Det är julotta igen, och återigen får vi sjunga de välkända psalmerna och lyssna på sångerna. Än en gång
har vi hört den välkända berättelsen ur Lukasevangeliet som berättar om hur
kejsare Augustus i Rom beordrar att alla invånare i hela det romerska riket ska
registreras för beskattning. Denna ganska torra och byråkratiska händelse vävs
samman med det skeende som ska ge hela världen ett nyfött hopp. Det är ett drama
där två olika härskare utövar sin makt över oss människor. Å ena sidan är det kejsaren, som vill ha våra pengar
och som ytterst använder våld för att tvinga sin vilja igenom. Å andra sidan är det Gud, som vill ha
vår kärlek och som envist ger av sig själv tills segern slutligen blir hans och
all ondska ska försvinna. Det är inte underligt att Jesus säger till Pilatus
att hans rike inte är av denna världen. Hans makt är av en annan sort är den
politiska makten. Som Maria
utropar i den lovsång som kallas Magnificat: ”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare… Stora ting låter den Mäktige ske med
mig… Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort” (Luk
1:46-47, 49a, 52-53). Budskapet är att Guds makt är större än alla politiska
makthavares. Och fortfarande efter tvåtusen år firar vi den här födelsen.
Jag vill ta ett annat avstamp
också, inte i nåt som hände för tvåtusen år sedan utan för ett par veckor sedan.
Jag hade haft dop och satt på dopkaffet och samtalade med gästerna. Bland annat
en äldre man som frågade hur det var ställt med besökssiffrorna på söndagarna.
Och jag sa som det var att en vanlig söndag så är det kanske en handfull. Då
frågade han vad vi tänkte göra åt det. ”Ja, vad tänker du göra?” sa jag. ”Om du
också går så blir det ju en mer i alla fall”. Då skrattade han lite och skakade
på axlarna. Han hade nog inte förväntat sig det svaret. För det är ett feltänk
det där när vi tror att det som händer här i kyrkan är nåt som några ska
producera för att andra ska komma hit och konsumera det. Det vi gör här, det
gör vi tillsammans. Jag tänker på herdarna i berättelsen och som vi kan se som
figurer i julkrubban.
För det första hade de fått veta
att om de gick till just den platsen så skulle de få möta Jesus. Änglarna hade
ju sagt: ”Idag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias,
Herren”. För det andra gick de dit och såg barnet i krubban. För det tredje
berättade de vad de hade fått veta och kunde konstatera att det var sant. För det
fjärde lovprisade de Gud eftersom de kände glädje. Så är det för oss också. Först
måste vi få veta att det finns en kyrka här och att det är gudstjänst den och
den söndagen. Sedan måste vi gå dit och konstatera att det vi har fått höra
stämmer. Till sist behöver det vi är med om i kyrkan beröra oss så att vi också
kan berätta om det och kan prisa Gud också vi. Vad är det då som finns i kyrkan
och som vi kan få ta del av?
- Först och främst är det evangeliet, budskapet om befrielse för alla människor.
- Sedan sakramenten, dopet och nattvarden, som ger oss gemenskap med varandra och med Gud.
- Det är bönen, att tyst och stilla få berätta för Gud hur läget är just nu och kanske tacka eller be om kraft att orka,
- Nåden, att du inte vare sig kan eller behöver prestera ditt eget värde, du är oändligt värdefull som du är.
- Förlåtelsen, Guds förlåtelse som låter dig lägga bort din skam och din dåliga självkänsla.
- Välsignelsen, Guds välsignelse som du får bära med dig som ett ljus i ditt hjärta.
Om inte de sakerna är
tillräckliga för att motivera oss att komma hit så kommer ingenting annat
heller att vara det. Missförstå mig rätt; detta är inte prästen som är
indignerad över att folk inte går i kyrkan. Men det vi måste förstå, det är att
det här rummet, det är vårt stall där vi får komma som herdarna kom och vara i
Jesu närvaro. Och krubban där Jesusbarnet blir lagt, det är våra egna hjärtan
där Gud lägger ner ett litet korn av tro. En tro som är så liten och sårbar och
naken som en nyfött barn. Men om vi kommer tillbaka hit med någorlunda
regelbundenhet så kan vi få hjälp att ge den lilla osäkra tron näring och kraft
så att den kan växa och bli så stark att den bär genom allt livet ställer i vår
väg och bära oss genom död till liv. Det är vad juldagen handlar om. Om vi
förstår det så förstår vi också att detta är en helig plats som vi visar att vi
värdesätter genom att komma hit.
Gud jul.
