Skratta hela vägen till kyrkan

Predikaren är den evige pessimisten i Bibeln. Allt är tomhet, säger han, ett jagande efter vind. Eller fåfängligheters fåfänglighet, som det står i äldre Bibelöversättningar. Och det är inte svårt att hitta andra Bibelställen som har liknande budskap, inte minst hos Jesus. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad ska hon köpa tillbaka sitt liv? Predikaren ingår i den samling bibelböcker som kallas vishetslitteraturen tillsammans med Ordspråksboken och Jobs bok. I Ordspråksboken hittar vi flera ordspråk som vi fortfarande har kvar, som att den som gräver en grop åt andra faller ofta själv ner i den. Den som gapar efter mycket och så vidare. Det är därför det kallas vishetslitteratur; det är samlad levnadsvisdom. Just Predikaren, som man tror är kung Salomo, far till kung David och omnämnd i Bibeln som den rikaste och klokaste av alla kungar i Jerusalem, är mycket bitter. Trots alla hans rikedomar så är han inte lycklig. Själv skulle han antagligen säga att han inte är pessimist utan realist. Det får vara hur det vill med den saken. Han har sett vad allt mänskligt slit ger för belöning; man kan känna sig nöjd över ett bra utfört arbete och man kan äta och dricka gott. Men för alla egendomar gäller det som visan säger; du kan ingenting ta med dig dit du går.

                      Det känns som en kliché att säga att ägodelar inte gör en människa lycklig, men jag tror att det stämmer. Det är också en bärande tanke i Bibeln och den kristna tron att det är våra relationer, vår vänskap, vår samhörighet och vår kärlek till varandra som ger livet mening. Tillfrågad om vilka som är de viktigaste buden säger Jesus att det är att älska Gud mer än allt annat och sin medmänniska lika mycket som man älskar sig själv. Det finns en orsak till det. Det yttre livet ska tjäna det inre livet. Var ska vi då ta vägen med all denna pessimism, vi som är tagna från jorden och ska återvända dit? Hur ska vi göra för att inte gräva ner oss i missmod och uppgivenhet? Jag tror det finns två vägar; attityd och handling.

Texten i Första Timoteosbrevet ger oss en tydlig fingervisning: ”…tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande. Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet” (1 Tim 6:7-11). Gud låter människan födas naken och dö utan att kunna köpa sig fri från döden eller ta med sig något enda av allt hon äger. Men Gud ger henne möjlighet att samla skatter i himlen, det vill säga investera i kärlek och osjälviskhet. Då kan man skratta hela vägen till kyrkan eftersom ens himmelska investeringar växer till sig och blir ett kapital man kan ösa ur för att befria sig själv och andra från ensamhet och sorg.

Mattias