Predikan Midsommardagen 2014

Text: Markusevangeliet 6:30-44
Apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om. Han sade till dem: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta.
De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann före dem. När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge. När det redan var sent på dagen kom lärjungarna till honom och sade: ”Trakten är öde och det är sent. Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.” Han svarade: ”Ge dem något att äta, ni själva.” – ”Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer och ge dem att äta?” frågade de. Han sade: ”Hur många bröd har ni? Gå och se efter.” De tog reda på det och sade: ”Fem bröd, och så två fiskar.” Då lät han dem säga åt folket att slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs. Och de lade sig ner i grupper om hundra eller femtio. Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. Alla åt och blev mätta, 43och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. Det var fem tusen män som hade ätit.

Idag på midsommardagen så handlar det om skapelsen i kyrkan, och vi talar om hur Gud visar omsorg om oss människor och ger oss allt vi behöver. I evangelietexten vi hörde börjar det med att Jesus vill låta lärjungarna dra sig undan och vila. Det är något som Jesus också gör när kraven från alla människor som vill ha hans hjälp blir för stora. Det är något jag tror många kan känna igen sig i, att man gärna vill hjälpa, men att man inte alltid orkar. Då kan det kännas trösterikt att inte ens Guds son hade outtömliga energireserver. Till och med han måste komma bort och vila ibland. Han var Guds son, men också fullt ut människa.

När Jesus och lärjungarna står där med femtusen människor eller flera – det kan ju vara plus familjer – och har en alldeles för liten matsäck så är det en väldigt mångbottnad scen. Man kan definitivt se ett rättvisemotiv: några har vad de behöver medan många andra inte har någoting alls. Men när Guds vilja förverkligas så rättas den orättvisan till och alla får vad de behöver.

För hundra år sen var det ju på samma sätt i Sverige som det fortfarande är i stora delar av världen, att några få har tillräckligt eller mer medan många inte har något alls. Idag lider hela naturen under människans förtryck. Idag spränger vi berg för att få byggmaterial till våra motorvägar fast människor i tusentals år har levt under devisen att det är människan som ska anpassa sig till sin livsmiljö och inte tvärtom. Vi har trott så starkt på vår ställning som skapelsens krona att vi har ändrat om och ordnat naturen så att den ska tjäna oss. Här har vi något att lära av andra mer naturnära kulturer.

Jag tycker att texten besvarar fyra viktiga frågor. Den första är: vad är det som händer? Det som händer är att Gud ger oss allt vi behöver för att leva. Den andra är: vad ska vi göra? Vi ska dela med oss. Gör vi det så räcker det åt alla. Den tredje frågan är: vad ska vi tro på? Vi ska tro på att Gud ger tillräckligt för att alla ska klara sig. Det är ju det vi har haft så svårt att tro på. Vi har haft lättare att tro att det finns för lite så att vi måste konkurrera så att någon annan måste bli utan för att jag ska få. Den fjärde och sista frågan är: vad ska vi hoppas på? Vi ska hoppas på en framtid utan orättvisor, där Gud, människa och natur lever i samklang och alla får vad de behöver för att leva. Tack och lov måste vi inte göra allt själva. Med Guds hjälp kan något väldigt litet bli något väldigt stort. Även Jesus riktade sig mot sin Fader i bön och med Guds hjälp kunde undret ske.

Mattias