Tvärtemot vad jag har gjort hittills ska jag
fokusera på den gammaltestamentliga texten idag. Och det främst av sentimentala
skäl. Jesajas kallelse är en otroligt fascinerande och dramatisk scen som
utspelar sig i Jerusalems tempel. Jesaja har gått in där och får se Herren på
sin tron.* Det är som om taket har lyfts bort och himlen är synlig. Herrens
mantelsläp uppfyllde templet står det. Den blå färgen står i kristen tradition
för beredvillighet, villigheten att svara på kallelsen och ställa sig till Guds
och människors tjänst. Jungfru Maria avbildas ofta med blå slöja, hon som
svarade när ärkeängeln Gabriel sa att hon skulle bli mor till världens
frälsare; ”Må det ske med mig som Herren har bestämt”.
Tavlan
på bilden har jag själv målat. Den är ännu inte färdig. Frågan är om den någonsin
blir det. Men den blå manteln syns där, kanske mer som ett tecken på Jesajas
beredvillighet än på Guds himmelsblå närvaro – eller kanske båda? Jesaja ville
verkligen vara Guds sändebud. ”Jag, sänd mig!” ropade han när Gud frågade vem
som skulle vara hans budbärare. Och budskapet var hårt. ”Gå och säg till detta
folk: Ni ska höra men ingenting förstå, ni ska se men ingenting fatta. Förstocka
detta folk, täpp till deras öron, täck för deras ögon, så att de ingenting ser,
ingenting hör, ingenting förstår och inte vänder om och blir botade.” På frågan
hur länge detta budskap skulle förkunnas svarade Gud: ”Till städerna ligger i
ruiner och ingen bor i dem, tills husen står tomma och åkrarna ligger övergivna”.
Detta var ett förebud om Jerusalems förstörelse och fångenskapen i Babylon,
vars slut pålyses i kapitel 40 – ”Bana väg för Herren genom öknen”!
Men
åter till templet. Herren satt på en tron och omgavs av serafer som hade sex
vingar; med två dolde de sina ansikten, med två dolde de sina kroppar och med
två flög de. Varför dolde de sina ansikten och sina kroppar, kan man undra? Jag
misstänker att det har att göra dels med att man inte fick komma inför Herren
blottad och att man inte fick se Gud eller inte kunde se Gud och överleva. Ändå
får Jesaja se Gud. Hans kallelse är speciell. Inte ens Mose fick se Gud på samma
sätt. En anledning till att min målning inte är färdig är att jag inte riktigt
vet hur jag ska måla just seraferna. Jag vill måla dem som eldslågor eftersom
ordet ”saraf” betyder ”brinnande” på hebreiska. De är änglar och eldvarelser. Kanske
är det anatomin som ställer till det? Hur målar man på ett trovärdigt sätt att
en varelse har så många lemmar på samma kropp? Ska de ha armar också?
Varför
fascineras jag av Jesajas kallelse? För att den påminner om min egen? Nja, jag
kan inte påstå att jag har fått samma omskakande upplevelse, och sannerligen
inte samma hårda budskap. Men vissa personer och deras kallelser och gärningar
kan jag identifiera mig med. Jesaja i templet och Johannes döparen vid
Jordanfloden. Så totalt, så fullständigt sammanflätade med sina uppdrag. Jesaja
gick naken i tre år för att visa sitt folk vad som skulle ske med dem om de
inte vände om och gjorde Guds vilja. Det är inte märkligt alls att Jesajas bok
har blivit omhuldad i kristen tradition. Att smida sina svärd till plogbillar,
Immanuel, fridsfursten som ses som ett förebud om Kristus (men i sin samtid var
en judisk kungason), gräset som torkar och blomman som vissnar och Guds ord som
varar för evigt, Herrens lidande tjänare… allt detta är hämtat ur Jesaja.
Templet
är fullt av rök och jag hostar. Himlen är öppen och golvet skakar. Ve mig, jag
är förlorad, ty jag har orena läppar och bor bland ett folk med orena läppar. Kanske
kommer serafen med ett glödande kol och renar mig? Till dess får jag fortsätta
fundera på hur den ska avbildas.
Mattias
*Jesaja kapitel sex. Kapitlet har tretton verser. Evangeliebokens textavsnitt
slutar vid vers åtta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar