämnade öppet för vem som helst som ville säga något. När någon talade med honom om att man skulle organisera sig svarade han: ”Vi behöver ingen annan organisering än den hos lärkorna. De känner igen varandra på sången”. 1914 slutade hans vandring. Han greps för vapenvägran. Det var världskrig och han vägrade döda andra människor. Men innan han kunde ställas inför rätta så avled han i sin cell på grund av ett hjärtfel.

I min predikan för sjätte efter trefaldighet berättade jag om Petander utifrån denna bok. Min predikan hittar du här. Boken är på cirka 120 sidor och kostar cirka 165 kronor om man beställer den på nätet. Boken är utgiven 2014 av förlaget Atlas.

Vi möts i lärkans sång

Idag på den sjätte söndagen efter trefaldighet, som har temat efterföljelse, att följa Jesus, vill jag berätta om en annorlunda präst som levde för bra precis hundra år sedan. Han hette David Emmanuel Petander. Han var från Göteborg men 1903 prästvigdes han i Härnösand, alltså i Norrland. Med tiden fick han tjänst i Ånge i Medelpad, på den tiden en växande industriort i Mellannorrland. Och eftersom det var en växande industriort så var det stor skillnad mellan de som ägde industrierna och de som arbetade i dem, mellan societeten och arbetarna. Och som präst räknades David till societeten och blev inbjuden till deras fina middagar. Själv var han dock av enkel börd, och vid en av dessa middagar, på vintern 1911, reste han sig resolut upp från bordet och sa: ”Här ska jag inte vara”, och sen gick han därifrån och gick på luffen. Han var enkelt klädd och såg inte alls ut som en präst. Sedan vandrade han söderut genom Hälsingland och Dalarna och ner till Mälardalen. Och på varje ort samlade han människor och talade till dem. Men han lät inte alls som en präst gjorde då. Han talade inte maktspråk och predikade inga dogmer. Han sa åt folk att de skulle lyssna till sina hjärtan och behandla andra så som deras hjärtan sa åt dem att göra. Man skulle inte lyssna på yttre auktoriteter utan på sin egen inre auktoritet. Det var genom hjärtat Gud talade, menade han. Han ska ha sagt att: ”Gud behöver inga kyrkor. Gud behöver inga bönehus. Gud behöver inga präster. Gud behöver inga predikanter. Men han behöver människor, fyllda av sin ande”. Snart nådde ryktet före honom till varje ny ort, och han fick sällan tala i kyrkorna utan istället talade han i missionshus, i skolsalar eller i det fria. Och när han predikade talade han mycket enkelt om ”Jesu enkla lära” och sedan satte han sig och lämnade öppet för vem som helst som ville säga något. Och det var ju väldigt uppseendeväckande och utmanande på den tiden. När någon talade med honom om att man skulle organisera sig svarade han: ”Vi behöver ingen annan organisering än den hos lärkorna. De känner igen varandra på sången”. 1914 slutade hans vandring. Han greps för vapenvägran. Det var världskrig och han vägrade döda andra människor. Men innan han kunde ställas inför rätta så avled han i sin cell på grund av ett hjärtfel.
                      Författaren och den tidigare fackmannen Olle Sahlström har skrivit en bok om David Petander som jag kan rekommendera som sommarläsning. Den är inte mer än 120 sidor och bygger på att Sahlström själv har vandrat genom Sommarsverige i Petanders fotspår och innehåller mycket av Sahlströms egna tankar och observationer under vandringen. Boken heter Vi möts i lärkans sång. En resa i vandrarprästen David Petanders fotspår.
                      Nu är det kanske inte alldeles lätt för vem som helst att göra vare sig som Petander eller för all del de som följde Jesus, att släppa allting och bara gå. Något som ju hörs tydligt i evangelietexten är ju att många som Jesus kallade kände sig förhindrade av olika plikter och annat de satt fast i. Kanske ännu mer idag sitter människor fast i åtaganden, ansvar, huslån och amorteringar och så vidare. Man kan liksom inte bara följa sitt hjärta hur enkelt som helst. Men det som både Jesus och Petander vill säga oss är ändå att det finns nånting som är viktigare än allt annat och som det är värt att offra en del bekvämlighet för. Man kan ändå ha efterföljelsen som livsinställning. Alla kan göra som David Petander sa, lyssna till sitt eget hjärta och handla mot andra människor som hjärtat säger till en att göra.

Mattias

Vill du höra hur en lärka låter så lyssna här! Nästa gång du hör den sången är det kanske en annan enkel vandrare du hör?

Kyrkans främsta resurs är människor

Betraktelse från morgonmässa i Hörby kyrka den 24 juli 2014.

Text: Episteln för apostladagen, tredje årgången, Romarbrevet 16:1-7.

Texten är hämtad ur Paulus’ brev till den kristna församlingen i Rom. Det är kapitel 16, dvs. i slutet, och det är många hälsningar och det räknas upp många fler namn efter dessa. Det finns tre saker jag skulle vilja lyfta fram ur den här texten.

1.      För det första att den viktigaste resursen då som nu är människor. Idag har vi många fastigheter och kyrkobyggnader, det är mycket ekonomi och administration. Men ändå är det människorna som bygger upp kyrkan. Människor som är varandras stöd och medarbetare.

2.      För det andra att många av dem som nämns som viktiga för Paulus är kvinnor. Vi har Foibe som tjänar församlingen i Kenchreai, som var en grekisk stad. Hon har varit ett stöd för många, skriver han. Prisca, en judinna som tillsammans med sin man Aquila är Paulus’ medarbetare och har riskerat sina liv för hans skull. Alla hednakristna församlingar, alltså församlingar som inte består av judar (detta var ju mycket tidigt i kyrkans historia och kyrkan bestod fortfarande till stor del av judar som trodde att Jesus var Messias), står i tacksamhetsskuld till dem. En församling samlas också i deras hus – de är församlingsledare. Man hade ju inga kyrkobyggnader då utan samlades i hemmen för att be, läsa i Skriften, lovsjunga och dela nattvarden med varandra. Maria heter en kvinna som har arbetat mycket för de kristna i Rom. Slutligen Junias, vars namn ibland tolkas som Junia, en kvinnlig namnform. Det är alltså möjligt att även detta namn syftar på en kvinna. Det finns alltså många framstående och viktiga kvinnor i den tidiga kyrkans historia.

3.      För det tredje arbetade alla dessa människor modigt och utan att få ett öre i ersättning för evangeliet och den kristna tron. Idag är vi vana att de som arbetar i Svenska kyrkan är anställda. Inom frikyrkorna har man ju alltid fått förlita sig på ideella krafter, och det ser ut som om vi måste göra det också i framtiden.

Men den viktiga lärdomen för oss i den här texten är ändå att den viktigaste resursen vi har varken är tid eller pengar eller annat kapital utan oss själva. Kyrkan har varit och är först och främst människor.

Mattias 

När Gud kallar

Text: Domarboken 6:11-16

I fokus för texterna för den här veckan ligger känslan av otillräcklighet hos den som tilltalas. Gideon protesterar när Gud kallar på honom och säger att hans släkt är den oansenligaste och att han själv är alldeles för ung. Samma slags invändningar vi möter hos Moses och Jeremia. ”Jag är för ung!” ”Jag kan inte tala!” Men Gud lovar att ingjuta mod i dem han kallar. Även om du inte tror på dig själv så tror Gud på dig, och Gud kommer att ge dig det självförtroende du behöver. Det är evangeliet idag och ett budskap jag tror att vi alla behöver höra.

När Gud kallar så är inga av våra egna invändningar eller vår egen känsla av otillräcklighet relevant. Det enda som är relevant är just detta att Gud kallar. Och på det kan vi bara svara ja. Vi kallas ju redan när vi döps; ”Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge”. Vi kallas alltså som dem vi är, och Gud känner oss redan bättre än vi själva gör eftersom han inte ser oss med självkritikens utan med kärlekens ögon.Vi har det ju faktiskt också i överlåtelsebönen som ofta beds i vår kyrka:

Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja, ALLT i mig känner du och omsluter med ömhet, det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska.

Och sedan kommer gensvaret:

DÄRFÖR överlåter jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll. FYLL MIG med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Vi ber:

Gud, vi kommer till dig med alla våra känslor inför det uppdrag du ger oss som kyrka och som individer. Hjälp oss att se oss själva så som du ser oss; som starka, värdefulla och värda att ta ansvar. Gör oss frimodiga så att vi vill och vågar ta oss an det som möter oss och lita på att du är med oss hela vägen.
Amen.

Mattias

Välsignelse

Vad betyder det att Gud är Herre? Gud som Herre indikerar att Gud är en härskare som står högst upp i en hierarki där människor i olika roller, av olika kön och etnicitet fyller på och naturen står längst ner i skalan. All makt går uppifrån och ner. Men vad betyder det att Gud är Herre om Gud är mitt ibland oss, en av oss och här tillsammans med oss? Om vi är Guds medarbetare och inte varandras motmänniskor? Vad betyder det då att Gud välsignar, är nådig, låter sitt ansikte lysa, vänder sitt ansikte till oss och ger oss frid? Vilken innebörd har då välsignelsen? Här är mitt försök att ge den aronitiska välsignelsen inklusive den kristna avslutningen (i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn) en ny tolkning.

Må den Gud som är alltings ursprung och mål ge oss lycka och upprätthålla våra liv
Må den Gud som ger allt en mening vara ett ljus som lyser starkare än solen och försona oss med sig och oss själva
Må den Gud som omfamnar allt vara nära oss och ge oss sin stora fred*
I kraft av den relation som går över alla gränser
Så är det

Den aronitiska välsignelsen finns i Bibeln i Fjärde Mosebok 6:24-26.

Mattias

*Den stora freden är det shalom som Gud vill ska råda inte bara mellan människor och stater utan i alla familjer, i alla relationer och mellan människa och natur. Den fred som innebär att det inte är krig är den lilla freden och inte Guds shalom.

Det finns en orm i varje paradis

 

Det finns en orm i varje paradis. En röst som säger: ”Du är ingenting värd, ingen älskar dig, ingen vill veta av dig.” Den rösten ska du inte lyssna till. Ormen har inte planterat trädgården. Det har Gud gjort, han som vandrar genom den i den svala kvällsbrisen och ropar efter människan och vill ha hennes kärlek. Gud älskar dig mer än du själv kan förstå och han kallar dig till att göra hans goda vilja i en värld där ormar sprider sitt gift och dödar människornas drömmar. Har du en dröm så förverkliga den! Har du en passion så lev i den. Det är ormens största rädsla, att du ska lysa av kärlek och lycka.

Mattias

Predikan Midsommardagen 2014

Text: Markusevangeliet 6:30-44
Apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om. Han sade till dem: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta.
De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann före dem. När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge. När det redan var sent på dagen kom lärjungarna till honom och sade: ”Trakten är öde och det är sent. Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.” Han svarade: ”Ge dem något att äta, ni själva.” – ”Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer och ge dem att äta?” frågade de. Han sade: ”Hur många bröd har ni? Gå och se efter.” De tog reda på det och sade: ”Fem bröd, och så två fiskar.” Då lät han dem säga åt folket att slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs. Och de lade sig ner i grupper om hundra eller femtio. Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. Alla åt och blev mätta, 43och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. Det var fem tusen män som hade ätit.

Idag på midsommardagen så handlar det om skapelsen i kyrkan, och vi talar om hur Gud visar omsorg om oss människor och ger oss allt vi behöver. I evangelietexten vi hörde börjar det med att Jesus vill låta lärjungarna dra sig undan och vila. Det är något som Jesus också gör när kraven från alla människor som vill ha hans hjälp blir för stora. Det är något jag tror många kan känna igen sig i, att man gärna vill hjälpa, men att man inte alltid orkar. Då kan det kännas trösterikt att inte ens Guds son hade outtömliga energireserver. Till och med han måste komma bort och vila ibland. Han var Guds son, men också fullt ut människa.

När Jesus och lärjungarna står där med femtusen människor eller flera – det kan ju vara plus familjer – och har en alldeles för liten matsäck så är det en väldigt mångbottnad scen. Man kan definitivt se ett rättvisemotiv: några har vad de behöver medan många andra inte har någoting alls. Men när Guds vilja förverkligas så rättas den orättvisan till och alla får vad de behöver.

För hundra år sen var det ju på samma sätt i Sverige som det fortfarande är i stora delar av världen, att några få har tillräckligt eller mer medan många inte har något alls. Idag lider hela naturen under människans förtryck. Idag spränger vi berg för att få byggmaterial till våra motorvägar fast människor i tusentals år har levt under devisen att det är människan som ska anpassa sig till sin livsmiljö och inte tvärtom. Vi har trott så starkt på vår ställning som skapelsens krona att vi har ändrat om och ordnat naturen så att den ska tjäna oss. Här har vi något att lära av andra mer naturnära kulturer.

Jag tycker att texten besvarar fyra viktiga frågor. Den första är: vad är det som händer? Det som händer är att Gud ger oss allt vi behöver för att leva. Den andra är: vad ska vi göra? Vi ska dela med oss. Gör vi det så räcker det åt alla. Den tredje frågan är: vad ska vi tro på? Vi ska tro på att Gud ger tillräckligt för att alla ska klara sig. Det är ju det vi har haft så svårt att tro på. Vi har haft lättare att tro att det finns för lite så att vi måste konkurrera så att någon annan måste bli utan för att jag ska få. Den fjärde och sista frågan är: vad ska vi hoppas på? Vi ska hoppas på en framtid utan orättvisor, där Gud, människa och natur lever i samklang och alla får vad de behöver för att leva. Tack och lov måste vi inte göra allt själva. Med Guds hjälp kan något väldigt litet bli något väldigt stort. Även Jesus riktade sig mot sin Fader i bön och med Guds hjälp kunde undret ske.

Mattias

De tio "vi-orden"

Detta är ett försök att återge de tio budorden så att de uttrycker en vilja till samförstånd och hängivenhet snarare än att tala om vad man får och inte får göra. Nionde och tionde buden är sammanförda under nummer nio eftersom de handlar om samma sak: att missunna andra det goda de har. 

1.      Vi är här tillsammans.

2.      Vi värderar insidan högre än utsidan.

3.      Vi uttrycker respekt för varandra.

4.      Vi andas in och andas ut.

5.      Vi är tacksamma för allt vi har fått.

6.      Vi hyllar livet.

7.      Vi bygger äkta relationer.

8.      Vi ger åt varandra.

9.      Vi talar sant om oss själva och varandra.

10.  Vi unnar varandra trygghet, kärlek och redskap för att leva.

Om du vill jämföra mina ”vi-ord” med Bibelns budord kan du slå upp 2 Mosebok 30:3-19 eller 5 Mosebok 5:6-21.* Det finns olika sätt att numrera budorden. Att, som jag har gjort här, sammanföra bud nio och tio och att som andra budet räkna förbudet mot att göra sig en avbild och tillbe dem är vanligt i reformert tradition, alltså den protestantiska kristendom som utgår från Calvin och Zwingli. I luthersk tradition följs samma uppställning som inom katolska kyrkan. Här finns en Wikipediaartikel som reder ut begreppen. Att jag gjorde så beror på att jag upplever förbudet mot avbildningar som ett uttryck för att det inte är utsidan vi ska vörda utan insidan.

Mattias

*Vid 2 Mosebok 34.1-28 finns en alternativ uppställning som avslutas med budet att inte koka en killing i moderns mjölk. Detta bud upprepas tre gånger i Moseböckerna och ligger till grund för den judiska regeln att inte blanda köttprodukter och mjölkprodukter i matlagningen.