Det är domssöndagen idag, och tankarna går kanske
dels till Uppenbarelsbokens beskrivningar av världsundergång i eld och blod
eller till miljöförstöring och annat ont som vi människor ställer till med. Men
även domen är underkastad det kristna livsmönstret av död och uppståndelse.
Även i domen finns det nåd. Om det är något som är tydligt i evangeliet så är
det att nåden är starkast. Men nåden finns inte bara där som en ständig
förlåtelse utan konsekvenser. Nåden finns inte för sin egen skull. Den finns
där för att vi ska kunna får förlåtelse och försoning för att sedan gå och försona
oss med nästa människa, och nästa och nästa. Vi får lasta av oss våra bördor,
inte för att sätta oss i soffan och glo på TV utan för att gå vidare och hjälpa
andra att avlastas. Titta på TV kan vi göra ändå, det behöver vi inte nåden
till. Nåden finns till för efterföljelsens skull, och det är vår efterföljelse
som underkastas en kritisk blick idag. Numera kan man ju höra en nyare
formulering av avlösningsorden; istället för ”Dina synder är dig förlåtna” kan
man höra präster säga ”Du är förlåten, du får förlåta andra”. Det handlar om
just detta. Det är inte en tillåtelse, det är en uppmaning.
Domssöndagen
handlar om sanning och konsekvens, det som alla Bibelns profeter har talat om:
”Omvänd er från era onda vägar, annars går ni under”. Det är inte svårt att se
på vilka sätt vi måste omvända oss. Men jag skulle vilja tala om något annat
idag än alla krig och allt annat elände i världen. Domssöndagen handlar också
om att se sig själv i spegeln och rannsaka sig själv. Guds ord har funktionen
av att vara den spegel vi speglar oss själva och våra liv i. Vem är jag
egentligen? Hur lever jag mitt liv, och vad får det för konsekvenser för mig
själv och andra runt omkring mig?
På
domssöndagen måste vi också kunna rannsaka oss själva som kyrka och fundera på
hur vi är kyrka idag och hur vi skulle vilja vara det. Nånting som jag tror vi
generellt är lite dåliga på i Svenska kyrkan idag, det är att faktiskt vara
kristna och stå för det. Den kristna tron ska ju vara en hjälp att leva, en
hjälp att dö och en hjälp att gå in i det eviga livet, det som vi redan har del
i men en dag ska uppleva fullt ut. Efterföljelsen innebär ju också att Jesus
leder oss nånstans, men hur ofta talar vi om det? Låter vi det nånsin bränna
till när vi talar om tro? Och en dag som denna: vad betyder det att Jesus ska
komma tillbaka? Vi säger orden varenda mässa och vi ska säga dem idag också: ”Din
död förkunna vi, Herre. Din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i
härlighet”. Men vad betyder det? Och vad kan det betyda för människor som
kommer till kyrkan och hör det?
Jag
tror att det finns många människor som längtar efter ett budskap som utmanar
och faktiskt ställer dem inför sanning och konsekvens, men jag tror också
tyvärr att många som kommer innanför vår kyrkas väggar blir besvikna för att de
sökte ett budskap med nerv och känsla men inte fann det. Men i en tid då allt
fler människor vill välja aktivt vad de vill vara medlemmar i och allt mindre
är medlemmar av gammal vana, då blir det också allt viktigare att visa ett
tydligt alternativ. Ett alternativ där måttfullhet, enkelhet och ödmjukhet är
kärnvärden i kontrast mot omvärldens konsumtion och exploatering. Ett
alternativ vars grundare dog på korset och uppstod på den tredje dagen för att
vi skulle gå ut i världen och förkunna evangelium, döpa och befria människor –
och som en gång ska komma tillbaka.
Men kommer han att
finna någon tro när han kommer? Ska han finna engagemang och levande Gudsord
eller bekvämlighet och låt gå-mentalitet? Vi har ett uppdrag som gäller till
tidens slut, oavsett när det händer. Det uppdraget handlar inte om att
stillatigande se på när världen störtas i mörker, och det säger jag inte heller
att vi gör. Det finns engagemang i vår kyrka. Det är inte i handling jag menar
att det skulle råda någon bekvämlighet, men kanske i vårt sätt att föra ut det
kristna budskapet och också i vår attityd till det vi gör. Som om vi vill vara
ofarliga, en slags andlig välgörenhetsorganisation. Men välgörenhetsorganisationer
finns det gott om. Varför engagera sig i kyrkan och inte i exempelvis
Greenpeace. För jag tror att många funderar på detta. Var ska jag engagera mig,
vem ska jag ge mina pengar? Nu ska ju inte det ena engagemanget utesluta det
andra. Det hoppas jag ingen tror att jag menar. Men vad är kyrkans ”unique
selling point”? Vad är vårt varumärke? Det är korset, och korset bär inte bud om
död utan om nåd – nåd till efterföljelse. Nåd till försoning.
Det är nu idag som
människor sorteras bort som dålig fisk, inte för att de inte duger i Guds ögon
utan för att de inte duger i marknadens och konsumtionssamhällets ögon. Inte rik
nog, inte snygg nog, inte klädd i rätt märkeskläder. Har inte den senaste
mobiltelefonen. Bort med dig. Den yttersta dagen kommer säkert, och vi är
uppmanade till en aktiv väntan i engagemang för ett enkelt sätt att leva, med
sinnet vänt mot den behövande medmänniskan och den sargade jorden och med bönen
och lovsången som redskap för livsvandringen. Låt oss inte vara rädda för den
yttersta dagen. Som kristna ska vi fortsätta att förkunna, ta ansvar för
varandra och världen och vara aktiva i vår väntan på vår Herres återkomst. Han kommer
med nåd.
Mattias
Som postludium den norska versionen av psalmen
Namnet Jesus, nummer 716 i Den Svenska Psalmboken.
