En tupp och en höna

Idag på Domsöndagen vill jag skriva om en tupp och en höna. En tupp för att Jesus sa till Petrus: ”Innan tuppen gal ska du tre gånger ha förnekat mig”. En höna för att han sa till folket i Jerusalem: ”Hur många gånger har jag inte velat samla er som hönan samlar sina kycklingar, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert förstörda hus”. Tuppen som gol efter förnekelsen och hönan som ville samla sina kycklingar men inte fick är båda Gudsbilder. Det sägs att domen sker hela tiden, varje stund i mitt liv. Och jag inser att domen beror på mig själv, om jag förnekar Gud när han försöker samla mig till sitt rike eller om jag känner ånger när jag hör hans klagorop. Tuppen är inte alltid en stolt spatserande herre. När jag vänder honom ryggen blir hans galande sorgset. Jag ville samla dig, men du ville inte.

                      Lars Levi Laestadius kallade Gud för den himmelska föräldern. Föräldern vars kärlek till sina barn aldrig dör, men såras när barnet vänder sig bort. Blir förtvivlad när barnet gör onda saker. När Kain hade dödat sin bror Abel skrek Gud: ”Vad har du gjort! Din broders blod, som du har spillt, ropar till mig från jorden som har öppnat sin mun för att ta emot det.” Gud försökte tala Kain till rätta, men Kain ville inte. Till slut hade Gud inget annat val än att sända bort honom med ett märke som löfte om hämnd om han dödas.

                      Hör jag Guds klagan och drabbas av samvetskval kan jag återigen välja att göra det goda och vända om. Det finns en latinamerikansk sång som heter ”Jesús e verbo, no sustantivo”. Jesus är ett verb och inte ett substantiv. Substantiv är ord för döda ting som vi kan använda oss av. Men Jesus är ett verb, en verksam kraft som använder sig av mig. Det är kanske det som skrämmer oss? Att vi inte riktigt vet vad Jesus tänker göra med oss? Vi vill inte släppa kontrollen över våra egna liv. Men Jesus ger bara oss möjligheter, inte hinder. För den som hör Jesu ord är som en klok man som byggde sitt hus på berggrunden. Stormen kom och regnet piskade, men huset stod kvar.

                      Gud är ingen hönsmamma som vill överbeskydda oss och hålla oss tillbaka. Men Gud vill ge oss en trygg plats att komma tillbaka till. Ett hem. Därför ska kyrkan erbjuda dopet till alla som vill ha det. Som vill leva ett liv tillsammans med Gud. Då kan tuppen sträcka på sig och gala av stolthet igen. Inte för att jag svek utan för att väcka mig till nytt liv och nya möjligheter.

Mattias

Postludium: Gyllne morgon. Filmen i videon måste man ju bara älska! :)

Ett vittnesbörd för alla folk

Det här med världsundergången har ju fascinerat och faktiskt också skrämt människor i århundraden. Och ni vet, när nånting känns skrämmande, då försöker man få kontroll över det på nåt sätt, få koll på när det ska hända så att man kan förbereda sig. Därför har folk i alla tider försökt spå sin egen död eller räkna ut när den yttersta dagen ska komma. Fast Jesus själv säger att den dagen känner endast Fadern. Idag så är nog den stora skräcken att människan ska förstöra sin värld själv innan Gud gör det. Och det finns en viktig skillnad här; den förstörelse som vi människor ställer till med, det är ofta just förstörelse. Vi slår sönder samhällen, liv och ekosystem på ett sätt som inte går att reparera. Det är inte det som är avsikten med den världsundergång som Gud har planerat enligt Bibeln. Den världsundergången innebär inte att vår värld förstörs utan att det blir ett slut på just människans förstörelse. Att det berättas om svåra tider i samband med den undergången beror på att de giriga och förstörande krafterna i vår värld är så starka att de inte kommer att kunna falla utan strid.

                      Nej, syftet med den bibliska världsundergången handlar om att en världsordning som bygger på girighet och maktgalenskap ska få ett slut. Sedan kommer en ny himmel och en ny jord, en ny ordning där kärleken ska vara den enda lagen. Det som kallas Guds rike, alltså att kärleken regerar, kommer att bli fullkomlig verklighet på jorden. Gud ska leva bland oss och torka alla tårar, och ingen död och ingen sorg ska finnas mera som det står i Uppenbarelseboken.

                      Den tidiga kyrkan var en eskatologisk rörelse på så sätt att man verkligen trodde att man levde i den yttersta tiden och att världen snart skulle gå under och Jesus skulle komma tillbaka. Sedan gick tiden, och folk började undra; När ska det hända? Samma sak inför förra tusenårsskiftet och under reformationen på femtonhundratalet. När människor ser oroande saker hända så är det lätt att tro att nu är allting slut. Men Jesus betonar hela tiden att man ska behålla besinningen och inte springa hit och dit för att det händer skrämmande saker och det dyker upp falska räddare. För när han verkligen kommer så sker det på ett sådant sätt att ingen kan ta miste på att det verkligen är Jesus som kommer tillbaka.

                      Jag tror att vi ska ta det som är oroväckande i vår tid på allvar, men att vi samtidigt inte ska tappa fattningen och tro att allting är slut. Ofta finns det saker man kan göra. Världen ska ju räddas, det är Guds avsikt i grunden. Det är den världsordning som orsakar förödelse som ska bort. Ingen kan allt, men alla kan något. Och tillsammans kan vi göra under. Det är det budskap om riket som ska förkunnas överallt och bli ett vittnesbörd för alla folk. Som Jesus svar till lärjungarna antyder så är frågan om när det ska ske inte så viktig som detta att man inte ska låta sig luras att det inte spelar nån roll vad man gör, för det gör det alltid. Men behåll besinningen, gå inte på allting utan använd förnuftet.

Mattias

Postludium: Days of Elijah (det är en s.k. worship video with lyrics så det är bara att sjunga med för den som vill ;)

When the Saints go marching in!

En reflektion på denna dag borde väl rimligen innehålla någon slags beskrivning av vad ett helgon är. Helst bör den väl börja med de ”klassiska” helgonen, de vars förgyllda figurer vi ser i den medeltida kyrkliga konsten, för att sedan gå över till att tala om de människor i modern tid som har uppoffrat sig för andra. Som moder Theresa och andra som hon. Det är svårt, tycker jag, att inte falla in i den retoriken, men jag ska försöka.

                      Om vi läser evangelietexterna för denna dag så innehåller de saligprisningarna från Matteus 5 och Lukas 6 (den som slutar med ett par ”Ve er…” riktade mot dem som är rika, mätta, glada och berömda – alla ska få det omvända när riket kommer). Andra årets evangelium är talet om jordens salt och världens ljus. Jag tycker egentligen inte att man behöver tala så mycket om vad som utmärker helgon. Läs texterna. Hebreerbrevet 12:1-3 är väl alldeles ypperligt: ”När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet.”

                      Jag tror att helgon, det är den sortens människor som inte bryr sig om att kanske bli kallade helgon av andra. Alla har fått ut sin lön, den avpassas efter det arbete var och en lägger ner. Gott arbete får en god lön. Den som har omsorg om andras välgång är helgonlik, och jag tror att du har ett helgon i din närhet som inte vill bli kallad helgon men du ändå har en plats för i ditt hjärta. Hjärtat är en dörr till paradiset. Låt ditt helgon gå dit genom ditt hjärtas dörr och be för att även du ska få komma in bland helgonen.

Mattias

Som postludium blir det självklart denna: When TheSaints Go Marching In!