Idag på den sjätte söndagen efter trefaldighet, som har temat efterföljelse, att följa Jesus, vill jag berätta om en annorlunda präst som levde för bra precis hundra år sedan. Han hette David Emmanuel Petander. Han var från Göteborg men 1903 prästvigdes han i Härnösand, alltså i Norrland. Med tiden fick han tjänst i Ånge i Medelpad, på den tiden en växande industriort i Mellannorrland. Och eftersom det var en växande industriort så var det stor skillnad mellan de som ägde industrierna och de som arbetade i dem, mellan societeten och arbetarna. Och som präst räknades David till societeten och blev inbjuden till deras fina middagar. Själv var han dock av enkel börd, och vid en av dessa middagar, på vintern 1911, reste han sig resolut upp från bordet och sa: ”Här ska jag inte vara”, och sen gick han därifrån och gick på luffen. Han var enkelt klädd och såg inte alls ut som en präst. Sedan vandrade han söderut genom Hälsingland och Dalarna och ner till Mälardalen. Och på varje ort samlade han människor och talade till dem. Men han lät inte alls som en präst gjorde då. Han talade inte maktspråk och predikade inga dogmer. Han sa åt folk att de skulle lyssna till sina hjärtan och behandla andra så som deras hjärtan sa åt dem att göra. Man skulle inte lyssna på yttre auktoriteter utan på sin egen inre auktoritet. Det var genom hjärtat Gud talade, menade han. Han ska ha sagt att: ”Gud behöver inga kyrkor. Gud behöver inga bönehus. Gud behöver inga präster. Gud behöver inga predikanter. Men han behöver människor, fyllda av sin ande”. Snart nådde ryktet före honom till varje ny ort, och han fick sällan tala i kyrkorna utan istället talade han i missionshus, i skolsalar eller i det fria. Och när han predikade talade han mycket enkelt om ”Jesu enkla lära” och sedan satte han sig och lämnade öppet för vem som helst som ville säga något. Och det var ju väldigt uppseendeväckande och utmanande på den tiden. När någon talade med honom om att man skulle organisera sig svarade han: ”Vi behöver ingen annan organisering än den hos lärkorna. De känner igen varandra på sången”. 1914 slutade hans vandring. Han greps för vapenvägran. Det var världskrig och han vägrade döda andra människor. Men innan han kunde ställas inför rätta så avled han i sin cell på grund av ett hjärtfel.
Författaren och den tidigare fackmannen Olle Sahlström har skrivit en bok om David Petander som jag kan rekommendera som sommarläsning. Den är inte mer än 120 sidor och bygger på att Sahlström själv har vandrat genom Sommarsverige i Petanders fotspår och innehåller mycket av Sahlströms egna tankar och observationer under vandringen. Boken heter Vi möts i lärkans sång. En resa i vandrarprästen David Petanders fotspår.
Nu är det kanske inte alldeles lätt för vem som helst att göra vare sig som Petander eller för all del de som följde Jesus, att släppa allting och bara gå. Något som ju hörs tydligt i evangelietexten är ju att många som Jesus kallade kände sig förhindrade av olika plikter och annat de satt fast i. Kanske ännu mer idag sitter människor fast i åtaganden, ansvar, huslån och amorteringar och så vidare. Man kan liksom inte bara följa sitt hjärta hur enkelt som helst. Men det som både Jesus och Petander vill säga oss är ändå att det finns nånting som är viktigare än allt annat och som det är värt att offra en del bekvämlighet för. Man kan ändå ha efterföljelsen som livsinställning. Alla kan göra som David Petander sa, lyssna till sitt eget hjärta och handla mot andra människor som hjärtat säger till en att göra.
Mattias
Vill du höra hur en lärka låter så lyssna här! Nästa gång du hör den sången är det kanske en annan enkel vandrare du hör?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar