Mitt kors och jag

I vårt land har vi vant oss vid att se korset som en gravsymbol, en symbol för döden. Vi ser det på gravstenar och i dödsannonser. Ursprungligen var det ju ett avrättningsinstrument, ett av de grymmaste tänkbara. Men i den kristna tankevärlden är korset i grunden varken eller. 

Korset är en bild för människan. Den människa som bar sitt kors till Golgata hänger där på krucifixet som en mänsklig urtyp. Jag tänker osökt på DaVincis vitruvianske man, mansfiguren som ryms inom en cirkel. Men medan den vitruvianske mannen handlar om perfekta proportioner handlar korset egentligen om det omvända. Att trots min imperfektion är jag accepterad. Älskad, inte tack vare mina fördelar, men trots mina fel.

Vi har alla våra kors att bära lyder ett svenskt uttryck som betyder att vi alla måste ta oss an de vedermödor som livet lägger i vår väg. Uttrycket går tillbaka på Jesus ord i evangeliet om att den som vill gå i hans spår måste förneka sig själv och ta sitt kors och följa honom. Korset står alltså för att ha en uppgift, en funktion. 

Korset är en identitet. Mitt kors ser lite snett och skevt ut. Det är krokigt och inte alls särskilt vackert egentligen. Men så är inte jag perfekt heller, jag är bristfällig. Och ändå vill Gud att jag ska finnas. 

Kors är som människor. Några är korta, några är långa. Några är lite sneda men är kors ändå. Några har kroknat, några har raknat, några har kanske precis vaknat. Vi är som kors, du och jag, vi står där och kan inte annat.

Mitt kors och jag följs åt genom livet. Tack vare att Gud själv bar sitt kors till Golgata och kom tillbaka från döden så kan korset bära mig samtidigt som jag bär det. Det är lite som att ha en skugga. Var jag än går följer mitt kors med mig. Genom lycka och förtvivlan går vi tillsammans mot något större och ljusare.

Mattias