söndag 25 augusti 2013

Från svinstia till sakristia





Det ovanstående är rubriken på en artikel om mig i gårdagens Skånska Dagbladet den 24 augusti 2013. Artikeln handlar om mitt skifte från svinskötare till (blivande) präst. Ett yrkesval som för mig motiveras mycket av att få kommunicera ett budskap och drivas av en inre övertygelse i mitt arbete. Dagens tema är medmänniskan och Jesu ord om att vända andra kinden till är välbekanta. Men jag väljer att stanna upp inför episteltexten idag. Den är hämtad från Paulus’ brev till de kristna i Rom. ”Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra”, skriver han. Skulder talas det ju rätt mycket om i Bibeln. ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåter dem som står i skuld till oss” lyder en av bönerna som utgör Herrens bön, Vår Fader. Och innan man går till gudstjänsten ska man försonas med sin ovän så att man inte firar en falsk gudstjänst som bara blir ett yttre handlande och tomma ord.
                      Budet att älska sin nästa som sig själv framställs av Jesus som ett av de främsta buden vid sidan av att älska Gud över allting. Jag tror att detta är det allra viktigaste och mest grundläggande. Det handlar i grunden om det vi kallar människosyn. När man diskuterar människosyn talar man ofta om allas lika värde och att man inte ska diskriminera. Man talar i termer av FN-deklarationer och så vidare. Jag brukar säga att min människosyn börjar med de tankar som andra människor väcker hos mig och vad jag gör med de tankarna. Vad tänker jag om den som står före mig i kassakön på ICA eller kör bilen som ligger före mig på väg till jobbet och kör sådär lite för sakta för min smak? För min nästa, det är den människa som i varje givet ögonblick befinner sig näst intill mig själv. Det jag gör eller säger om den människan, däri ligger min människosyn. Det är där jag måste börja arbeta. En gång gick jag i högmässan på en annan ort. In kom ett medelålders par och satte sig två rader framför mig i kyrkan. Mannen hade en ganska stor näsa och kvinnan tror jag hade päls, och jag minns hur jag tänkte ganska osmickrande tankar om dem. Ful näsa, säkert högdraget rikt folk. Men sedan, vid fridshälsningen innan nattvardsutdelandet, vände de sig spontant om och tog mig i hand och sa "Herrens frid!" Och alla mina fula tankar var som bortblåsta. Helt plötsligt var de verkligen mina nästor. Ibland kan människor man tänker illa om överraska en.
Jesus säger att Gud låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga, och så är det. Det är upp till oss att se till att rättvisa och medmänsklighet råder bland oss. Annars kan vilken anda som helst råda och det påverkas varken av solen eller av regnet. Från svinstian till sakristian går en linje av omsorg om individer om inte alltid ger plats åt varandra. Men kärleken vållar inte din nästa något ont.

Mattias

måndag 19 augusti 2013

Heliga ord om helig jord


Jag har inte bloggat på två veckor på grund av en kombinerad forsknings- och semesterresa till Norge och södra Norrland (Härnösands stift). Jag har haft annat att göra helt enkelt. Men nu är jag tillbaka och har en spännande höst framför mig då jag framför allt ska skriva min masteruppsats i missionsvetenskap.
  Den nionde till elfte augusti genomfördes Samiska kyrkodagar i Mo i Rana och jag var där! Under devisen Aejlies eatneme! Aejlies Baakoe (sydsamiska; Helig jord! Heliga ord) hölls det seminarier om urfolk, klimat, försoningsarbete och samisk teologi. Bilden ovan föreställer det stora konferenstältet där de flesta gudstjänsterna och seminarierna hölls. Försoning var som sagt ett stort ämne liksom hur urfolkens syn på relationen till naturen kan bidra till det teologiska samtalet i vår tid. I vimlet syntes alla kända namn i sammanhanget och de svenska och norska biskoparna i de nordliga stiften. Från Finland fanns representanter för Evangelisk-lutherska kyrkan och Finska ortodoxa kyrkan. Även samer från Kolahalvön i Ryssland var där, vilket var glädjande. Ledaren för Samisk kirkeråd i Den norske kirke, Tore Johnsen, sade att man inte hade varit kompletta utan dem.
  Anders Wejryd uppmanade i en debattartikel i Dagens Nyheter den svenska regeringen att ta större hänsyn till samerna. Lite tråkigare då att se att Kyrkans tidnings reporter hade angett temat för kyrkodagarna fel och att det inte blev en större artikel i tidningen. Sådant kan sända viktiga signaler om hur viktigt - eller oviktigt - ett ämne anses vara.
  Jag sitter nu och försöker smälta alla intryck! Det har verkligen varit en lärorik resa. Nu har jag en massa anteckningar och intervjuer att renskriva och transkribera. Så får vi se vilka betraktelser som föds ur det arbetet!

Heelsegh!
Mattias (eller Maahke som jag har fått veta är den samiska motsvarigheten)

söndag 4 augusti 2013

Vi är till för varandra


Idag blir det ett mycket kort inlägg eftersom jag idag ska delta i ett möte för att starta upp en förening som har legat vilande i några år. Föreningen heter Lunds teologiska och religionsvetenskapliga förening, och vi hoppas kunna använda föreningen för att göra teologi och religion synliga utanför den kyrkliga och akademiska miljön. Imorgon styr jag mot norr för att i slutet av den kommande veckan närvara vid de samiska kyrkodagarna i Mo i Rana i Norge. Orsaken är att jag ska skriva en masteruppsats under hösten om samiskt kyrkoliv. Jag är primärt intresserad av tre frågor; VAD anser olika involverade människor att samiskt kyrkoliv är, HUR arbetar man med samiskt kyrkoliv och VARFÖR sker arbetet, dvs vad är den grundläggande motiveringen till arbetet. Det är sant att samerna har blivit illa behandlade och att kyrkan har en moralisk skuld att gottgöra. Inte minst vad gäller den hårdhänta assimileringspolitiken under 1900-talet var kyrkans företrädare direkt inblandade och ofta både initiativtagare, genomförare och tillsyningsmän. Men jag tänker samtidigt att om det enbart är av dåligt samvete man idag vill skapa ett gudstjänstliv med mera som bygger på samisk kultur, samiskt språk och samisk livssyn så ser jag en risk för att det hela blir en trend som håller i sig en tid och sedan rinner ut i sanden. I alla tre fallen; föreningen, det samiska kyrkolivet och min uppsats; krävs det nådegåvor. Människor som använder sina talanger för att resultatet ska bli bra. Avslutningsvis vill jag lyfta fram något som aposteln Paulus skriver i dagens episteltext ur Romarbrevet; "Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra". Vi är till för varandra. Det känns som essensen av dagens texter som jag för övrigt tycker handlar mer om själavård än nådegåvor. Bilden ovan föreställer händer, och ögat kan ju inte säga till handen "Jag behöver dig inte". Vi är till för varandra - glöm inte det!

Mattias

torsdag 1 augusti 2013

Tror alla kristna på yttersta domen?




Jag har en profil på en sida som heter ask.fm där man kan ställa frågor till andra människor och så redovisas deras svar offentligt. Igår fick jag frågan om man kan säga att varje kristen tror på yttersta domen. Frågan ställdes på engelska och löd: ”Is it true to say that every Christian believes in the final judgment?” Mitt svar har jag översatt till svenska och visar här.

Man kan besvara frågan på två sätt som jag ser det. Antingen ser man den som en fråga rakt upp och ner huruvida varje kristen människa tror på yttersta domen, eller så ser man den som en fråga om huruvida det är ett krav att man för att vara kristen måste tro på yttersta domen. I vilket fall står frågan om vem som är kristen i centrum. Så vem är då kristen? Spontant skulle jag svara att det är upp till var och en att själv se sig som kristen eller inte. Samtidigt ser jag som den mest grundläggande definitionen av en kristen människa att man tror på Kristus. Det vill säga, tror att Jesus inte bara var den människa som dog på korset utan också den Kristus som steg upp ur graven. Enligt den första definitionen – det personliga valet – är frågan omöjlig att besvara. Man skulle bli tvungen att fråga var och en. Enligt den andra definitionen ligger inte tron på yttersta domen i den kristna trons innersta kärna. Samtidigt sa Kristus att slutet skulle komma och att han skulle återvända. Så det är väl inte så mycket en fråga om om, utan snarare när och hur slutet kommer. Jag tror att om någon har svårt att tro på yttersta domen så handlar det mer om när och hur det sker. Kristi egna ord kan tas som att hans egen generation inte skulle gå hädan förrän slutet kom. Nu har det gått tvåtusen år. Dessutom är bilden av domen mycket hårdför. Kristus ska sitta på en tron och skicka fåren till paradiset och getterna till helvetet. Långt från den förlåtande Kristus vi har blivit lärda att tro på. Jag kan säga att jag tror på yttersta domen. Jag tror också på att leva i nuet. Varje ögonblick är ett slut och en början. Vi gör val hela tiden som gör att vi drar en dom över oss själva. Jag tror att det viktigaste, viktigare än att tro si eller så om yttersta domen, är att vara botfärdig till sinnelaget och att vara vaksam så som frälsaren säger. Varje dag är en yttersta dag. Den kommer aldrig tillbaka. Varje morgon är en ny möjlighet. Guds nåd är varje morgon ny. Vi får inte låta ångern över gårdagens misstag hindra oss från att göra morgondagen till en bättre dag. Tack.

Mattias

Den som vill gå in på ask.fm och ställa en fråga till mig kan klicka här. Varför inte öppna en egen profil?