Påsken ställer de frågor vi inte vågar fråga

Betraktelse över Johannesevangeliets påskberättelse inklusive första årgångens evangelium för annandag påsk (Lukas 24:13-35).

Det var strax före påskhögtiden. Jesus visste att hans stund hade kommit. Han hade älskat sina egna, och han älskade dem in i det sista, intill slutet. Påskens berättelse handlar om ett förbund, en gemenskap som håller genom död och liv. Ett kärleksband som döden inte kan förstöra utan som räddar från döden.

Det börjar med fötter; fötter som tvättas. Om jag inte tvättar er har ni ingen gemenskap med mig. Det fortsätter med fötter; fötter som vandrar den tunga vägen upp mot dödens plats, den som kallas Skallen. Han bar själv sitt kors. Och det är fötter som vandrar vidare, ut ur berättelsen och bort mot nya dagar.

Vid den plats som kallas Skallen finns ingen nåd. Där finns bara skrik, smuts och blod. Vid korsets fot är sorgen outhärdlig. Där härskar vansinnet och vanmakten. Hur kan man göra så mot en människa? Hur kan detta vara ett tecken på kärlek som aldrig dör? Den lärjunge som Jesus älskade gråter tillsammans med Jesu mor. Från korset säger Jesus: Kvinna, där är din son. Och till lärjungen: Där är din mor. Och till sist: Det är fullbordat. Det är gjort. Det är slut. Han är död.

Men för varje varför finns det ett därför. Vad jag gör förstår du inte nu, säger Jesus. Men sedan ska du förstå det. På påskdagens morgon kommer den gryende insikten; han är kanske inte död. Men innan insikten hinner växa till förståelse kommer förundran inför undret. Brann inte våra hjärtan när han talade till oss? Vem var han? Vem är han? Vem var jag, och vem har jag blivit?

Påsken ställer de frågor som vi inte vågar fråga eftersom vi är rädda för svaren. Påsken duckar inte för att det finns mycket smärta i vår värld. Påsken vill säga att smärtan och mörkret inte är det starkaste eller det slutgiltiga. Påsken stiger ut ur graven och leder oss mot ljuset.

Man kan också fundera över de olika individer som är inblandade. Den lärjunge som Jesus älskade måste ha haft det extra svårt. Jag tror nämligen att kärleken var besvarad. Jag tror inte nödvändigtvis att det var en erotisk kärlek. Men stark nog för att Jesus skulle anförtro sin mors öde åt honom. Där är din mor och min mor som jag inte kan ta hand om längre.

Pilatus å sin sida är en konsekvent man. Han gör det han måste göra, även om han inte gillar det. På Jesu kors har han satt upp ett anslag: Jesus från Nasaret, judarnas konung. De judiska ledarna klagar och säger: Skriv inte judarnas konung. Skriv istället det han själv säger: Jag är judarnas konung. Men Pilatus svarar: Vad jag har skrivit, det har jag skrivit. Det ändrar vi inte på. Pilatus’ domar är definitiva. Har han nu pressats till att göra detta, då får det vara så. Då kan man inte komma och klaga efteråt.

Varje gudstjänst är ett påskfirande. Varje dop är en skärtorsdag, varje begravning är en långfredag och varje söndag är en påskdag, en fest över livets seger. När brödet bryts visar sig Jesus och avslöjar sitt bords hemlighet som inte är någon hemlighet utan den klaraste sanning som kan finnas; vi delar ett enda bröd för att vi är en enda mänsklighet. Soldaterna som korsfäster är människor, de med. De är kanske avtrubbade av alla grymheter de har bevittnat och deltagit i. Lärt sig att inte betrakta sina offer som människor. Det är lättare då.

Människor och djur dör hela tiden, varje sekund, varje dag. Men påsken dör aldrig. Påsken fortsätter att stiga ned i gravarna, vare sig de är grävda i jorden eller uthuggna i berget. Påsken går inte längre förbi.* Den stannar. Den är där, där du är. Påsken är Guds eget sätt att hantera sin sorg och sin glädje över världen och människorna. Därför söker sig påsken in i våra liv. Om du vill se påsken som en hare eller en liten gul kyckling, så gör det. För mig är påsken en människa som inte bara var människa utan en mänsklig Gud som kom för att rädda oss och ge oss hopp. Sedan steg han upp igen till sin Fader, för hans stund hade kommit.

Mattias

*Ordet påsk kommer av hebreiskans pasach, som betyder att gå förbi. På engelska kallas den judiska påsken därför ”passover”. Bakgrunden är berättelsen om hur israeliterna som levde som slavar i Egypten skulle stryka lammblod på sina dörrposter för att undkomma Guds hämnd. Då skulle Guds mordängel gå förbi. Se 2 Mos 11-12.

Den sådd Gud har sått är god

Text: Matteusevangeliet 13:24-30

Han lät dem höra en annan liknelse: ”Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: ’Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?’ Han svarade: ’Det är en fiende som har varit framme.’ Tjänarna frågade: ’Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?’ – ’Nej’, svarade han, ’då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda. När skördetiden kommer skall jag säga till dem som skall skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp. Men vetet skall ni samla i min lada.’”

Den här texten är liten Bibel som sammanfattar det kristna budskapet på några korta rader. Man kallar ju Johannesevangeliet 3:16 för ”lilla Bibeln” för att den berättar kärnan i den kristna tron, att så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son för att de som tror på honom inte ska gå under utan få evigt liv. På samma sätt är det med den här texten. Det börjar med i det goda, att det goda kom först och är det ursprungliga. Sedan drabbas vi av det mörka och onda. Men till sist segrar Gud. Det dyker upp ogräs i sådden, och vi vill in och rycka upp det. Men skördens Herre säger: ”Stopp! Klampa inte in där, för då trampar ni ner mer än ni räddar.” För han vet att även om det finns ogräs i åkern så är sådden ändå god och värd att ta vara på. Så när han rekryterar arbetare till sin skörd så säger han åt dem att vänta tills säden är mogen. Då kan de skörda och tröska den och skilja bort ogräset från vetet. Den sådd som Gud har sått är god. Oavsett hur mycket ogräs som växer i åkern så är den ursprungliga sådden god och värd att ta vara på – och det kommer Gud att göra.

Förr i tiden så skar man säden för hand med ett redskap som kallas skära. Sedan bredde man ut den på ett stort golv och slog på den med ett redskap som kallas slaga så att kornen lossnade från axen. Sedan tog man stora skyfflar och kastade iväg säden genom luften. Eftersom sädeskornen var tyngre så flög de längre bort än agnar och ogräs. Så tröskade man förr och så tröskade man nog i Israel på Jesu tid också. Kom ihåg vad Johannes säger om Kristus: Sannerligen, han är redan här, och han har kastskoveln i handen. Och han ska skilja agnarna från vetet. Vetet ska han samla i sin lada, men agnarna ska han bränna i en ugn som aldrig slocknar. Det är tuffa ord. För Jesus är tuff. För honom är det inte nog med att vi existerar. Jesus vill ge våra liv riktning, mening och syfte. Det är därför han ger oss bilder av den yttersta tiden som skakar om oss litegrann.

Vad är då ogräs för något? Jo, det är ju sådan växtlighet som vi människor utifrån vårt egennyttiga tänkande har dömt ut som icke önskvärd. För vi har ju ordnat naturen så att den ska tjäna oss. Vi har verkligen tagit oss an rollen som skapelsens krona. Och då vill vi inte ha tistlar i åkrarna och maskrosor i rabatterna. Vi vet att det finns människor som betraktas som icke önskvärda och att det finns krafter som mycket konkret vill städa bort dem så att de inte ska fläcka bilden av vår fina lilla odling. Men det är inte ett tänkande som Gud gillar. Gud vill att alla som lever på jorden ska växa upp tillsammans. Och när Gud bestämmer sig för att låta skäran gå, då ska det visa sig vad som verkligen är god sådd och vad som verkligen är ogräs. Jag kan tänka mig att det är den som självsvåldigt klampar in i olika problematiska odlingar och ska rensa upp som beter sig som ett ogräs. Men även den människan vill Gud rädda.

Om jag lever mitt liv så att jag helt slutar vara vänd mot min medmänniska och vänd mot Gud så tappar jag färdriktningen. Men räddningen ligger ju i detta att även om jag har ogräs i min åker – och kanske ganska mycket ogräs – så är den ursprungliga sådden god och värd att ta vara på. Och det kommer Gud att göra. Men det är ett arbete och en process. För först ska säden mogna. Sedan ska den skäras och tröskas. Men till sist segrar Gud.

Mattias