söndag 16 juni 2013

Mynt och människor







Den här texten handlar inte om städning. Moralen i den är inte att du ska ha fint hemma. Gud letar inte damm under din soffa. Det Gud söker är vad som finns i ditt hjärta. Det du säger till dig själv när ingen annan hör och det du tänker om människan framför dig i kassakön på ICA – om du tänker nåt alls om den personen – det är Gud intresserad av. Varför då? Jo, därför att Gud har gett oss livet och ansvar för livet för att vi ska lära oss tillsammans vad som håller i längden i vår relation till Gud, varandra och hela världen. Gud som skapare skulle kanske kunna ses som en uppfinnare som vill se att experimentet fungerar. Gör komponenterna det de ska? Reagerar substanserna som det är tänkt? Och om de inte gör det så ingriper han kanske genom att blanda in en ny substans i experimentet för att hejda den negativa reaktionen. Helt irrelevant är inte den jämförelsen. Gud har redan liknats med en trädgårdsmästare som ansar sina växter för att de livskraftiga grenarna ska växa samtidigt som han rensar bort döda kvistar. Det viktiga att minnas är att Gud är med oss. Gud är inte någon passiv åskådare eller ännu värre, en åskådare som skadeglatt skakar på huvudet åt våra tokigheter. Gud är en passionerat älskande medvandrare som är lika snar till både glädje och ilska som vi. Och Gud har ingripit för att rädda oss, men inte på ett sådant sätt att vårt ansvar försvinner. Gud vill att vi ska samarbeta. Därför är det intressant och roligt att Gud faktiskt liknas vid en kvinna så att den gubbiga gudsbilden får en motvikt.
                      Att vara förlorad och bli återfunnen följer samma mönster som att dö och uppstå. Hur döden kan komma först och livet sedan verkar ologiskt för oss som lever nu och tycker att man ju naturligtvis lever först och sedan dör. Hur kan det vara på något annat sätt? Men ställt mot denna söndags tema blir det tydligare; det som återfinns måste ju först ha varit förlorat. På något annat sätt kan det ju inte vara. Grundläggande för förståelsen av uppståndelsen är att det som kommer efteråt är bättre än det som föregick. Efter uppståndelsen har Jesus en förhärligad kropp. Det är han, men han är förändrad. Jag ska inte bli så klichéartad att jag säger att det som inte dödar härdar. Men vi dör och uppstår flera gånger under vår livstid och det vi går igenom förändrar oss för all framtid. På samma sätt är det med den nya värld som kommer efter den som går under i Uppenbarelseboken. Sammanrasade världar och krossade drömmar ersätts med nya. Gud gör allting nytt.
Liknelsen om det förlorade myntet ingår i en triad av liknelser Jesus berättar när han får frågan varför han äter tillsammans med tullindrivare och syndare. De är liknelsen om det förlorade fåret, det förlorade myntet och den förlorade sonen. Serien kulminerar i den sista och lärdomen är att Gud alltid söker relation med varje människa och alltid är beredd att försonas. Fåret, myntet och sonen är du och jag när vi glömmer var vi hör hemma och vem som vill oss väl. När Jesus får frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren – kejsaren var ju ändå en hedning vars arméer höll judarnas land under ockupation – svarar han att man ska ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren och ge Gud det som tillhör Gud. Vi tillhör Gud och varandra och ska ge oss själva åt Gud och våra medmänniskor. Gud söker oförtröttligt relation med oss oavsett om vi själva söker Gud eller inte. Med lagens kvast och i ljuset från evangeliets lampa sopar Gud hjärtats rum och finner de tankar och känslor som vi helst vill sopa under mattan. Och vi själva behöver vara ljus i varandras mörker. Att bara städa huset räcker inte. Vi måste aktivt söka varandra.

Mattias

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar