En bok om en annorlunda präst

Vi möts i lärkans sång - En resa i vandrarprästen David Petanders fotspår är titeln på en bok skriven av författaren och tidigare fackföreningsmannen Olle Sahlström. Innehållet är till största delen författarens egna tankar och reflektioner när han en sommar vandrade genom södra Norrland och Dalarna ner till Mälardalen enligt samma sträckning som prästen David Emmanuel Petander gjorde för hundra år sedan. Boken handlar till stor del om att gå på tvärs mot hierarkier, religiösa såväl som politiska, och ändå finna en enkel mänsklig lära att tro på.

Petander vigdes till präst för Härnösands stift 1903 och fick tjänst i Ånge där han en dag reste sig upp från en av societetens fina middagar och sade: "Här ska jag inte vara". Med de orden lämnade han sällskapet och gick ut på luffen. Han såg inte ut som en präst och han lät inte alls som en präst gjorde då. Han talade inte maktspråk och predikade inga dogmer. Han sa åt folk att de skulle lyssna till sina hjärtan och behandla andra så som deras hjärtan sa åt dem att göra.  Han ska ha sagt att: ”Gud behöver inga kyrkor. Gud behöver inga bönehus. Gud behöver inga präster. Gud behöver inga predikanter. Men han behöver människor, fyllda av sin ande”. När han predikade talade han mycket enkelt om ”Jesu enkla lära” och sedan satte han sig och lämnade öppet för vem som helst som ville säga något. När någon talade med honom om att man skulle organisera sig svarade han: ”Vi behöver ingen annan organisering än den hos lärkorna. De känner igen varandra på sången”. 1914 slutade hans vandring. Han greps för vapenvägran. Det var världskrig och han vägrade döda andra människor. Men innan han kunde ställas inför rätta så avled han i sin cell på grund av ett hjärtfel.

I min predikan för sjätte efter trefaldighet berättade jag om Petander utifrån denna bok. Min predikan hittar du här. Boken är på cirka 120 sidor och kostar cirka 165 kronor om man beställer den på nätet. Boken är utgiven 2014 av förlaget Atlas.

Vi möts i lärkans sång

Idag på den sjätte söndagen efter trefaldighet, som har temat efterföljelse, att följa Jesus, vill jag berätta om en annorlunda präst som levde för bra precis hundra år sedan. Han hette David Emmanuel Petander. Han var från Göteborg men 1903 prästvigdes han i Härnösand, alltså i Norrland. Med tiden fick han tjänst i Ånge i Medelpad, på den tiden en växande industriort i Mellannorrland. Och eftersom det var en växande industriort så var det stor skillnad mellan de som ägde industrierna och de som arbetade i dem, mellan societeten och arbetarna. Och som präst räknades David till societeten och blev inbjuden till deras fina middagar. Själv var han dock av enkel börd, och vid en av dessa middagar, på vintern 1911, reste han sig resolut upp från bordet och sa: ”Här ska jag inte vara”, och sen gick han därifrån och gick på luffen. Han var enkelt klädd och såg inte alls ut som en präst. Sedan vandrade han söderut genom Hälsingland och Dalarna och ner till Mälardalen. Och på varje ort samlade han människor och talade till dem. Men han lät inte alls som en präst gjorde då. Han talade inte maktspråk och predikade inga dogmer. Han sa åt folk att de skulle lyssna till sina hjärtan och behandla andra så som deras hjärtan sa åt dem att göra. Man skulle inte lyssna på yttre auktoriteter utan på sin egen inre auktoritet. Det var genom hjärtat Gud talade, menade han. Han ska ha sagt att: ”Gud behöver inga kyrkor. Gud behöver inga bönehus. Gud behöver inga präster. Gud behöver inga predikanter. Men han behöver människor, fyllda av sin ande”. Snart nådde ryktet före honom till varje ny ort, och han fick sällan tala i kyrkorna utan istället talade han i missionshus, i skolsalar eller i det fria. Och när han predikade talade han mycket enkelt om ”Jesu enkla lära” och sedan satte han sig och lämnade öppet för vem som helst som ville säga något. Och det var ju väldigt uppseendeväckande och utmanande på den tiden. När någon talade med honom om att man skulle organisera sig svarade han: ”Vi behöver ingen annan organisering än den hos lärkorna. De känner igen varandra på sången”. 1914 slutade hans vandring. Han greps för vapenvägran. Det var världskrig och han vägrade döda andra människor. Men innan han kunde ställas inför rätta så avled han i sin cell på grund av ett hjärtfel.
                      Författaren och den tidigare fackmannen Olle Sahlström har skrivit en bok om David Petander som jag kan rekommendera som sommarläsning. Den är inte mer än 120 sidor och bygger på att Sahlström själv har vandrat genom Sommarsverige i Petanders fotspår och innehåller mycket av Sahlströms egna tankar och observationer under vandringen. Boken heter Vi möts i lärkans sång. En resa i vandrarprästen David Petanders fotspår.
                      Nu är det kanske inte alldeles lätt för vem som helst att göra vare sig som Petander eller för all del de som följde Jesus, att släppa allting och bara gå. Något som ju hörs tydligt i evangelietexten är ju att många som Jesus kallade kände sig förhindrade av olika plikter och annat de satt fast i. Kanske ännu mer idag sitter människor fast i åtaganden, ansvar, huslån och amorteringar och så vidare. Man kan liksom inte bara följa sitt hjärta hur enkelt som helst. Men det som både Jesus och Petander vill säga oss är ändå att det finns nånting som är viktigare än allt annat och som det är värt att offra en del bekvämlighet för. Man kan ändå ha efterföljelsen som livsinställning. Alla kan göra som David Petander sa, lyssna till sitt eget hjärta och handla mot andra människor som hjärtat säger till en att göra.

Mattias

Vill du höra hur en lärka låter så lyssna här! Nästa gång du hör den sången är det kanske en annan enkel vandrare du hör?

Kyrkans främsta resurs är människor

Betraktelse från morgonmässa i Hörby kyrka den 24 juli 2014.

Text: Episteln för apostladagen, tredje årgången, Romarbrevet 16:1-7.

Texten är hämtad ur Paulus’ brev till den kristna församlingen i Rom. Det är kapitel 16, dvs. i slutet, och det är många hälsningar och det räknas upp många fler namn efter dessa. Det finns tre saker jag skulle vilja lyfta fram ur den här texten.

1.      För det första att den viktigaste resursen då som nu är människor. Idag har vi många fastigheter och kyrkobyggnader, det är mycket ekonomi och administration. Men ändå är det människorna som bygger upp kyrkan. Människor som är varandras stöd och medarbetare.

2.      För det andra att många av dem som nämns som viktiga för Paulus är kvinnor. Vi har Foibe som tjänar församlingen i Kenchreai, som var en grekisk stad. Hon har varit ett stöd för många, skriver han. Prisca, en judinna som tillsammans med sin man Aquila är Paulus’ medarbetare och har riskerat sina liv för hans skull. Alla hednakristna församlingar, alltså församlingar som inte består av judar (detta var ju mycket tidigt i kyrkans historia och kyrkan bestod fortfarande till stor del av judar som trodde att Jesus var Messias), står i tacksamhetsskuld till dem. En församling samlas också i deras hus – de är församlingsledare. Man hade ju inga kyrkobyggnader då utan samlades i hemmen för att be, läsa i Skriften, lovsjunga och dela nattvarden med varandra. Maria heter en kvinna som har arbetat mycket för de kristna i Rom. Slutligen Junias, vars namn ibland tolkas som Junia, en kvinnlig namnform. Det är alltså möjligt att även detta namn syftar på en kvinna. Det finns alltså många framstående och viktiga kvinnor i den tidiga kyrkans historia.

3.      För det tredje arbetade alla dessa människor modigt och utan att få ett öre i ersättning för evangeliet och den kristna tron. Idag är vi vana att de som arbetar i Svenska kyrkan är anställda. Inom frikyrkorna har man ju alltid fått förlita sig på ideella krafter, och det ser ut som om vi måste göra det också i framtiden.

Men den viktiga lärdomen för oss i den här texten är ändå att den viktigaste resursen vi har varken är tid eller pengar eller annat kapital utan oss själva. Kyrkan har varit och är först och främst människor.

Mattias 

När Gud kallar

Text: Domarboken 6:11-16

I fokus för texterna för den här veckan ligger känslan av otillräcklighet hos den som tilltalas. Gideon protesterar när Gud kallar på honom och säger att hans släkt är den oansenligaste och att han själv är alldeles för ung. Samma slags invändningar vi möter hos Moses och Jeremia. ”Jag är för ung!” ”Jag kan inte tala!” Men Gud lovar att ingjuta mod i dem han kallar. Även om du inte tror på dig själv så tror Gud på dig, och Gud kommer att ge dig det självförtroende du behöver. Det är evangeliet idag och ett budskap jag tror att vi alla behöver höra.

När Gud kallar så är inga av våra egna invändningar eller vår egen känsla av otillräcklighet relevant. Det enda som är relevant är just detta att Gud kallar. Och på det kan vi bara svara ja. Vi kallas ju redan när vi döps; ”Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge”. Vi kallas alltså som dem vi är, och Gud känner oss redan bättre än vi själva gör eftersom han inte ser oss med självkritikens utan med kärlekens ögon.Vi har det ju faktiskt också i överlåtelsebönen som ofta beds i vår kyrka:

Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja, ALLT i mig känner du och omsluter med ömhet, det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska.

Och sedan kommer gensvaret:

DÄRFÖR överlåter jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll. FYLL MIG med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Vi ber:

Gud, vi kommer till dig med alla våra känslor inför det uppdrag du ger oss som kyrka och som individer. Hjälp oss att se oss själva så som du ser oss; som starka, värdefulla och värda att ta ansvar. Gör oss frimodiga så att vi vill och vågar ta oss an det som möter oss och lita på att du är med oss hela vägen.
Amen.

Mattias