Liturgi och kroppslighet

Jag går en distanskurs på kvartsfart från Lunds universitet som heter Liturgi och kroppslighet och som undersöker vilken betydelse kroppen och kroppens närvaro och handlande i gudstjänsten påverkar hur gudstjänsten gestaltas och upplevs. Kursen utgår från teorier kring kroppen och ritualer. Är kroppen ett objekt som intellektet styr eller är den en ofrånkomlig del av mitt väsen som jag inte kan betrakta utifrån och heller aldrig befria mig ifrån? Och är ritualer något vi utför vid speciella tillfällen eller är allt vi människor gör i någon mening ritualer? Blir vi människor när vi börjar utföra ritualer?

En fråga som ställs i litteraturen är om det alltid ska vara teologin och tänkandet kring kristen tro som ska styra det rituella handlandet eller om erfarenheter och upplevelser av gudstjänstfirande också ska få påverka tro och teologi? ”Jag tänker, alltså finns jag”, sa Descartes på 1600-talet, och det synsättet har präglat kristendomen i århundraden. Tanke över handling, huvudet styr över kroppen. Men för mig finns ingen skiljelinje mellan dem. Erfarenheter, övertygelser och tankar rör sig i båda riktningarna och blir det trosliv jag som kristen lever i.

                      En av teoretikerna vi läser påpekar hur tal och syn har dominerat kristet gudstjänstliv. Vi har vant oss vid att gudstjänst är detsamma som att se och höra vad prästen gör och säger och sedan arbeta intellektuellt med detta. Var har det funnits rum för inlevelse, smak och dofter? Jag tror att han (Ronald L Grimes heter han) har en viktig poäng här. Om vi vill ha levande gudstjänster som människor längtar till kan vi inte tvinga varandra att sitta och bara lyssna och delta passivt. För mig är gudstjänst utan inlevelse död, ett känslolöst rituellt handlande, en serie rörelser som en robot lika gärna skulle kunna utföra medan vi ser på via internet.

Kyrkan är Kristi kropp. Det betyder att när nu Jesus Kristus själv inte längre finns fysiskt närvarande så är det vi kristna som tillsammans förkroppsligar honom. Paulus skriver i sina brev om kroppen och dess delar som alla behöver varandra för att hela kroppen ska leva. Kristus är huvudet, vi är kroppen. Jag tycker det är en spännande tanke att jag med min kropp deltar i den stora kroppens liv och uttrycker det i gudstjänsten. Gudstjänsten ska ju vara församlingslivets hjärta och det sammanhang där vi som församling för ny energi och nytt liv. Gudstjänsten blir en kroppsfunktion liksom när jag äter och min kropp tar upp näring ur födan. Lägg till detta att vi rituellt äter och dricker i nattvarden, där vi ju säger om brödet att det också är Kristi kropp! Man är vad man äter? Liturgi blir något djupt, något mångbottnat och mångfacetterat och inte bara en tom ritual. Tanke, känsla, ord och handling bildar en enhet som inte liknar någonting annat. Mysteriet blir närvarande och ger smakprov på någonting som till slut undflyr intellektet. Vi kan inte förstå det, bara delta i det.

Mattias

PS: Om du följer denna länk får du se en koptisk mässa från Sharm el-Sheik i Egypten. Den är cirka en och en halv timma lång men mycket spännande. Märk hur prästen i inledningen av mässan väljer ut det bästa av flera brödkakor till att använda i nattvarden! DS