Jordens barn, solens barn, vindens barn

Nu har bloggen funnits i en månad. Det firar vi med ett boktips såhär i inledningen av den långa trefaldighetstiden. Boken är Jordens barn, solens barn, vindens barn. Kristen tro i et samisk landskap av Tore Johnsen. Denna bok är en katekes, det vill säga en kortfattad undervisning om den kristna tron, och utgår från trosbekännelsen och Herrens bön. Författaren är same och präst och ledare för Samisk kirkeråd som är ett rådgivande organ till Den norske kirke. I boken förankrar Tore Johnsen den kristna tron i den samiska kulturen, historien och samhällssituationen.

                      Titeln anknyter till den treenige Guden; Fader, Son och Helig Ande. Fadern identifieras med jorden, Sonen med solen och Anden med vinden. Just det sista är ju passande eftersom ande och vind är samma ord på Bibelns båda grundspråk. Johnsen erbjuder oss en alternativ översättning av ett känt stycke i Johannesevangeliet där Jesus säger att vinden blåser vart den vill, och man hör den blåsa men vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. ”Så är det också med var och en som är född av vinden”, avslutar Johnsen sin översättning.* Vad kännetecknar då ett vindens barn? Det är en människa som vågar släppa kontrollen och låter Gud bära hennes liv. Johnsen berättar om renen som alltid går mot vinden, inte för att trotsa den utan för att vinden bär livsviktig information om var det finns rovdjur eller bra bete. Om vinden vänder så vänder renen också om. På så sätt rättar renen sitt liv efter vinden.

                      Ett stort tema i boken är försoning. Mot bakgrund av hur samerna historiskt har blivit utsatta för kolonialism, rasistiskt förtryck och försök till kulturmord skriver Johnsen om försoning under den del av bönen Vår Fader som handlar om förlåtelse. Johnsen berättar om mötet med en maori – maorierna är urfolket på Nya Zeeland – som beskrev den kristna försoningen som en process i fyra steg; erkännande av det som har hänt, ånger eller omvändelse, återupprättelse av den som har blivit kränkt, och till sist försoning. Sedan några år pågår det just ett försoningsarbete i Norden där kyrkorna vill försonas med samerna för gångna tiders övergrepp.

                      På sidan 45 visar Johnsen en illustration av andra trosartikeln (”Vi tror ock på Jesus Kristus…”) med hjälp av den nordsamiska trumman, som traditionellt delas in i tre horisontella fält; över-, mellan- och undervärld. Med hjälp av pilar visar han hur Jesus föds från himlen till jorden, dör och nedstiger till dödsriket, uppstår på den tredje dagen och till sist uppstiger tillbaka till himlen. Därigenom har Jesus rest genom alla tre världarna och besegrat döden.

                      Tore Johnsen frågar i inledningen av boken om vår syn på Jesus hade ändrats om han hade kommit gående i näbbskor istället för sandaler? Ibland kan man använda en kulturs egna bilder och företeelser för att föra evangeliet närmare människan. Men det blir ändå bara en ytlig översättningsteologi där kulturen tjänar som dekoration snarare än tolkningsnyckel. Om Gud och Jesus redan finns fördolda i den lokala miljön måste man gräva djupt i myllan. Och boken Jordens barn, solens barn, vindens barn av Tore Johnsen är ett teologiskt spadtag i den samiska jorden.

Mattias

*Den vanliga återgivningen är "född av anden".

Johnsen, Tore (2007). Jordens barn, solens barn, vindens barn. Kristen tro i et samisk landskap. Oslo, Verbum.

Var ligger ditt Galileen?

Bilden föreställer en så kallad omöjlig figur. Lika omöjlig som denna figur är i den fysiska verkligheten, lika omöjlig är treenigheten att förstå för människan, även om försök har gjorts för att förklara den. Det berättas om kyrkofadern Augustinus, som levde på 300-talet och var biskop i Nordafrika, att han en gång kom gående längs Medelhavets strand och funderade över treenigheten. Då fick han se en pojke som sprang ut i vattnet och tog havsvatten i en hink och sedan hällde i en grop i strandkanten. När Augustinus frågade pojken vad han gjorde svarade han att han ville se om han kunde hälla ner hela havet i sin grop. ”Det går inte”, sa Augustinus. ”Det får ju inte plats!” ”Det gör inte treenigheten i ditt huvud heller”, svarade pojken, som i realiteten var en ängel.

Det är heliga trefaldighets dag idag, eller missionsdagen som den också kallas. Idag är fokus på kyrkans uppdrag. Nu är det som om Gud säger att det är tredje gången gillt. Nu har jag sänt min son för att dö och uppstå och jag har gett er andens inspiration. Nu är det dags att det börjar hända saker. Lärjungarna beger sig till Galilieen för att möta Jesus. Några tror, några tvivlar. Jesus talar och ger dem uppdraget att gå ut, döpa och lära. Han lovar vara med dem om än osynligt. Den som själv har blivit lärjunge gör andra till lärjungar, och så går uppdraget vidare. För det är detta som är kyrkans uppdrag – att döpa och lära. Kyrkan ska fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva diakoni och mission. Allt detta sker också i kyrkorummet. I gudstjänstens ram undervisar vi genom bibelläsning och predikan, vi visar omsorg om varandra och vi sänder ut varandra ut i samhället, ut i världen.

När jag tittar tillbaka på triangelbilden här ovanför börjar jag undra om uppdraget också är omöjligt? Kanske min insats är som att försöka hälla ner hela havet i en grop? Lärjungarna beger sig till Galileen. Några tror, några tvivlar. De får ett uppdrag att gå ut i världen, döpa och lära. De får ett löfte om att Jesus är med dem till tidens slut. För så länge varar uppdraget. Det är allt. På samma sätt är det med oss. Vi tror och vi tvivlar. Räcker jag till? Men uppdraget står kvar.
Lärjungaskapet är ett kontinuerligt arbete. Du måste alltid börja med dig själv. Var ligger ditt Galileen? Var kan du söka, finna och möta? Som lärjungar ska vi inte bara gå ut och berätta, vi ska också själva söka upp. Sök så ska du finna, bulta så ska dörren öppnas. Din uppgift blir därför att uppsöka någon som kan berätta om sin tro för dig. Låt dig själv bli föremål för den människans mission.

Mattias

Herren är min herde

Herren är min herde, jag ska inget sakna (eller mig skall intet fattas). Så inleds en av Psaltarens mest kända och älskade psalmer - om inte den mest älskade - psalm 23. Den inleds med en bekännelse; Herren är min herde. En direkt motsvarighet finns i Herrens bön; Vår Fader, du som är i himlen. Scenen liknar livet i Edens lustgård, en barnslig bekymmerslöshet där lammen ligger på en soldränkt äng med en blå vattensamling intill. Därefter blir det tuffare, vandringen genom mörkrets dal eller jämmerdalen som det står i äldre Biblar. Även där är Gud med mig. Hans käpp och stav gör mig trygg. Det sker en vändning liknande den som skedde i graven på den tredje dagen när Jesus uppstod. Jämmerdalen har ett slut och Gud dukar ett bord för mig och ger mig allt i överflöd. Till sist får jag bo i Guds hus i evighet. Inte bara tar jämret slut, psalmen har också det eskatologiska perspektivet, det perspektiv som siktar ovan och bortom.

                      Det är inte konstigt att psalm 23 har blivit så älskad genom tiderna. Den sammanfaller bra med både Bibelns övergripande berättelse från paradis till evighet och med evangeliets kärnbudskap om Jesu död och uppståndelse. Hela resan människan gör i några enkla strofer. Jag är lockad att kalla denna psalm en ”liten Bibel”* eftersom den sammanfattar allt mycket bra. Mitt liv och Jesu liv. Min berättelse och Bibelns. Det är inte konstigt att den har kommit att förknippas med pilgrimsvandring. Den andas enkelhet. På de gröna ängarna finns allt vi behöver och inget mer. Ändå är de paradisiska. Jämmerdalarna kommer, terrängen blir svår ibland och man råkar ut för både spöregn och stormar. Men jag ska ändå inget sakna för så länge man har Gud så har man allt.

Mattias

*Lilla Bibeln kallas den vers i Johannesevangeliet där Jesus säger: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Johannes 3:16.