Sanning och konsekvens

Det är domssöndagen idag, och tankarna går kanske dels till Uppenbarelsbokens beskrivningar av världsundergång i eld och blod eller till miljöförstöring och annat ont som vi människor ställer till med. Men även domen är underkastad det kristna livsmönstret av död och uppståndelse. Även i domen finns det nåd. Om det är något som är tydligt i evangeliet så är det att nåden är starkast. Men nåden finns inte bara där som en ständig förlåtelse utan konsekvenser. Nåden finns inte för sin egen skull. Den finns där för att vi ska kunna får förlåtelse och försoning för att sedan gå och försona oss med nästa människa, och nästa och nästa. Vi får lasta av oss våra bördor, inte för att sätta oss i soffan och glo på TV utan för att gå vidare och hjälpa andra att avlastas. Titta på TV kan vi göra ändå, det behöver vi inte nåden till. Nåden finns till för efterföljelsens skull, och det är vår efterföljelse som underkastas en kritisk blick idag. Numera kan man ju höra en nyare formulering av avlösningsorden; istället för ”Dina synder är dig förlåtna” kan man höra präster säga ”Du är förlåten, du får förlåta andra”. Det handlar om just detta. Det är inte en tillåtelse, det är en uppmaning.

Domssöndagen handlar om sanning och konsekvens, det som alla Bibelns profeter har talat om: ”Omvänd er från era onda vägar, annars går ni under”. Det är inte svårt att se på vilka sätt vi måste omvända oss. Men jag skulle vilja tala om något annat idag än alla krig och allt annat elände i världen. Domssöndagen handlar också om att se sig själv i spegeln och rannsaka sig själv. Guds ord har funktionen av att vara den spegel vi speglar oss själva och våra liv i. Vem är jag egentligen? Hur lever jag mitt liv, och vad får det för konsekvenser för mig själv och andra runt omkring mig?

På domssöndagen måste vi också kunna rannsaka oss själva som kyrka och fundera på hur vi är kyrka idag och hur vi skulle vilja vara det. Nånting som jag tror vi generellt är lite dåliga på i Svenska kyrkan idag, det är att faktiskt vara kristna och stå för det. Den kristna tron ska ju vara en hjälp att leva, en hjälp att dö och en hjälp att gå in i det eviga livet, det som vi redan har del i men en dag ska uppleva fullt ut. Efterföljelsen innebär ju också att Jesus leder oss nånstans, men hur ofta talar vi om det? Låter vi det nånsin bränna till när vi talar om tro? Och en dag som denna: vad betyder det att Jesus ska komma tillbaka? Vi säger orden varenda mässa och vi ska säga dem idag också: ”Din död förkunna vi, Herre. Din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet”. Men vad betyder det? Och vad kan det betyda för människor som kommer till kyrkan och hör det?

Jag tror att det finns många människor som längtar efter ett budskap som utmanar och faktiskt ställer dem inför sanning och konsekvens, men jag tror också tyvärr att många som kommer innanför vår kyrkas väggar blir besvikna för att de sökte ett budskap med nerv och känsla men inte fann det. Men i en tid då allt fler människor vill välja aktivt vad de vill vara medlemmar i och allt mindre är medlemmar av gammal vana, då blir det också allt viktigare att visa ett tydligt alternativ. Ett alternativ där måttfullhet, enkelhet och ödmjukhet är kärnvärden i kontrast mot omvärldens konsumtion och exploatering. Ett alternativ vars grundare dog på korset och uppstod på den tredje dagen för att vi skulle gå ut i världen och förkunna evangelium, döpa och befria människor – och som en gång ska komma tillbaka.

Men kommer han att finna någon tro när han kommer? Ska han finna engagemang och levande Gudsord eller bekvämlighet och låt gå-mentalitet? Vi har ett uppdrag som gäller till tidens slut, oavsett när det händer. Det uppdraget handlar inte om att stillatigande se på när världen störtas i mörker, och det säger jag inte heller att vi gör. Det finns engagemang i vår kyrka. Det är inte i handling jag menar att det skulle råda någon bekvämlighet, men kanske i vårt sätt att föra ut det kristna budskapet och också i vår attityd till det vi gör. Som om vi vill vara ofarliga, en slags andlig välgörenhetsorganisation. Men välgörenhetsorganisationer finns det gott om. Varför engagera sig i kyrkan och inte i exempelvis Greenpeace. För jag tror att många funderar på detta. Var ska jag engagera mig, vem ska jag ge mina pengar? Nu ska ju inte det ena engagemanget utesluta det andra. Det hoppas jag ingen tror att jag menar. Men vad är kyrkans ”unique selling point”? Vad är vårt varumärke? Det är korset, och korset bär inte bud om död utan om nåd – nåd till efterföljelse. Nåd till försoning.

Det är nu idag som människor sorteras bort som dålig fisk, inte för att de inte duger i Guds ögon utan för att de inte duger i marknadens och konsumtionssamhällets ögon. Inte rik nog, inte snygg nog, inte klädd i rätt märkeskläder. Har inte den senaste mobiltelefonen. Bort med dig. Den yttersta dagen kommer säkert, och vi är uppmanade till en aktiv väntan i engagemang för ett enkelt sätt att leva, med sinnet vänt mot den behövande medmänniskan och den sargade jorden och med bönen och lovsången som redskap för livsvandringen. Låt oss inte vara rädda för den yttersta dagen. Som kristna ska vi fortsätta att förkunna, ta ansvar för varandra och världen och vara aktiva i vår väntan på vår Herres återkomst. Han kommer med nåd.

Mattias


Som postludium den norska versionen av psalmen Namnet Jesus, nummer 716 i Den Svenska Psalmboken.