Sverige vaknar upp efter en valvaka där ett enda parti har skördat otroliga framgångar på andras bekostnad. Partiet inget annat parti vill ha med att göra. Partiet vars ursprung står att finna i en aggressiv nynazistisk sekt. Sverigedemokraterna gick från cirka fem till tretton procent. Alliansregeringen tackar för sig och socialdemokraternas Stefan Löfven börjar dra i olika halmstrån. Men varför sker denna utveckling?
Man har på alla sätt försökt hejda Sverigedemokraterna. Man har talat om deras bakgrund. Olika företrädare har avslöjats med att ha gjort grova rasistiska uttalanden. De har stängts ute, isolerats, granskats. Ingenting har hjälpt. De har fortsatt att växa. På vissa håll i Skåne har så mycket som trettio procent röstat på dem i riksdagsvalet. Det är dags att sluta ropa rasist och börja ställa kritiska frågor. Är var tredje person i ICA-kön en rasist in i märgen? Det kan jag inte acceptera. Jag ser några viktiga punkter att utgå från.
För det första är rasist ingen identitet. Ingen säger: "Jag är rasist". Alltså är det ganska lönlöst att anklaga andra för att vara rasister. De kommer bara att neka, och istället för att diskutera sakfrågor fastnar man i en dispyt om tillmälen och etiketter.
För det andra tror jag grundproblemet är brist på tillit till landets ledare. En röst på Sverigedemokraterna blir ett sätt att straffa och skaka om en elit som upplevs som att den inte lyssnar. När folkhemmet knakar i fogarna dras man till en snedvriden retorik om folkgemenskap, en Astrid Lindgren-idyll där könsrollerna är intakta och ingen är annorlunda.
För det tredje har en stor samhällsfråga upplevts som förbjuden att diskutera. Minsta ifrågasättande av den förda politiken har straffats hårt och rasiststämpeln har brukats flitigt. Det är inte bra för demokratin. Självklart ska verbala hatbrott inte tolereras, men diskutera måste man våga göra.
Här behövs en kristen approach. Hata synden men älska syndaren lyder ett gammalt kristet honnörsord. Nästakärleken hamnar i brännpunkten. Kan vi älska den förbehållslöst som själv sätter upp gränser för sin kärlek? Jag tror att det finns många människor i vårt land som har tappat tron. Tron på ledarna, tron på institutionerna, tron på det goda i människan. Sverigedemokraternas framgångar är ett symptom på det. Det vi behöver tala om utöver hur en ny regering ska se ut är hur vi bygger upp en ny tro och en ny tillit hos våra medmänniskor.
Sverigedemokraternas agenda ska vi inte acceptera. Att det finns problem med integrationen har de rätt i, men deras lösningar är inga lösningar. Deras lösning på segregationen är mer segregation. Så försäkrar de ett fortsatt behov av deras politik. Att problemen löstes vore det värsta som kunde hända dem. Andra partier gör rätt i att inte samarbeta med dem. Men för övrigt ska de respekteras som folkvalda. Martyrskap är ett effektivt vapen. Låt dem inte få tillfälle att använda det.
Lösningen är att inse att vi är här tillsammans. Tillsammans måste vi bära vårt land in i framtiden. Sverige är allas, världen är allas, kyrkan är allas. Tillsammans måste vi mötas, samtala och förstå. Det låter kanske naivt, men alternativet är fortsatt polarisering. Vi behöver gå ut som får bland vargar, öva oss att älska dem som hatar oss och om nödvändigt lida för det som är gott.
#viärhärtillsammans
Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar