Liturgi och kroppslighet

Jag går en distanskurs på kvartsfart från Lunds universitet som heter Liturgi och kroppslighet och som undersöker vilken betydelse kroppen och kroppens närvaro och handlande i gudstjänsten påverkar hur gudstjänsten gestaltas och upplevs. Kursen utgår från teorier kring kroppen och ritualer. Är kroppen ett objekt som intellektet styr eller är den en ofrånkomlig del av mitt väsen som jag inte kan betrakta utifrån och heller aldrig befria mig ifrån? Och är ritualer något vi utför vid speciella tillfällen eller är allt vi människor gör i någon mening ritualer? Blir vi människor när vi börjar utföra ritualer?

En fråga som ställs i litteraturen är om det alltid ska vara teologin och tänkandet kring kristen tro som ska styra det rituella handlandet eller om erfarenheter och upplevelser av gudstjänstfirande också ska få påverka tro och teologi? ”Jag tänker, alltså finns jag”, sa Descartes på 1600-talet, och det synsättet har präglat kristendomen i århundraden. Tanke över handling, huvudet styr över kroppen. Men för mig finns ingen skiljelinje mellan dem. Erfarenheter, övertygelser och tankar rör sig i båda riktningarna och blir det trosliv jag som kristen lever i.

                      En av teoretikerna vi läser påpekar hur tal och syn har dominerat kristet gudstjänstliv. Vi har vant oss vid att gudstjänst är detsamma som att se och höra vad prästen gör och säger och sedan arbeta intellektuellt med detta. Var har det funnits rum för inlevelse, smak och dofter? Jag tror att han (Ronald L Grimes heter han) har en viktig poäng här. Om vi vill ha levande gudstjänster som människor längtar till kan vi inte tvinga varandra att sitta och bara lyssna och delta passivt. För mig är gudstjänst utan inlevelse död, ett känslolöst rituellt handlande, en serie rörelser som en robot lika gärna skulle kunna utföra medan vi ser på via internet.

Kyrkan är Kristi kropp. Det betyder att när nu Jesus Kristus själv inte längre finns fysiskt närvarande så är det vi kristna som tillsammans förkroppsligar honom. Paulus skriver i sina brev om kroppen och dess delar som alla behöver varandra för att hela kroppen ska leva. Kristus är huvudet, vi är kroppen. Jag tycker det är en spännande tanke att jag med min kropp deltar i den stora kroppens liv och uttrycker det i gudstjänsten. Gudstjänsten ska ju vara församlingslivets hjärta och det sammanhang där vi som församling för ny energi och nytt liv. Gudstjänsten blir en kroppsfunktion liksom när jag äter och min kropp tar upp näring ur födan. Lägg till detta att vi rituellt äter och dricker i nattvarden, där vi ju säger om brödet att det också är Kristi kropp! Man är vad man äter? Liturgi blir något djupt, något mångbottnat och mångfacetterat och inte bara en tom ritual. Tanke, känsla, ord och handling bildar en enhet som inte liknar någonting annat. Mysteriet blir närvarande och ger smakprov på någonting som till slut undflyr intellektet. Vi kan inte förstå det, bara delta i det.

Mattias

PS: Om du följer denna länk får du se en koptisk mässa från Sharm el-Sheik i Egypten. Den är cirka en och en halv timma lång men mycket spännande. Märk hur prästen i inledningen av mässan väljer ut det bästa av flera brödkakor till att använda i nattvarden! DS

Medmänsklighet och politisk baksmälla

Sverige vaknar upp efter en valvaka där ett enda parti har skördat otroliga framgångar på andras bekostnad. Partiet inget annat parti vill ha med att göra. Partiet vars ursprung står att finna i en aggressiv nynazistisk sekt. Sverigedemokraterna gick från cirka fem till tretton procent. Alliansregeringen tackar för sig och socialdemokraternas Stefan Löfven börjar dra i olika halmstrån. Men varför sker denna utveckling?

Man har på alla sätt försökt hejda Sverigedemokraterna. Man har talat om deras bakgrund. Olika företrädare har avslöjats med att ha gjort grova rasistiska uttalanden. De har stängts ute, isolerats, granskats. Ingenting har hjälpt. De har fortsatt att växa. På vissa håll i Skåne har så mycket som trettio procent röstat på dem i riksdagsvalet. Det är dags att sluta ropa rasist och börja ställa kritiska frågor. Är var tredje person i ICA-kön en rasist in i märgen? Det kan jag inte acceptera. Jag ser några viktiga punkter att utgå från.

För det första är rasist ingen identitet. Ingen säger: "Jag är rasist". Alltså är det ganska lönlöst att anklaga andra för att vara rasister. De kommer bara att neka, och istället för att diskutera sakfrågor fastnar man i en dispyt om tillmälen och etiketter.

För det andra tror jag grundproblemet är brist på tillit till landets ledare. En röst på Sverigedemokraterna blir ett sätt att straffa och skaka om en elit som upplevs som att den inte lyssnar. När folkhemmet knakar i fogarna dras man till en snedvriden retorik om folkgemenskap, en Astrid Lindgren-idyll där könsrollerna är intakta och ingen är annorlunda.

För det tredje har en stor samhällsfråga upplevts som förbjuden att diskutera. Minsta ifrågasättande av den förda politiken har straffats hårt och rasiststämpeln har brukats flitigt. Det är inte bra för demokratin. Självklart ska verbala hatbrott inte tolereras, men diskutera måste man våga göra.

Här behövs en kristen approach. Hata synden men älska syndaren lyder ett gammalt kristet honnörsord. Nästakärleken hamnar i brännpunkten. Kan vi älska den förbehållslöst som själv sätter upp gränser för sin kärlek? Jag tror att det finns många människor i vårt land som har tappat tron. Tron på ledarna, tron på institutionerna, tron på det goda i människan. Sverigedemokraternas framgångar är ett symptom på det. Det vi behöver tala om utöver hur en ny regering ska se ut är hur vi bygger upp en ny tro och en ny tillit hos våra medmänniskor.

Sverigedemokraternas agenda ska vi inte acceptera. Att det finns problem med integrationen har de rätt i, men deras lösningar är inga lösningar. Deras lösning på segregationen är mer segregation. Så försäkrar de ett fortsatt behov av deras politik. Att problemen löstes vore det värsta som kunde hända dem. Andra partier gör rätt i att inte samarbeta med dem. Men för övrigt ska de respekteras som folkvalda. Martyrskap är ett effektivt vapen. Låt dem inte få tillfälle att använda det.

Lösningen är att inse att vi är här tillsammans. Tillsammans måste vi bära vårt land in i framtiden. Sverige är allas, världen är allas, kyrkan är allas. Tillsammans måste vi mötas, samtala och förstå. Det låter kanske naivt, men alternativet är fortsatt polarisering. Vi behöver gå ut som får bland vargar, öva oss att älska dem som hatar oss och om nödvändigt lida för det som är gott.

#viärhärtillsammans

Mattias

Vi är här tillsammans

Jag har lanserat en hashtag i sociala medier som heter #viärhärtillsammans. Avsikten är att man under den parollen ska kunna diskutera frågor som har med mänsklig samexistens - eller bristen därpå - att göra. I botten ligger vetskapen om vårt ömsesidiga beroende av varandra och den bibliska tanken på ett förbund mellan Gud och människor där hela världen ingår. Förbundets syfte är att motverka den söndring vi lever i och föra oss mot en sannare gemenskap med Guds egen inre frid som förebild och mål. För den sakens skull har Gud själv i mänsklig gestalt gått i döden för att överskrida den yttersta gränsen och öppna dörren till evigt liv, liv tillsammans. Kristen tro är ingen förutsättning för deltagande. Jag menar att Gud är med oss i hela vår tillvaro och att därför den som har erfarenhet av livet har erfarenhet av Gud och kan uttala sig om Gud. I den meningen är alla människor teologer.

Jag startar detta i ovisshet om var det leder och är avsiktligt otydlig för att tydligheten ska utkristalliseras och syftet förfinas när vi vet mer och kan rikta energi och uppmärksamhet åt ett gemensamt håll. Parollen är hämtad ur min skrift En mycket liten katekes, där den står som omtolkning av det första budet; "Du skall inte ha någon annan Gud vid sidan av mig". Hela katekesen finns på en särskild sida här på bloggen. Så ta gärna initiativet och twittra, Facebooka, instagramma eller vad ni gör,  och gör det under hashtaggen #viärhärtillsammans. Det gör jag.

Mattias

Vilken kroppsdel är du?

Text: Första Korintierbrevet 12:12.26

Om du var en kroppsdel, vilken skulle du då vara? Eller vilken skulle du vilja vara? Skulle du vara ögat; ögat som ser vad som händer runtomkring och skickar informationen vidare? Och om du var ett öga, vad ser du då som vore viktigt att berätta för oss andra? Vad vill du visa oss? Skulle du vara örat; örat som lyssnar på vad andra har att berätta? Och om du var ett öra, vad får du höra? Allt kan du inte berätta. Mycket är sagt i förtroende och du har kanske tystnadsplikt. Men vad säger summan av allt du hör om oss som kyrka och samhälle? Skulle du vara munnen; munnen som talar? Och om du var en mun, vad skulle du vilja säga just nu? Kanske skulle du vara handen; handen som tar tag i saker och får dem gjorda? Och om du var en hand, vad skulle du vilja göra? Eller att vi gjorde? Eller kanske skulle du vara fötterna; fötterna som travar på och ser till så att vi är i rörelse? Och om du var fötter, var skulle du vilja att vi skulle gå?
Fundera på vilken kroppsdel du skulle vilja vara. Kanske skulle du vara någon annan kroppsdel än dem jag har räknat upp? Aposteln skriver att även de mest oansenliga kroppsdelarna är viktiga. I alla händelser behöver du inte redovisa svaret för någon annan. Men fundera på det. Kanske kommer du fram till något överraskande?

Mattias

Gud som ensam räddar

För en tid sedan satt jag och funderade på vad det betyder när man säger i dopgudstjänsten att Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria X från mörkrets makt… Och då föddes den här dikten:

Ett värn som aldrig rämnar, en mur som aldrig rasar, ett skydd som aldrig brister, det är du, min Gud.

Ett liv som nog kan rämna en dag då allting rasar, det ögonblick allt brister, då är du där, min Gud.

Min Gud, min Gud, min Gud, min Gud, varför överger du mig aldrig? Varför tar du mig i handen när jag faller ner i en avgrund? Vad gjorde dig så god? Är det för att du är du? Du som ensam räddar, Gud, min Gud, från allt ont?

Det underliggande teodicéproblem som ligger i formuleringen har jag inte lyckats knäcka. Men jag tror på nåt sätt att teodicén ligger i själva problemet – våra förväntningar på Gud skapar problem. Förvänta dig en närvarande Gud, då är Gud alltid där och räddar. Men förväntar du dig en Gud som gör allt perfekt så kommer du att känna dig övergiven.

Mattias

Här är Herrens tempel

Text: Jeremia 7:1-7

Detta ord kom till Jeremia från Herren: Ställ dig i porten till Herrens hus. Där skall du ropa ut detta budskap: Hör Herrens ord, alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren! Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats. Lita inte på lögner som ”Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel.” Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, om ni inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er själva genom att följa andra gudar, då skall jag bo bland er på denna plats, i det land som jag gav åt era fäder från urminnes tid och för all framtid.

Den som kallas är främst profeten själv, men för varje Bibelläsare gäller också att när Gud kallar till uppdrag så riktar sig kallelsen också till läsaren. Det kan alltså vara de kristna, det kan vara den enskilde kristne, det kan vara predikanten – man ska föra ut Guds budskap på den plats dit människorna dras. Budskapet är att sluta göra det onda och göra det goda: att leva och handla gott, göra rätt mot varandra, hjälpa utsatta, inte straffa oskyldiga och att inte skada sig själv genom att följa andra gudar. Hur skadar man sig själv genom att följa andra gudar? Genom att den Gud som vill omfatta alla människor och samla dem i kärlek är den sanne Guden medan de gudar som vill splittra och söndra oss är falska. Vad leder till splittring? Framför allt maktlystnad och girighet.

”Här är Herrens tempel” sägs det, och det är en lögn. På vilket sätt är det en lögn? Jag kan se tre möjligheter. För det första kan det åsyfta templet eller kyrkan och därmed också den falska tron att man kan gå dit och bara göra det som förväntas – läpparnas bekännelse – och tro att det är gott nog. Det blir en falsk gudstjänst. Jesus säger ju att man först ska försonas med sin medmänniska och sedan gå till gudstjänsten (det är för övrigt nästan det enda Jesus har att säga om gudstjänsten förutom att sabbaten är till för människan och inte tvärtom). I Jesajas’ bok säger Gud: ”Jag hatar era högtider och nymånadsfester, de har blivit en börda för mig, som jag inte orkar bära”. Gudstjänsterna är falska, utförs med fel inställning. Jämför med vad Paulus skriver i Första Korintierbrevet 13, det som kallas Kärlekens lov: ”Om jag… låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit” (1 Kor 13:3). Det yttre handlandet ska ske med rätt inre avsikter.

För det andra kan det som åsyftas vara den tro som fanns på profetens tid att templet i Jerusalem i sig självt var en garanti för att de som folk och rike skulle bestå vad som än hände. Detta fast Gud gång på gång har uppmanat genom profeterna att inte sätta sin tro till något yttre utan till Gud och till kärleken. Murar och befästningar har i längden aldrig klarat att uppfylla sina syften, nämligen att skydda människorna innanför mot yttre hot. De trodde att de hade Gud, de hade Lagen och de hade templet, och att de skulle skydda dem. Hur de levde betydde mindre. Det som pekas ut är att vi människor hela tiden sätter vår lit till styrka, våld, murar och makt. Vad vi ska bygga våra liv på är medmänsklighet och kärlek.

För det tredje kan det åsyfta en annan plats som inte är helig men som människor behandlar som om den var helig – Gå hit så blir du räddad. Kanske kommersialismens tempel, ett köpcenter. Oavsett vilket angrips vår benägenhet att bygga våra liv på fel saker: på misstänksamhet istället för medkänsla, på lögner istället för sanningen, på våld istället för fred, girighet istället för givmildhet osv. Det paradoxala med Bibeln och den kristna tron är ju att man bygger stabilt på det som förefaller svagt. Murar håller aldrig, men det gör kärleken. Om vi lever kärleksfullt kommer Gud att bo hos oss – med andra ord kommer vi att komma närmare varandra och vår närhet blir sann. Dessutom sägs att allt vi har ytterst kommer ifrån Gud.

Mattias

Kristus förklaras i det oväntade

Orsakerna till att man går i kyrkan kan vara många liksom att orsakerna till att folk följde Jesus var många. Men det som förenade dem var att han gav dem ett hopp. De hade en längtan som de upplevde att han besvarade. Och så ska det ju egentligen vara idag också, att kyrkan är en plats dit vi kommer med våra frågor, vår längtan och våra önskningar. Även om Jesus inte i fysisk person vandrar bland oss så är han ändå bland oss, men han kan vara lite svår att se. Därför behöver Jesus Kristus förklaras ibland, och den förklaringen bör väl i alla fall börja här i kyrkan. Och i synnerhet en dag som denna, som ju faktiskt heter Kristi förklarings dag. Samtidigt tror jag att det är i vardagen, när vi gör det vi skulle ha gjort ändå och nåt ovanligt händer, som Kristus blir förklarad och vi får en fingervisning om vem han är. Jag tänkte berätta ett par episoder som illustrerar detta. Den ena är självupplevd och den andra har jag fått berättad för mig. Jag börjar med den självupplevda.

För några år sedan, när jag nyss hade börjat plugga till präst, så var jag i Jönköping och hälsade på en bekant. Och då gick jag i kyrkan när jag ändå var där. Och när gudstjänsten skulle till att börja så kom det in ett par i kanske femtiofem-sextioårsåldern och satte sig ett par bänkrader framför mig. Och jag minns att jag tänkte ganska elaka tankar om dem. För det första tyckte jag de verkade högdragna och trodde att de var ganska rika. Kvinnan hade en päls på sig minns jag. Och mannen hade något missprydande i ansiktet, ett ärr eller nåt. Vad det var minns jag inte, men jag tänkte i alla fall en massa elaka saker om dem. Jag gillade dem inte. Men sen när vi kom fram till nattvardsfirandet och prästen hälsade Herrens frid, då vände de sig om och log och tog min hand och sa: ”Herrens frid!” Och då var det som om allt det där elaka rann av mig. ”Vilka fantastiska människor!” tänkte jag. Det fick mig att tänka på det Jesus säger om att man ska älska sin nästa. För det handlar ju just om detta att man ska visa medmänsklighet mot den som för stunden råkar befinna sig i ens närhet. Det är ju den som är ens nästa. Det kan vara nästa person i kassakön på ICA, eller som i det här fallet, nästa person i kyrkbänken. Så blev Kristus förklarad för mig då.

Den andra episoden fick jag berättad för mig av föreståndaren för Diakonicentralen i Lund. Under en svältkatastrof i Östafrika på åttiotalet arbetade han med att samordna hjälpinsatserna. Och en gång befann han sig på flygplatsen i Nairobi och väntade på ett Herkulesplan från Sverige med spannmål. Planet var försenat, och stämningen var otålig. Men så kom planet och landade och lastbilarna körde fram för att lasta över alla säckarna med spannmål. Och han höll sig undan för han förstod att han bara skulle vara i vägen om han försökte hjälpa till att langa säckar. De andra hjälparbetarna var mycket effektivare eftersom de hade vana. Men så efter ett tag upptäckte han att för varje säck de langade hade han omedvetet börjat säga ”Kristi kropp för dig utgiven”, precis som man gör vid nattvardsfirandet. Och han sa att enligt allt han hade fått lära sig när han läste till präst så var det ju inte Kristi kropp. För det första ska det ju vara ojäst bröd och för det andra så var de flesta som skulle få spannmålet muslimer. Och nattvarden hör ju ihop med dopet. Även om vi har ett öppet nattvardsbord så att vi inte frågar utan ger åt den som kommer fram och vill ta emot så är det ändå så att nattvarden hör ihop med dopet. Men samtidigt, vad annat kunde det vara om inte Kristi kropp? Det skulle ju konkret rädda livet på många människor.

I båda de här episoderna så har jag berört nattvarden. Och altaret här i kyrkan är ett litet förklaringsberg som vi får gå upp till för att se vem Jesus Kristus är. Man säger ju när man firar nattvard att ”Brödet som vi bryter är en delaktighet i Kristi kropp. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av samma bröd”. Och i en av tackbönerna står det: ”Uppenbara för oss ditt bords hemlighet; ett enda bröd och en enda mänsklighet”. Förklaringen börjar härinne, men det är när du och jag visar varandra omtanke och omsorg som Kristus förklaras och vi förstår vem han är.

Mattias