Herren är min herde

Herren är min herde, jag ska inget sakna (eller mig skall intet fattas). Så inleds en av Psaltarens mest kända och älskade psalmer - om inte den mest älskade - psalm 23. Den inleds med en bekännelse; Herren är min herde. En direkt motsvarighet finns i Herrens bön; Vår Fader, du som är i himlen. Scenen liknar livet i Edens lustgård, en barnslig bekymmerslöshet där lammen ligger på en soldränkt äng med en blå vattensamling intill. Därefter blir det tuffare, vandringen genom mörkrets dal eller jämmerdalen som det står i äldre Biblar. Även där är Gud med mig. Hans käpp och stav gör mig trygg. Det sker en vändning liknande den som skedde i graven på den tredje dagen när Jesus uppstod. Jämmerdalen har ett slut och Gud dukar ett bord för mig och ger mig allt i överflöd. Till sist får jag bo i Guds hus i evighet. Inte bara tar jämret slut, psalmen har också det eskatologiska perspektivet, det perspektiv som siktar ovan och bortom.

                      Det är inte konstigt att psalm 23 har blivit så älskad genom tiderna. Den sammanfaller bra med både Bibelns övergripande berättelse från paradis till evighet och med evangeliets kärnbudskap om Jesu död och uppståndelse. Hela resan människan gör i några enkla strofer. Jag är lockad att kalla denna psalm en ”liten Bibel”* eftersom den sammanfattar allt mycket bra. Mitt liv och Jesu liv. Min berättelse och Bibelns. Det är inte konstigt att den har kommit att förknippas med pilgrimsvandring. Den andas enkelhet. På de gröna ängarna finns allt vi behöver och inget mer. Ändå är de paradisiska. Jämmerdalarna kommer, terrängen blir svår ibland och man råkar ut för både spöregn och stormar. Men jag ska ändå inget sakna för så länge man har Gud så har man allt.

Mattias

*Lilla Bibeln kallas den vers i Johannesevangeliet där Jesus säger: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Johannes 3:16.