En tupp och en höna

Idag på Domsöndagen vill jag skriva om en tupp och en höna. En tupp för att Jesus sa till Petrus: ”Innan tuppen gal ska du tre gånger ha förnekat mig”. En höna för att han sa till folket i Jerusalem: ”Hur många gånger har jag inte velat samla er som hönan samlar sina kycklingar, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert förstörda hus”. Tuppen som gol efter förnekelsen och hönan som ville samla sina kycklingar men inte fick är båda Gudsbilder. Det sägs att domen sker hela tiden, varje stund i mitt liv. Och jag inser att domen beror på mig själv, om jag förnekar Gud när han försöker samla mig till sitt rike eller om jag känner ånger när jag hör hans klagorop. Tuppen är inte alltid en stolt spatserande herre. När jag vänder honom ryggen blir hans galande sorgset. Jag ville samla dig, men du ville inte.

                      Lars Levi Laestadius kallade Gud för den himmelska föräldern. Föräldern vars kärlek till sina barn aldrig dör, men såras när barnet vänder sig bort. Blir förtvivlad när barnet gör onda saker. När Kain hade dödat sin bror Abel skrek Gud: ”Vad har du gjort! Din broders blod, som du har spillt, ropar till mig från jorden som har öppnat sin mun för att ta emot det.” Gud försökte tala Kain till rätta, men Kain ville inte. Till slut hade Gud inget annat val än att sända bort honom med ett märke som löfte om hämnd om han dödas.

                      Hör jag Guds klagan och drabbas av samvetskval kan jag återigen välja att göra det goda och vända om. Det finns en latinamerikansk sång som heter ”Jesús e verbo, no sustantivo”. Jesus är ett verb och inte ett substantiv. Substantiv är ord för döda ting som vi kan använda oss av. Men Jesus är ett verb, en verksam kraft som använder sig av mig. Det är kanske det som skrämmer oss? Att vi inte riktigt vet vad Jesus tänker göra med oss? Vi vill inte släppa kontrollen över våra egna liv. Men Jesus ger bara oss möjligheter, inte hinder. För den som hör Jesu ord är som en klok man som byggde sitt hus på berggrunden. Stormen kom och regnet piskade, men huset stod kvar.

                      Gud är ingen hönsmamma som vill överbeskydda oss och hålla oss tillbaka. Men Gud vill ge oss en trygg plats att komma tillbaka till. Ett hem. Därför ska kyrkan erbjuda dopet till alla som vill ha det. Som vill leva ett liv tillsammans med Gud. Då kan tuppen sträcka på sig och gala av stolthet igen. Inte för att jag svek utan för att väcka mig till nytt liv och nya möjligheter.

Mattias

Postludium: Gyllne morgon. Filmen i videon måste man ju bara älska! :)