Den gröna skjortans dag

Idag vigs nio nya diakoner i Lunds domkyrka. Stiftet får nio nya hängivna människor som ska arbeta med och leda kyrkans sociala verksamhet. Två av dem är mina personliga vänner. Självklart ska jag gå dit. Diakonin är omistlig för kyrkan, och faktiskt för hela samhället. Diakonin gör kyrkan till kyrka vid sidan av gudstjänstlivet. Det är hjälpen till medmänniskan och samlingen till bön och gudstjänst som tillsammans gör oss till något mer än bara en välgörenhetsorganisation alternativt bara en religiös gruppering. Kombinationen gör oss till kyrka. Därför har vi också två vigningstjänster i vår kyrka, dvs. två yrkesgrupper vars yrkesutövning vilar på ett löfte och en vigning inför Gud, präster och diakoner. Men medan prästerskapet alltid har funnits är diakonatet ett ämbete som har återuppväckts efter att ha försvunnit efter reformationen. Det märks fortfarande.

Det fokuseras ofta väldigt mycket på teknikaliteter när man diskuterar kyrkliga ämbeten. Diakoner har grön skjorta medan präster kan ha snart sagt vilken annan färg som helst på skjortan utom vinröd eftersom det är förbehållet biskopar – som alltid har vinröda skjortor. Och ett stort guldkors. Diakoner har stolan på snedden, som ett ordensband ungefär. Diakoner får inte förvalta sakramenten, dvs. får inte döpa eller leda nattvardsfirandet. Diakoner viger inte brudpar, konfirmerar inte ungdomar och begraver inte de döda. Men vad gör de då? Vad får de göra?

                      Vad man får och inte får är ju en diskussion man kan föra länge. Vad är det som dikterar vad man får och inte får? Framför allt handlar det om fokus; vad går mitt arbete egentligen ut på? Diakoner arbetar i samhällets skuggsida och kan helt enkelt inte berätta för detaljerat om vad de gör och vilka människor de möter. Men en diakon får faktiskt predika, och det önskar jag att de kunde få göra lite mer. En diakon med ledaregenskaper, varför skulle inte han eller hon kunna leda en församling? Jag skulle vilja se en större jämbördighet mellan präster och diakoner ifråga om det mesta från ställning i församlingen till attityder kring varför man ska ha dem. Präster måste en församling ha, men inte en diakon. Men Gud give att jag den dag jag kommer ut i arbete som präst kommer till en församling som har en hängiven diakon!

Idag tar jag på mig en grön skjorta. För mina vänner som diakonvigs, för att det är diakonins månad, för att det är trefaldighetstid, för att sommaren inte är riktigt slut och för att det är en väldigt fin färg! Gud välsigne alla kyrkans verksamma, nyvigda och blivande diakoner.

Mattias