För en tid sedan satt jag och funderade på vad det betyder när man säger i dopgudstjänsten att Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria X från mörkrets makt… Och då föddes den här dikten:
Ett värn som aldrig rämnar, en mur som aldrig rasar, ett skydd som aldrig brister, det är du, min Gud.
Ett liv som nog kan rämna en dag då allting rasar, det ögonblick allt brister, då är du där, min Gud.
Min Gud, min Gud, min Gud, min Gud, varför överger du mig aldrig? Varför tar du mig i handen när jag faller ner i en avgrund? Vad gjorde dig så god? Är det för att du är du? Du som ensam räddar, Gud, min Gud, från allt ont?
Det underliggande teodicéproblem som ligger i formuleringen har jag inte lyckats knäcka. Men jag tror på nåt sätt att teodicén ligger i själva problemet – våra förväntningar på Gud skapar problem. Förvänta dig en närvarande Gud, då är Gud alltid där och räddar. Men förväntar du dig en Gud som gör allt perfekt så kommer du att känna dig övergiven.
Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar