Kain och Abel, ett försök till dramatisering

Gud:              Kain och Abel var bröder. Kain var bonde och Abel var herde. En dag bar de fram varsitt offer till mig av jordens gröda och de fetaste djuren.

Kain och Abel bär fram sina offer.

Gud:              (till Abel) Tack, det var ett fint offer.

Gud:              (till Kain) Nej, det där vill jag inte ha.

Gud går därifrån. Kain sänker ner blicken mot jorden.

Kain:                                   Kom Abel. Kolla där.

När Abel ser bort slår Kain ihjäl honom. Abel faller död till marken. Kain släpar bort honom. Efter en stund kommer Gud tillbaka.

Gud:              Kain!

Inget svar. Kain går omkring och är arg och glor ner i marken.

Gud:              Varför är du arg? Varför går du och ser ner i marken?

Kain:             Skit du i det.

Gud:              Om du gör det rätta så vågar du ju lyfta blicken och se mig i ögonen. Men om du inte gör det så lurar synden vid dörren.

Kain:             Hur kan du vara Gud som snackar så mycket skit?

Gud:              Jo, jag är Gud. Och du är människa. Och vi måste jobba tillsammans om det här ska funka. Lyssna! Synden lurar vid dörren. Den åtrår dig. Fattar du? Den vill ha dig!

Gud tar tag i Kain.

Kain:             Men sluta tafsa!

Gud:              Jamen jag når ju inte fram till dig! Du fattar vad åtrå betyder, eller hur?

Kain:             Du är väl inte min farsa.

Gud:              Det är precis vad jag är. Jag är din farsa och din farsas farsa. Och jag kommer att vara farsa till dina barn och deras barn och barnbarn och barnbarnsbarn, generation efter generation. Synden åtrår dig, men det är du som bestämmer vad du ska göra, vad som ska hända.

Kain:             Jag trodde det var du som bestämde. Du är ju Gud.

Gud:              Jag är bara Gud så länge du är människa. När du upphör att vara mänsklig så är jag ingenting för då skiter du i mig och allt och alla. Då kan jag bara döma dig. Men jag vill mycket hellre försonas med dig. Fattar du? Jag vill att vi ska vara vänner.

Paus

Gud:              Var är din bror förresten?

Kain:             Det vet jag inte. Ska jag ta hand om min bror?

Gud:              Ja, det ska du!

Kain:             Ja, jag vet inte var han är i alla fall.

Gud hör ett rop från marken.

Gud:              Vad har du gjort! Har du mördat din bror?!

Kain:             Det vet väl inte du?

Gud:              Jorden som har tagit emot din brors blod skriker till mig. Hör du inte?

Kain:             Nä…

Gud:              Varför gjorde du det? Var det för att jag inte ville ta emot ditt offer? Var det det? Blev du svartsjuk och slog ihjäl din bror?

Kain:             Vi skulle ju ge dig ett offer. Men du ville ju inte ha det!

Gud:              Fattar du inte att det inte var offret som var det viktiga? Du skulle ge mig det för att du ville, för att du älskade mig. Och så blev det såhär istället. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte prata med dig. Och vad ska vi göra med det här?

Kain:             Jag vet inte. Jag kan inte göra det ogjort.

Gud:              Det enda jag kan göra nu är att straffa dig. Du får ge dig iväg och aldrig komma tillbaka. Försöker du odla jorden så kommer du inte att få nån skörd eftersom jorden fick ta emot din brors blod. Du kommer att vara rastlös och rotlös och inte kunna stanna kvar nånstans.

Kain:             Men då kommer ju vem som helst att kunna döda mig! Snälla, gör inte såhär. Du driver mig bort från marken och ut ur din åsyn.

Gud:              Då bestämmer jag att om du blir dödad så ska du bli hämnad sju gånger om. Det är det bästa jag kan göra för dig. Jag ska ge dig ett märke så att du ska bli igenkänd. Då vet alla du möter att den som dödar dig kommer att drabbas av min hämnd. Gå nu.

Kain går ut.

Gud:              Kain drog bort från mig och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden. Där blev han kvar och blev anfader till alla som bor i tält och drar omkring utan mål.

Slut.